Andronikova, Salomea Nikolaevna

Den aktuella versionen av sidan har ännu inte granskats av erfarna bidragsgivare och kan skilja sig väsentligt från versionen som granskades den 18 mars 2022; kontroller kräver 2 redigeringar .
Salome Nikolaevna Andronikova
frakt. სალომე ნიკოლოზის ასული ანდრონიკაიშვ
Födelsedatum oktober 1888
Födelseort Tiflis ,
ryska imperiet
Dödsdatum 8 maj 1982( 1982-05-08 ) (93 år)
En plats för döden London , England
Land
Ockupation älskarinna till en litterär salong , socialist
Make Galpern, Alexander Yakovlevich
 Mediafiler på Wikimedia Commons

Prinsessan Salome Nikolaevna Andronikova ( Andronikashvili , i Andreevas första äktenskap , i andra Halpern , oktober 1888 , Tiflis  - 1982 , London ) är en av silverålderns mest anmärkningsvärda kvinnor , filantrop , modell för många porträtt och adressat för många dikter.

Biografi

Tiflis och Batumi

Solomeya (enligt dokumenten) Andronikashvili föddes i Tiflis. Den fick sitt namn efter det georgiska helgonet Salome av Ujarma .

Fader - Kakhetian prins Ivan (Niko) Zakharyevich Andronikashvili (1863-1944), i 13 år arbetade han som chefsexpert för den kaukasiska kommittén för skydd mot Philoxera , var borgmästare i Batumi . Han träffade sin blivande fru i St. Petersburg under en affärsresa.

Mamma - Lydia Nikolaevna Pleshcheeva-Muratova (1861-1953), var dotterbror till poeten Alexei Pleshcheev . I sitt första äktenskap fick hon tre barn som dog i barndomen. I sitt andra äktenskap födde hon tre barn: dottern Salome, dottern Mariam (1891-1976; gift med Sharashidze) och sonen Yasse Nikolaevich Andronikov (1893-1937; upprepade gånger förträngd, skjuten).

Petersburg

1906 gifte hon sig, bytte efternamn till Andreeva och flyttade till St. Petersburg .

Make - Pavel Semyonovich Andreev [1] (1877-?), köpman. En aktieägare och styrelseledamot i partnerskapet "Tobacco Factory A. N. Bogdanov and Co. ", var engagerad i försäljning av tobak [2] och pappersvaror. Han hade titeln hedersmedborgare. Vid tiden för sitt äktenskap med Andronikova , han var änkeman med tre barn Den enda dottern från äktenskapet med Salomeya Nikolaevna - Irina Pavlovna Andreeva, föddes i S:t Petersburg 1911. [3] Familjen bodde i St Petersburg, flyttade till godset Skreblovo i Luga . distrikt för sommaren .”, som fortsatte sitt arbete efter revolutionen.

Åren 1912-1915. var en av besökarna till den litterära och konstnärliga kabarén Stray Dog på Italianskaya Street; George Adamovich skriver om detta i sina memoarer .

Åren 1915-1917. Andreevs bodde separat, men blev inte skild. [5] Pavel Semenovich bodde på 2nd Rozhdestvenskaya Street, och Salomeya Nikolaevna hyrde en lägenhet på adressen - Vasilevsky Island , 5:e linje, 62 (Makarovs hyreshus, i hörnet med Maly Prospekt ).

Vid den här tiden höll hon en litterär salong , som samlade underbara poeter från den tiden. Taffy beskrev henne så här:

Salome Andronikova, inte en författare, inte en poetess, inte en skådespelerska, inte en ballerina och inte en sångerska, var dekorationen av Blue Tuesdays - ett solidt "inte". Men hon erkändes som den mest intressanta kvinnan i vår krets. Där var vår Madame Recamier , som, som ni vet, bara hade en talang - hon visste hur hon skulle lyssna. Salome hade två talanger - hon visste hur, eller snarare älskade, och tala. <...> Många konstnärer målade hennes porträtt. Salome hade en lång och mycket smal figur. Anna Akhmatova var lika smal. Båda kunde, med armarna i kors på ryggen, vira dem runt midjan så att ändarna på båda händernas fingrar konvergerade under bröstet.

— Taffy. Min krönika. - M . : Vagrius, 2004. - S. 301. - (Mitt 1900-tal). — ISBN 5-475-00013-1 .

Anna Akhmatova i slutet av 1916 blev hennes vän [6] och skrev om henne: "Ett mildt ljus strömmade genom de svarta ögonfransarna i Darialis ögon lika för alla ..." . Osip Mandelstam , tillägnade henne dikter 1916. Avetik Isahakyan sa om henne: "kvinnor av hennes ras föds en gång per århundrade, när åtminstone med avsikt, för att förhärligas och förevigas" [7] . Heinrich Neuhaus , Sergei Prokofiev , violinisten Pavel Kokhansky [8] , pianisten Alexander Borovsky [9] , Arthur Lurie besökte Salomeya Andreevas hus . [10] , Mikhail Kuzmin , Sergei Makovsky , A. A. Smirnov , konstnärerna Vasily Shukhaev , Yakovlev , Nikolai Radlov .

Åren 1915-1919. var i samband med poeten Sergej Rafalovich [11] [12] , som sedan 1905 var gift med Alexandra Artlevel Rafalovich, dotter till finansmannen A. G. Rafalovich , och bodde i två städer, Paris och St. Petersburg, och i två familjer.

I juni 1917 lämnade hon Petersburg för Krim, för Alushta, med Rafalovich och hennes dotter Irina. I Alushta bodde hon på A. A. Smirnovs dacha i Professor's Corner , som tillhörde föräldrarna till hans fru, E. P. Magdenko. Osip Mandelstam, Sergei Radlov med sin fru, poetessan Anna Radlova , Konstantin Mochulsky , Viktor Zhirmunsky bodde också där vid den tiden . På kvällarna läste poeterna poesi och tillsammans skrev och satte de upp en komisk pjäs "The Coffee House of Broken Hearts, or Savonarola in Tauris", skriven på Salomes namnsdag den 16 augusti. Författarna till texten var Konstantin Mochulsky, Viktor Zhirmunsky, Sergei Radlov och Osip Mandelstam, de blev också karaktärer i denna "situationskomedie". [13] [14]

Solomeya återvände inte till Petrograd efter denna resa. I september 1917 flyttade hon från Krim till Baku, och sedan till Tiflis, till sina föräldrar.

Tiflis

Åren 1917-1920. bodde i Tiflis. Tillsammans med poeterna Sergei Gorodetsky och Sergei Rafalovich publicerade hon den litterära och poetiska månadsskriften Orion.

1920, i Tiflis, träffade hon Zinovy ​​​​Peshkov [15] . I Tiflis kände hon Savely Abramovich Sorin och Sergei Sudeikin och Vera Arturovna Sudeikina .

Zinovy ​​​​Peshkov arbetade vid den tiden som medlem av den franska representationsgruppen under mensjevikregeringen i Georgien ; känd som Gorkijs adoptivson och bror till Yakov Sverdlov ). "Zinovy ​​var populär i litterära och konstnärliga kretsar, träffade Bunin, Chaliapin, Sorin, Shukhaev, Elsa Triolet och Louis Aragon, som kallade sitt liv "en av de märkligaste biografierna i denna meningslösa värld." [16] Zinovy Peshkov hjälpte Salome Nikolaevna Andreeva i maj 1920 att i september 1920 få möjlighet att åka till Istanbul och sedan med tåg till Paris.

Paris

Från 1920 till 1921 levde hon i ett borgerligt äktenskap med Zinovy ​​​​Peshkov [17] .

Från oktober 1920 bodde hon i Paris, senare, ett år senare, tog hennes vän Alexandra Melikova sin dotter till henne från Georgien.

Efter avsked med Peshkov bodde hon från 1922 till 1924 i Paris på Alfred Stevens Street, i flera år hade hon en vän, Alexandra Nikolaevna Melikova (hertiginna av Leuchtenberg) och familjen till konstnären Vasily Shukhaev. Hon upprätthöll vänskapliga relationer med Zinovy​​Peshkov, med hans deltagande hjälpte hon Zinaida Serebryakova att emigrera 1925 .

1925 gifte hon sig för andra gången med samlaren och advokaten Alexander Galpern , tidigare chef för den provisoriska regeringens angelägenheter , den närmaste vän till A.F. Kerensky . Paret bodde i två städer: Alexander Yakovlevich Galpern bodde ständigt i London. Salome Nikolaevna Halpern bodde huvudsakligen i Paris.

Från 1928 till maj 1940 arbetade hon som redaktör i tidskrifterna "VU" och "LU" av den berömda förläggaren Lucien Vogel .

I Paris var hon vän med Ilya Ehrenburg , Alexei Tolstoy , Natalia Krandievskaya . [18] Under en lång period stödde hon Marina Tsvetaeva ekonomiskt , 1933-1934 var hon medlem i Tsvetaeva biståndskommitté. Hon sa: "Mitt emigrantliv är upplyst av Tsvetaeva, möten med henne. Jag blev omedelbart kär i henne ... jag har aldrig sett en sådan fattigdom som Tsvetaeva föll i. Jag arbetade för Vogel i en modetidning, fick tusen franc i månaden och kunde ge Marina tvåhundra franc. I nästan vart och ett av de 125 överlevande breven från Tsvetaeva till Salome finns tacksamhet för hjälpen, liksom en förfrågan om att skicka ytterligare en "beroende", att dela ut biljetter till Tsvetaevas kvällar, att skicka gamla kläder och skor till Marina själv och hennes dotter Ali [19] . Som ett resultat, för Tsvetaeva, blev Salome en musa som väckte hennes fantasi: "Jag älskar dig väldigt mycket ... jag gillar dig oändligt" (från ett brev daterat den 22 mars 1931) [20] . Mer än etthundrafemtio brev från Tsvetaeva till Galpern har bevarats.

New York

1940 flyttade hon tillsammans med sitt barnbarn Philip till USA, där hennes man, A. Ya. Galpern, arbetade på den brittiska ambassaden. Vid denna tidpunkt var hennes dotter Irina Pavlovna Nolde, en kommunist och medlem av motståndsrörelsen, och hennes man, som tjänstgjorde i den franska armén, kvar i Frankrike. 1945 återvände hon för att bo i London.

London

Från 1945 till 1982 bodde hon (till 1956 med sin man) i London på 39 Chelsea Park Gardens. Var engagerad i välgörenhet [21] . 1953 publicerade hon en bok med recept på det franska köket, inklusive två rätter från det georgiska köket.

Änka 1956

Isaiah Berlin talade om sitt samtal med Anna Akhmatova:

Hon frågade mig om Salome Halpern, född Andronnikova, som hon kände tillbaka i St. Petersburg före första världskriget. Denna berömda skönhet, som lyste i det sekulära samhället med kvickhet och attraktionskraft, stod i vänskaplig kontakt med många dåtidens konstnärer och poeter. Jag hörde från Akhmatova (jag visste faktiskt redan detta) att Mandelstam, förälskad i Salome, tillägnade henne en av sina bästa dikter. Jag var nära bekant med Salomea Nikolaevna och hennes man Alexander Yakovlevich Galpern och berättade om några fakta om deras liv, deras miljö och åsikter. <...> Bara med en uppfattning om allt detta kan man förstå "Dikten utan en hjälte": sekvensen av bilder och symboler, maskeringsspelet, den slutliga maskeradbalen, motiv från Don Juan och Commedia dell 'arte. Akhmatova talade återigen om Salome Andronnikova (Galpern), hennes skönhet, charm, extraordinära sinne, om kvällar på Stray Dog -kabarén , om föreställningar på Crooked Mirror Theatre ...

— Isaiah Berlin . Möten med ryska författare 1945 och 1956 [22] .

I juni 1965, när Anna Akhmatova var i London, besökte Salome Halpern henne, tillsammans med baronessan Maria Budberg , på President Hotel på Russell Square, där Akhmatova bodde [23] . Akhmatova, några dagar senare, "gav ett besök" hos Salome Nikolaevna Galpern, var i hennes hus, gav henne en autograf av hennes dikt "Shadow", tillägnad henne, skriven redan 1940: "... Vi hade båda känner att åren inte hade gått, att vi skildes åt igår och imorgon träffas vi igen, sa S. Galpern senare. [24]

I ett av sina brev till V. Shukhaev från denna period skriver han: "Jag, älskling, är lika gammal som en prästhund, men jag arbetar som en oxe, även om jag är döv, "blind" (det vill säga båda ögonen opererades och jag går dåligt, men jag springer).

1982 rapporterade The Times of London och ryska utländska tidningar att Salomeya Nikolaevna Andronikova, "den sista av de mest lysande kvinnorna som råkade vara samtida under den ryska poesins storhetstid , dog den 8 maj i London vid en ålder av av 94. Salome Andronikova var en av de mest kända skönheterna på den tiden. Hon var känd för sin intelligens, charm, kvickhet . Bland hennes vänner fanns kända ryska poeter och konstnärer från den tiden” [25] . Hon dog i huset som köptes åt henne av Sir Isaiah Berlin [26] .

Hennes aska spreds under cypresserna på Putney Vale Cemetery i London. Hon testamenterade sitt arv och sitt arkiv till sin dotter Irina Andreeva.

Dikter tillägnade Salome

På gatan i det parisiska
     Colosseum
Levde cirka femton år
     Salome,
The order of the brownie 4 två gånger,
Passerby, ta av dig hatten
     Alla

I. Zdanevich prosa:

Porträtt

I Frankrike målades porträtt av S. N. Galpern av olika konstnärer:

Publikationer

Anteckningar

  1. ↑ Om S. N. Andronikovas äktenskap med Andreev, se Vasilyeva L. N. Adbion och tidens mysterium: Berättelser om England. M. 1983. S. 209-228.
  2. ↑ I katalogen All Petersburg för 1917, sektion 2 listar Pavel Semenovich Andreevs butiker i St. Petersburg: 2 Rozhdestvenskaya 27; Ligovskaya, 43-45; VO 7 rader, 42; Gagarinskaya, 16; (hamstra) Staro-Alexandrovsky-marknaden. Degtyarnaya, 6; Sytninskaya sq., 1; Nikolsky marknad 7-8; Zabalkansky 36; Sadovaya 44; Small Gostiny Dvor, Bankovsky per., 8; Sadovaya 72; (lager) More - Okhtensky pr, 55; Narvsky 31; Nevskij 88.
  3. ↑ Sedan 1920 med sin mor i exil i Frankrike. Sedan 1934 - hustru till Andrei Borisovich Nolde (25 oktober / 7 november 1905, St. Petersburg - 22 januari 1987, Paris). Baron. General för den franska armén. Son till B. E. Nolde . Sedan 1917, i exil i Frankrike, bodde han i Paris. Utexaminerad från Yrkeshögskolan. Långvarig ordförande för den ryska Zemstvo-stadskommittén (Zemgor) i Paris, valdes till dess hedersordförande. Vice ordförande i Snabbhjälpssällskapet (sedan 1970), ansvarade för sällskapets ekonomiska verksamhet. Medlem av Unionen för ryska (examinerade) ingenjörer i Frankrike, på 1980-talet var han medlem av unionens styrelse. Tilldelad Order of the Legion of Honor. Skild från baron Nolde före kriget. Hon gifte sig en andra gång med en rysk officer som tjänstgjorde i den franska armén, från detta äktenskap fick hon en son, Philip. Hon dog den 13 oktober 1990 på Gagnys sjukhem. Se rysk tanke. (Paris), 1990. 19 oktober, nr 3850.
  4. ↑ Skreblovo  (otillgänglig länk)
  5. ↑ Äktenskapet visade sig vara misslyckat, på grund av makens hobbyer (inklusive att ta hand om sin frus syster, såväl som för kusinen Tinatin - fru till S. A. Taneyev , bror till tärnan Vyrubova ).
  6. ↑ "Jag träffade Anna Andreevna (Akhmatova - M. K.) på vintern, verkar det som, på det 16:e året. Jag lämnade och gjorde slut med henne i maj den 17:e. All vår "vänskap" varade, verkar det som, bara några månader eller ett år? Men gravitationen var tydlig för varandra och vi båda bar genom 48 år hjärtats minne och träffades här (i London - M.K.) som nära vänner år 65. Den vintern gav Anna mig sina dikter (White Packa?) med en donation "I hopp om vänskap." Det ägde rum endast till minne. "(Från ett brev från S. N. Andronikova till M. M. Kralin daterat 4-6 mars 1973). M. Kralin / Ordet som vann döden. M .: 2000.
  7. ↑ Efron A. Victory of Samothrace Arkivexemplar av 4 mars 2016 på Wayback Machine
  8. ↑ Pavel Kokhansky (1887-1934) - violinist, lärare, 1913-1919 professor vid St. Petersburgs konservatorium.
  9. ↑ Borovsky, Alexander Kirillovich (1889-1968) - pianist, professor vid Moskvas konservatorium. Sedan 1920 i exil.
  10. ↑ Shukhaeva V. Vasily Shukhaev: Liv och arbete / Comp. N. A. Elizbarashvili. M.: Galart, 2010. C. 179-181
  11. ↑ Sergey Lvovich (Zelikovich) Rafalovich [4 (16) .8.1875, Odessa - 1944-11-15, Bro, avd. Orne, Frankrike], poet, prosaförfattare, dramatiker, teaterkritiker. Från en borgerlig judisk familj; far, Lev Anisimovich, finansman, ärftlig hedersmedborgare; mamma, Elena Yakovlevna, född Polyakova, dotter till en storbankman. Han tillbringade sin barndom i Odessa. 1884 flyttade familjen till Petersburg. Han studerade vid 2:a St. Petersburg Gymnasium (1885-93), varefter han kom in på fakulteten för historia och filologi vid St. Petersburgs universitet, samtidigt som han tog tre kurser vid juridiska fakulteten. I mars 1897 greps han av polisen för att ha deltagit i studentupplopp. Efter examen från universitetet (1897) tillbringade han två terminer som volontär vid Sorbonne. 1897-1906 tjänstgjorde han i utbildningsministeriet, statsrevisionen, varifrån han övergick till finansministeriet, 1909-17 var han vid ministeriets byrå i Paris, ledd av A. G. Rafalovich (se om honom : Brockhaus); gift med sin dotter Alexandra Artlevel; familjeband mellan Rafalovichs och hans frus familjer har inte etablerats. År 1916 hade han rang som kollegial rådgivare. I oktober 1917 flyttade han till Tiflis, gick med i Poets' Guild, blev dess ledare 1919. 1922 emigrerade han till Paris, där han senare gifte sig med Melita Tadievna Cholokashvili (1895-1985), ägaren till den berömda litterära salongen i Tiflis. I exil publicerade han dikter i tidningen Vozrozhdenie. Se T. L. Nikolskaya om honom. "Livet var en bisarr idé för mig..." http://az.lib.ru/r/rafalowich_s_l/text_1912_poe.shtml Arkiverad 3 februari 2018 på Wayback Machine
  12. ↑ Panova L. "Stulna" halm: Till de litterära prototyperna av Osip Mandelstams Love Lyrics Arkivexemplar av 24 mars 2017 på Wayback Machine . Om Rafalovich, se http://az.lib.ru/r/rafalowich_s_l/text_1912_poe.shtml Arkiverad 3 februari 2018 på Wayback Machine
  13. ↑ Shukhaeva V. Vasily Shukhaev: Liv och arbete / Comp. N. A. Elizbarashvili. M.: Galart, 2010. C. 180
  14. ↑ Komiskt pjäs i fyra akter. Förutom författarna finns många andra välkända deltagare i kulturlivet i S:t Petersburg på 1910-talet, som tillbringade den sista förrevolutionära sommaren på Krim, i de komiskt karikerade bilderna av pjäsens hjältar. Detta faktum ger verket inte bara status som en perifer konstnärlig text, utan också, med ett antal välkända reservationer, ett visst kulturhistoriskt och litterärt bevis. / Coffee house of broken hearts: en kollektiv komisk pjäs på vers med medverkan av O. E. Mandelstam. Publikation och kommentarer av T. L. Nikolskaya, R. D. Timenchik och A. G. Mets, red. R. D. Timenchik. — Stanford: Institutionen för slaviska språk och litteratur Stanford University, 1997.
  15. ↑ Vasily Shukhaev: Liv och arbete / Comp. N. A. Elizbarashvili. M.: Galart, 2010. S. 234, anm. 134.
  16. ↑ M. Parkhomovsky. "Rysslands son, Frankrikes general." M., 1989
  17. ↑ Parkhomovsky M. En bok om det fantastiska livet för Yeshua Zolomon Movshev Sverdlov, som blev Zinovy ​​​​Alekseevich Peshkov, och de extraordinära människor han träffade: Klockan 4 med en prolog och epilog. Jerusalem, 1999. S. 145-146.
  18. ↑ V. Shukhaeva Vasily Shukhaev: Liv och arbete / Comp. N. A. Elizbarashvili. M.: Galart, 2010. C. 180
  19. ↑ Sazonov N. Prins Lobanov-Rostovsky tog med prinsessan Salome från Londons arkivkopia daterad 25 oktober 2012 på Wayback Machine // Our Heritage.
  20. ↑ Muse of the Silver Age  (otillgänglig länk)
  21. ↑ Mnukhin L., Avril M., Losskaya V. Russian Abroad in France 1919-2000 Arkiverad den 5 november 2013. . — M .: Nauka; Husmuseet för Marina Tsvetaeva. 2008.
  22. ↑ En dikt utan hjälte . Hämtad 26 oktober 2011. Arkiverad från originalet 4 mars 2016.
  23. ↑ Frank W. Möten med A. A. Akhmatova // Frank V. Selected. Artiklar. London, 1974. S. 34.
  24. ↑ Silva Eldar, Lev Shilov . Hantverkets hemligheter. Akhmatova-läsningar. Problem. 2. M., 1992. S. 132-147.
  25. ↑ Eko av Moskva . Hämtad 26 oktober 2011. Arkiverad från originalet 12 juni 2010.
  26. ↑ Lobanov-Rostovsky N. Dm. Historia: Porträtt av Salome Andronikova av Alexander Yakovlev Arkiverad 26 april 2011.
  27. ↑ Kommentarer till Mandelstams arbete . Hämtad 26 oktober 2011. Arkiverad från originalet 15 maj 2013.
  28. ↑ Andronnikova-Galperina Salome Nikolaevna - legend och musa från silveråldern . Hämtad 18 mars 2022. Arkiverad från originalet 18 juni 2013.
  29. ↑ Prinsessan Alexandra (Ashkhen, Asheni) Nikolaevna Melikova, född hertiginna av Leuchtenberg. Dotter till översten för livgardet vid Preobrazhensky-regementet, hertig Nikolai Nikolaevich av Leuchtenberg (1868-1928), barnbarnsbarn till kejsar Nicholas I (barnbarn till hans dotter Maria). Kejsarinnan Alexandra Feodorovnas hederspiga. I det första äktenskapet, från den 25 december 1916, skilde sig hustrun till prins Levan Petrovich Melikov (1893-1928), 1922, i exil. 1922 gifte hon sig med Nikola Ivanovich Tereshchenko (1894-1928), och 1928 blev hon änka. En nära vän till S. N. Andronikova R. Ivnev mindes Alexandra Nikolaevna "i två ansikten": "en gång under eftermiddagens framträdande av poeter i Darbazi- kaféet, hertiginnan av Lichtenberg, en släkting till Romanovs, som stannade i Tiflis på väg till Konstantinopel, läs hennes verser om sjömän, "som sover i kungliga sängar" i Vinterpalatset. Jag och några andra indignerade besökare lämnade trotsigt kaféet. I Tiflis vid den tiden publicerades tidskriften Orion på ryska, vars utgivare var den välkända filantropen Melikova. Hon var en mycket utbildad kvinna som älskade litteratur. Sudeikina V. Dagbok 1917-1919. M.: Russian way, 2006. C. 622. Poetess, pseudonym Zamtari. Hennes två diktsamlingar: A. Zamtari (Princess A. Melikova): Moln: Dikter. Tiflis, Typ. georgiska. t-va press, 1919; Dikter. Berlin: Typ. Press, 1922.
  30. ↑ Tiflis skönheter i början av 1900-talet (otillgänglig länk) . Hämtad 26 oktober 2011. Arkiverad från originalet 19 juni 2010. 

Länkar