| vita klockor | |
|---|---|
| Baltie zvani | |
| Genre | dokumentär-fiktion |
| Producent | Ivar Kraulitis |
| Manusförfattare _ |
Hertz Frank |
| Operatör | Uldis Browns |
| Kompositör | Arvid Zilinskis |
| Film företag | Riga filmstudio |
| Varaktighet | 24 min. |
| Land | USSR |
| År | 1961 |
| IMDb | ID 3472764 |
"White Bells" ( lettiska: Baltie zvani ) är en sovjetisk kort dokumentärfilm från 1961 av Riga filmstudio baserad på en berättelse av Hertz Frank ; diplom VGIK arbete i regi av Ivars Kraulitis. En av ett dussin filmer som ingår i den lettiska kulturkanonen .
Filmen belönades med priser vid San Francisco International Film Festival (USA, 1962) och Oberhausen International Short Film Festival (Tyskland, 1964), och 1995 på Clermont-Ferrand International Short Film Festival inkluderades den i listan över hundra bästa kortfilmer av Association of Film Critics peace.
Det här är en berättelse om hur en liten flicka vandrar runt i staden i hopp om att hitta en bukett vita blommor som hon tappade och hur en vägrulle, som symboliserar en storstad här, skonade hennes skatter.
Den sovjetiska filmens historia [1]Filmnovellen "White Bells" skapades som en berättelse om vår socialistiska stad, dess kraft och humana väsen.
skriven av Hertz Frank [2]Riga , tidigt på morgonen, vandrar en liten flicka på gatorna och tittar nyfiket på livet i en storstad. Staden vaknar, folk har bråttom, bilar kör, varor lastas av i butiker - mat och byggmaterial, kläder och böcker - allt en människa lever med, den vanliga bördan av en vanlig dag. Men plötsligt, i fönstret till en blomsteraffär, ser hon en bukett med riktiga vita klockor . Charmen med dessa vårblommor fascinerar henne. Flickan vill köpa dem, men tappar sina tre cent. Med sorg vandrar hon vidare, ser plötsligt en lastbil med samma blommor - hon springer efter honom och ger sig av på en resa genom stadens gator i hopp om att hitta de dyrbara klockorna någonstans ...
... hennes impulsiva vandring genom Rigas gator, glädje över åsynen av en glänsande nickelpläterad hjortfigur på motorhuven på Volga eller blommor - vita klockor - i fönstret i en blomsteraffär, och sedan upplevelsen av att förlora hennes bukett - allt detta orkestrerades av filmens kreativa team.
— filmkritikern Dita Rietuma [3]Hon kommer att hitta dessa underbara, som från en saga, blommor, men på väg hem, korsar gatan, kommer hon att släppa dem på trottoaren i ett kaos - "rött" lyser upp för fotgängare och hundratals bilar rusar förbi - överraskande nog , utan att träffa blommorna ... och sedan dyker det upp en skridskobana : det är föraren, som lägger märke till klockorna, saktar ner den tunga kolossen framför dem ... och det verkar som om hela staden stannar inför flickans dröm.
I titelrollen som en liten flicka - Ilse Zarina.
De episodiska rollerna i filmen spelades av Olga Krumina , filmens operatör Uldis Brauns med flera.
Invånare och gäster i staden Riga.
Filmen är VGIK :s examensarbete i regi av Ivars Kraulitis, Rostilav Yurenev utsågs till recensent för arbetet på order av rektor . [4] [5]
Det finns inte en enda dialog i filmen, det finns inget berättarröst, handlingen ackompanjeras endast av musik och gatuljud, det finns inga landskap - all inspelning utfördes på gatorna, medan trafiken inte avbröts, så alla invånarna i Riga som var i närheten vid det ögonblicket deltar i filmen - förutom att arbeta som en del av ett filmteam, gick kameramannen Uldis Brauns själv, utan assistent och regissör, ensam på morgnarna på jakt efter gatuscener. [6]
Filmning utfördes på gatorna i Riga, förbipasserande misstänkte ibland inte ens att de var inblandade i spelet. Därmed tog regissören och filmfotografen bort den touch av sentimentalitet som fanns i manuset, och de förenade så skickligt spelscener med dokumentärscener, fiktion med verklighet, att vissa tog filmen för ett dokumentärreportage. Försvunna gränser mellan det verkliga och det fiktiva. Det raderades av filmspråkets bildspråk.
— skriven av Hertz Frank [6]
I The White Bells är handlingens ohämmade, fria utveckling vid första anblicken underordnad barnets fantasi. Faktum är att allt bestäms av författarens djupa och poetiska avsikt, inklusive det som filmas med dold kamera. Principerna för " filmsanning ", kombinationen av dokumentärramar med en stor bildligt uttryckt idé fick en djärv kreativ tolkning i unga filmskapares arbete - en manusförfattare, regissör, kameraman, kompositör. En stor del av framgången för bilden och i ljudteknikernas arbete.
- Cinema of Soviet Latvia / I. L. Sosnovsky. — M.: Konst, 1976. — 135 sid. — sidan 91
Och ändå skulle denna filmdikt ha förblivit en reminiscens kring teman i Lamorisses " Röda boll " , om i filmen inte en fantastisk bild av staden dök upp ovanpå vändningarna i handlingen - sanningsenlig och monumental, direkt och dramatisk. Den andra av denna bild, konstnären, med en ljus original attityd var kameramannen Uldis Braun.
- Den sovjetiska filmens historia: 1952-1967. - M .: Konst, 1978. - s. 279
En läroboksfilm som startade en ny nedräkning i den lettiska filmens historia. Den poetiska essän, som spårar en liten flickas väg i Riga på 60-talet, var början på en ny dokumentärfilmskola. ... Det var i den här kortfilmen som författarna hittade den stilen, den där poetiska konventionen, som senare användes flitigt av Riga dokumentärfilms mästare.
— filmkritikern Dita Rietuma [3]