Harris, Joel Chandler

Den stabila versionen kontrollerades den 21 mars 2021 . Det finns overifierade ändringar i mallar eller .
Joel Chandler Harris
Joel Chandler Harris
Födelsedatum 9 december 1845/1848 _
Födelseort Eatonton , Georgia
Dödsdatum 3 juli 1908( 1908-07-03 ) [1] [2] [3] (59 år gammal)eller 1908 [4]
En plats för döden
Medborgarskap (medborgarskap)
Ockupation författare , journalist , folklorist
Verkens språk engelsk
Autograf
 Mediafiler på Wikimedia Commons

Joel Chandler Harris ( eng.  Joel Chandler Harris ; 9 december 1845/1848 , Eatonton , Georgia -  3 juli 1908 , Atlanta ) - amerikansk journalist, författare och folklorist . Författare till farbror Remus berättelser .

Tidiga år och utbildning

Harris föddes den 9 december 1845 (eller 1848 , som vissa källor indikerar) i staden Eatonton, Georgia . Hans mor, en irländsk invandrare , lämnade Richmond County för att bosätta sig med sin sambo man i Eatonton, hennes mormors hemstad. Men Harris far, vars härkomst är okänd, lämnade sin fru kort efter sonens födelse. Joel fick sitt namn efter sin mors läkare, Dr Joel Branham. Mors farbror hette Chandler. Hela sitt liv försökte Harris att inte nämna att han var olaglig.

Den berömda läkaren Andrew Reid bosatte familjen i ett litet hus nära sin herrgård. För att försörja sig själv och sin son arbetade Mary Harris som sömmerska och hjälpte sina grannar i trädgården. Hon var mycket förtjust i att läsa och från barndomen lade hon i sin son en kärlek till språk och böcker. ”Lusten att skriva – att uttrycka mina tankar – växte upp med mig från det att jag lyssnade på min mamma läsa för mig från The Weckfield Priest .

När det var dags att skicka pojken till skolan hjälpte Andrew Reid återigen den ensamstående mamman genom att betala för hans utbildning. 1856 gick Joe Harris in på Keith Davidson Academy for Boys and Girls, och några månader senare flyttade han till Eatonton Academy for Boys. En av hans lärare mindes hans fenomenala minne och skrivförmåga. Han bokstavligen slukade tidningarna och läste varje bok han hade eller kunde lägga vantarna på. Klasskamrater mindes honom som en kort, rödhårig, fräknig pojke med grov humor, som ständigt övade på det i oändliga frätande skämt. Faktum är att alla hans skämt och upptåg var masken som dolde Joes blyghet om rött hår, irländska förfäder och oäkta födsel, och tillät honom att skapa ett rykte bland äldre jämnåriga.

Karriär: Turnwold Plantation

I mars 1862 anställde Joseph Edison Turner, ägare till en plantage nio miles nordost om Eatonton, 16-årige Joe att arbeta för mat, kläder och logi som en "paketpojke" för sin tidning, The Countryman . En fyraårig vistelse och arbete i Turnvolde (1862-1866) lade grunden till Harris författarverksamhet. Liksom Benjamin Franklin för ett sekel sedan, och liksom hans samtida Mark Twain och Walt Whitman , lärde sig Harris skrivande genom att skriva tidningsartiklar. Han skrev sina första rader under ledning av Turner, som gav honom råd och fortsatte sin utbildning inom humaniora, och rekommenderade böcker att läsa från sitt eget bibliotek. Han uppmuntrade Harris skisser, som var kända för sin kreativitet och kritiska blick. Harris publicerade inte mindre än 30 dikter och recensioner för The Countryman , samt åtskilliga humoristiska anteckningar under The Countryman's Devil rubrik .

Harris hade också ett gott rykte hos Turnvolds slavar och i köket. Där lyssnade han på berättelser om djur berättade av den svarte farbror George Terrell, Old Man Harbert och moster Chrissie. Dessa slavar blev inspirationen för farbror Remus, Mother Meadows och andra afroamerikanska djurkaraktärer som Harris inte började skriva förrän ett decennium senare. Harris fiktiva självbiografi On the Plantation , 1892, speglar Turnvolds inflytande på hans senare kreativa karriär. Människorna han träffade där, berättelserna han hörde, den litterära känslighet som började vakna i honom och hela livet i Georgien på den tiden återspeglades i hans arbete.

Journalistisk forskning

1864 attackerade en armé av nordbor ledda av general William Sherman, som var på frammarsch mot havet, Turnwold, plundrade och tog allt av värde, inklusive hästar och boskap. På närliggande plantager fick förstörelsen ännu mer fruktansvärda konsekvenser. Den 8 maj 1866 tvingades Turner avbryta arbetet på plantagen. Harris var redan 20 vid den tiden, och han publicerades aktivt i tidningar. Han insåg att skrivandet var hans kall.

Efter ett kort besök i Eatonton, samma år, 1866, tog Harris ett jobb som kompositör för Macon Telegraph , fyra mil söder om staden. Men efter ett tag upptäckte Harris att skrivandet enbart som journalist inte tillfredsställde hans växande litterära ambitioner. Efter att ha kortvarigt tjänstgjort som personlig sekreterare åt William Evelyn och utgivare av New Orleans Crescent Monthly , fick Harris en position som redaktör för Monroe Advertiser i Forsyth , fyra mil sydväst om Eatonton. Under dessa år njöt han av sitt arbete (1867-1870). Dessutom ägdes tidningen av James P. Harrison, som också arbetade för Turner och därför kände Harris. Harris skisser av Georgia och dess folk på landsbygden, bokrecensioner, ordlekar och humoristiska anteckningar trycktes om många gånger i tidningar och gav honom berömmelse i hela staten. Hösten 1870 erbjöds han en tjänst som biträdande utgivare för den välkända Savannah Morning News . I Savannah fördjupade Harris sig återigen i Georgias humoristiska historia.

Harris humoristiska anteckningar i "Life of Georgia " (eng. Affairs of Georgia ) för Morning News trycktes om av tidningar i hela staten. Också för Morning News skrev han ledare om bruten moral och listiga politiker, artiklar som avslöjade den mänskliga och demokratiska filosofi som författaren hade förespråkat under hela sitt liv och yrkeskarriär.

I Savannah blev han kär i franska kanadensiska Esther La Rose. Hennes far var kapten på en ångbåt som seglade mellan Georgias och Floridas kuster, och hon kom till Atlanta på semester. I april 1873 gifte sig Joel och Esther.

1876 , när en gula feberepidemi bröt ut i Savannah , flyttade familjen Harris, som redan hade två barn, till Atlanta . I september 1876 erbjöd chefredaktören för tidningen Atlanta Constitution Evan Howell och hans assistent Henry Grady Harris ett jobb, särskilt eftersom de redan höll på att trycka om hans anteckningar i tidningen. Snart blev Harris också assisterande redaktör, och blev senare erkänd som en av landets ledande krönikörer av utvecklingen av den amerikanska södern.

Literary Awakening: The Tales of Uncle Remus

De sociala, politiska, litterära ämnen som Harris berörde i tidningen Constitutions ledare började han utveckla i Forsyth och Savannah och fortsatte med dem (direkt och indirekt) i sina folksagor och konstverk. När Harris blev ombedd att fylla i för den tillfälligt frånvarande folkloristen Sam Small, kom Harris på en charmig svart man vid namn farbror Remus som gillade att roa folket med humoristiska historier och anteckningar om det hektiska livet i efterkrigstidens Atlanta. Plötsligt påminde en artikel om afroamerikansk folklore som Harris hade läst i Lippincott's , som inkluderade historien om kaninen och tjärfräskrämman, honom om berättelserna om den listiga Brer Rabbit som han hade hört på Turnwold-plantagen. Nu började farbror Remus berätta de gamla sagorna om slavarna, deras ord och sånger, och hela landets tidningar återgav ivrigt legenderna och sagorna om livet på landet. Harris hade snart tillräckligt med material för att ge ut en bok. "Uncle Remus, his songs and tales" (Eng. Uncle Remus: His Songs and His Sayings ) släpptes i november 1880 . Inom fyra månader såldes 10 000 exemplar och boken trycktes snabbt om. Harris skrev 185 berättelser.

Under de följande femton åren levde Harris ett dubbelt yrkesliv: han var en av två assisterande redaktörer för den mest kända tidningen i sydvästra USA, och han var också en författare - en produktiv, hängiven och målmedveten återskapande av folksagor, en författare av humor, skönlitteratur och barnböcker. Harris publicerade 35 böcker under sin livstid, såväl som tusentals artiklar under sina 24 år i tidningen Constitution . Den mest populära samlingen, tillsammans med hans första bok, Uncle Remus, His Songs and Tales, är Nights with Uncle Remus: Myths and Legends of the Old Plantation , 1883 . Denna samling innehåller 71 sagor berättade av olika svarta, inklusive farbror Remus.

Under sitt liv publicerade Harris ytterligare fem samlingar av Uncle Remus sagor, varav den mest kompletta publicerades 1905 under titeln New Stories of the Old Plantation (eng. Told by Uncle Remus: New Stories of the Old Plantation ). I den här samlingen berättar den tidlösa farbror Remus sina allegoriska berättelser för sonen till den lilla pojken som lyssnade på hans första berättelser. Detta sjuka, urbana "för tysta" barn skickades av Miss Sally (hans mormor) till farbror Remus för att få lära sig hur man är en riktig fighter i denna komplexa, konkurrensutsatta och ibland rovdjursvärld. Ytterligare tre oavslutade och mindre samlingar av farbror Remus berättelser dök upp efter Harris död.

Berättelserna om farbror Remus gjorde Harris känd inte bara i sitt land utan över hela världen. Professionella folklorister berömde hans arbete med att popularisera svart folklore. 1888 utsågs Joel Harris tillsammans med Mark Twain till hedersmedlem i American Folklore Society. Twain var så imponerad av Harris förmåga att återskapa dialektalt tal att han 1882 bjöd in honom att hjälpa till att bygga scenläsningslokaler i New Orleans , Louisiana och andra stater. Men, generad över sin stamning, tvingades Harris tacka nej till detta lukrativa erbjudande. Sedan tog den blivande författaren till Huckleberry Finn med sig en del av Harris material och meddelade senare att historien om tjärfrässkrämman var mycket populär i scenläsning.

Harris gav impulser till arbetet av sådana kända författare som Rudyard Kipling , Zora Neil Hurston, William Faulkner , Flannery O'Connor , Ralph Ellison och Toni Morrison . Men Harris landsman, författare från Eatonton, Alice Walker , i en uppsats med titeln "Uncle Remus is not my friend" (Eng. Uncle Remus, No Friend of Mine ) säger: Harris "stal en god del av mitt arv." Dessutom förklaras det idylliska förhållandet mellan en gammal negerslav och en plantagepojke för vilken han berättar sina berättelser av vissa författare vara ett försök att rättfärdiga slaveriet. Samtidigt krediterar historikern och essäisten Julius Lester, som publicerade sin egen revidering av farbror Remus' berättelser 1999, Harris som en av pionjärerna för den litterära inspelningen av sydlig negerfolklore, som gjorde mycket för att bevara den lokala dialekten för kulturhistoria.

The Tales of Uncle Remus publicerades första gången på ryska 1936 i en återberättelse av Mikhail Gershenzon och har sedan dess tryckts om många gånger.

Noveller och noveller

Joel Harris var en ganska ambitiös författare, trots att han i offentliga uttalanden kallade sig en "medelmåttig författare". Innan han flyttade till Atlanta skrev han litterära recensioner i 20 år, och sitt första verk i konstnärlig stil, en ganska besvärlig episodisk kärlekshistoria, The Romance of Rockville , publicerade han i serie i The Constitution 1878 . Harris bestämde sig nu för att ta upp skrivandet på allvar och finslipade sitt hantverk genom att släppa sju novellsamlingar (utöver Uncle Remus Tales) och tre noveller . Med hjälp av kort fiktion täckte Harris så smärtsamma ämnen som raskonflikter, klassism och könsskillnader, och visade de ljusa och mörka sidorna av livet i den amerikanska södern.

Harris publicerade sin första novellsamling Mingo and Other Sketches in Black and White 1884 . Den följdes av Free Joe and Other Sketches from the Life of Georgia, 1887 (Eng. Free Joe and Other Georgian Sketches ), Bileam and His Master, and Other Notes and Stories, 1891 (Eng. Bilaam and His Master and Other Sketches and Stories ) och en serie noveller "The Chronicles of Aunt Minervy Ann", 1889 (eng. The Chronicles of Aunt Minervy Ann ), som vida representerar livet för vanliga människor i södern under slaveriets och återuppbyggnadens dagar. Bland de bästa berättelserna om Georgien finns "Free Joe and the Rest of the World", en berättelse om en frigiven slav som hånas av svarta och föraktas av fattiga vita, som innehåller många små berättelser; "Mingo" - en uppsats om fördomar och fördomar bland vita amerikaner, tillhörande det vanliga folket och det höga samhället; "In the House of Tig Poti" är en berättelse om en smugglare som påverkade innehållet i "Huckleberry Finn" och flera berättelser i Minerva Ann-serien, som är kända för sin energi och övertygande berättande. Ur de senare verken - en novell "En politikers födelse och andra berättelser" (1902) om en "spökförfattare" - en författare och sammanställare av tal, som offrar sin berömmelse för en politikers ära.

Böcker för barn

Farbror Remus sagosamlingar är inte bara sagor för barn, utan också litteratur för vuxna, eftersom berättelser om den listiga Brerkaninen, enligt många forskare av Harris verk, innehåller många nivåer. Men Harris skrev sex samlingar med uteslutande barnberättelser: Little Mr. Thimblefinger and His Queer Country, 1894 (Eng. Little Mr. Thimblefinger and His Queer Country ), dess uppföljare, Mr. Rabbit at Home, 1895 (Eng. Mr. Rabbit ) hemma ), "Aron's Story", 1896 (Eng. The Story of Aaron ), dess fortsättning "Aaron in the Wild Forest", 1897 (Eng. Aaron in the Wildwoods ), samt "Stories from the Plantation", 1899 (Eng. Plantation Pageants ), Wally Wanderoon and His Story-Telling Machine , 1903 . Harris trovärdiga och charmiga djur vände bokstavligen upp och ner på idén om barns korta fiktion. Peter Rabbit Beatrice Potter , Wigglys farbror Howard Garis, Alan Milnes Nalle Puh och alla de många tv- och filmbröderna växte alla ur Joel Harris fiktiva karaktärer, som han lärde prata och bete sig "precis som människor".

Senare arbete

Under sina år som journalist främjade Joe Harris aktivt ämnet rastolerans, såväl som afroamerikanernas rätt till utbildning, rösträtt och jämlikhet. Författaren till artiklarna fördömde ständigt sydamerikaner som rasister, fördömde lynchning och betonade vikten av utbildning för afroamerikaner, och citerade ofta den amerikanske sociologen och svarta medborgarrättsaktivisten W. E. B. Dubois arbete i sina artiklar .

Till exempel, 1883, publicerade förstasidan av New York Sun en artikel med titeln "The Educated Negro is Worse Than the Trained Dog", som Atlantas konstitution svarade på: då kommer vi i morgon att möta demoralisering och en politisk kris i hela landet .”

Konsekvent i innehållet var Harris ledare ofta skrivna i en paternalistisk ton. Han fördömde icke-efterlevnaden av privat äganderätt och "missförstånd", såväl som religiös och rasistisk intolerans. Harris trodde att en dag skulle de vita i den amerikanska södern spela förmyndare och förmyndare svarta medborgare och inte använda dem som gratis arbetskraft.

Harris noterade att de mest sensationella artiklarna i Atlantas konstitution handlade om ämnet rasrättegångar, med det mest populära materialet som handlade om fallet med Sam Howes, en afroamerikansk lantarbetare som lynchades med tortyr som straff.

År 1900 slutade Harris tidningen, oförmögen att bära sydbors blickar från sidan över sina ikonoklastiska skrifter för svarta rättigheter och trött på den journalistiska rasen och den oändliga "stentvättningen".

År 1904 skrev Harris fyra artiklar för Saturday Evening Post om frågan om rasrelationer i söder som lyfte fram hans ökande paternalistiska åsikter. B. T. Washington skrev till honom angående dessa artiklar att "det var länge sedan jag läste några publikationer som stödde mig i denna fråga. Jag tar mig friheten att inkludera några av dina kommentarer i mitt tal som jag håller på att hålla för Lincolns födelsedag i New York ."

Förutom att publicera de senaste samlingarna av Uncle Remus-berättelser, barnböcker och vuxenfiktion, grundade Harris Uncle Remus's Magazine , hedrades av president Theodore Roosevelt i Atlanta och Vita huset och blev medlem i American Academy of Arts and Letters.

Joel Harris dog den 3 juli 1908 av akut nefrit och begravdes på Atlanta West Cemetery. Harris hus i Atlanta, det så kallade "Wren's Nest" (eng. Wren's Nest ), gjort i viktoriansk stil, restaurerades och har sedan 1913 blivit ett museum för farbror Remus. Ett annat sådant museum i Eatonton består av två huggna hyddor från mitten av århundradet som används av slavar, några av Harris tillhörigheter och ett diorama av scener från folksagor.

Harris arv har länge ignorerats av forskarvärlden på grund av farbror Remus "udda" karaktär, användning av dialekt och plantage som miljö. Harris böcker har haft en enorm inverkan på många författares arbete, både i Amerika och utomlands, även om de inte har undgått kritik. Under både 1900- och 2000-talet anklagade många kritiker Harris för att tillägna sig afroamerikansk kultur.

År 2000 valdes Harris in i Georgia Writers Hall of Fame.

Anteckningar

  1. ↑ Joel Chandler Harris // Encyclopædia Britannica 
  2. ↑ Joel Chandler Harris // Internet Speculative Fiction Database  (engelska) - 1995.
  3. ↑ Joel Chandler Harris // Brockhaus Encyclopedia  (tyskt) / Hrsg.: Bibliographisches Institut & FA Brockhaus , Wissen Media Verlag
  4. ↑ Bibliotek med världens bästa litteratur / red. C. D. Warner - 1897.

Länkar

Joel Chandler Harris , New Georgia Encyclopaedia Joel Chandler Harris

Utvalda verk

Källor

1. Harris, Joel Chandler // Encyclopedic Dictionary of Brockhaus and Efron: I 86 volymer (82 volymer och 4 ytterligare). - St Petersburg, 1890-1907.

Länkar

  Gå till Wikidata-objektet  Tematiska platser
Ordböcker och uppslagsverk
Släktforskning och nekropol