Audubon, John James

John James Audubon ( eng.  John James Audubon , 26 april 1785  - 27 januari 1851 ) - amerikansk naturforskare, ornitolog och djurkonstnär , författare till verket " Birds of America " ​​(1827-1838).

Audubon föddes i den franska kolonin Saint-Domingue på Haiti . På tröskeln till revolutionen flyttade hans far honom till Frankrike och 1803 skickade han honom till Amerika och räddade honom från Napoleonkrigen . Fram till 1820 försökte Audubon driva sin verksamhet genom handel och sågverk, men han lyckades inte, och när han gick i konkurs , tillbringade han en kort tid i fängelse. När han släpptes började han rita fåglar, vilket han tidigare endast hade gjort som en hobby. Det gick inte att hitta finansiering för publiceringen av "Birds of America" ​​i Philadelphia, han åkte till England, varifrån han senare upprepade gånger återvände på jakt efter nya fåglar. Förutom ett album med illustrationer i naturlig storlek , The Birds of America, publicerade Audubon en följeslagare, An Ornithological Biography (1831–1838), innehållande beskrivningar av de avbildade fåglarna och många noveller ("avsnitt") om livet i Amerika . En bok om de fyrbenta i Amerika, The Viviparous Quadrupeds of North America , skrevs tillsammans med John Bachman (illustrationer publicerade 1842-1846, textdelen 1846-1854).

Audubons liv och hans huvudsakliga verk betraktas som ikoniska amerikanska fenomen: genom att sätta sig själv i uppgift att beskriva alla fågelarter i Amerika, bildade han den amerikanska naturforskarens självmedvetenhet, den första i nationens historia att kombinera konst. och vetenskap. National Audubon Society , en av de första naturvårdsorganisationerna i världen , är uppkallad efter honom .

Biografi

Tidiga år

Jean Rabin Audubon föddes den 26 april 1785 på en sockerplantage nära Les Cayes i den franska kolonin Saint-Domingue på ön Haiti [1] . Vissa historiker anger dock åren 1786 eller 1780 [2] . Audubons biografer associerar födelsedatumet med en anteckning i journalen för en läkare som besökte sin mamma under de sista dagarna av hennes graviditet på grund av en tropisk sjukdom och angav att hon den 26 april födde ett barn (det finns ingen annan information , inklusive ett namn, i journalen). Jean Rabin hade ingen födelsehandling, eftersom han var olaglig [3] .

Fader, Jean Audubon ( Jean Audubon , 1744-1818 [4] ), var en fransk sjöofficer och befäl över ett skepp under det amerikanska frihetskriget [5] [6] . Audubons farfar var Pierre Audubon från Les Sables-d'Olonne och hans mormor var Marie Anne Martin . Många av deras barn verkar ha dött i tidig ålder. Det är känt om brodern Claude ( Claude ), som hade döttrarna Anna ( Anne ), Dominique ( Dominica ), Catherine-Françoise ( Catherine Françoise ) och som Audubons far inte upprätthöll förbindelser med. En annan bror, vars namn inte har bevarats, var 1771-1796 engagerad i politik i Nantes , La Rochelle och Paris . Syster Marie Rosa gifte sig med Pierre de Vaugeon 1794 och fick en son Louis de Vaugeon . Marie-Rose och Claudes döttrar bestred därefter arvet efter Jean Audubon [7] . 1772 gifte sig Jean Audubon med en förmögen änka, Anne Moynet [ 2] ( 1736-1821 [4] ), som var flera år äldre än honom [1] [8] . Hon ägde flera hus i Pembeuf [8] , för hennes pengar köptes en plantage nära Les Cayes. Jean Audubon handlade med socker , kaffe , tobak och slavar [1] .

Man trodde tidigare [1] [9] , enligt Audubon själv, att hans mor var kreolsk och hade afrikanska rötter. I "The Negro Almanac" 1989 ingår Audubon i listan över framstående svarta artister ( eng.  Outstanding Black Artists ); hans namn saknas i andra liknande referensböcker, i synnerhet i Dictionary of Negro Biography (1970) och Black Biography, 1790-1950 (1991) [9] . Moderna studier motbevisar denna information om modern [1] . Alice Ford skrev i sin biografi om Audubon publicerad 1969 att naturforskarens mor var en fransyska Jeanne Rabin [2] ( Jeanne Rabin eller Rabine [1] ), som seglade till Amerika på ett skepp som drevs av Jean Audubon; samtidigt började deras förhållande [9] . Ford angav att hon var 25 år gammal [9] , Richard Rhodes ( Richard Rhodes ) och William Souder ( William Souder ) skrev att 27 [5] [10] . Jeanne Raben dog några månader efter förlossningen [1] [3] [5] .

Uppfostran av Jean Rabin i Haiti anförtroddes Catherine Bouffard ( Catherine "Sanitte" Bouffard ), som tog hand om huset i Les Cays. Hon fick flera barn med Jean Audubon [1] [11] . Av rädsla för massoro trodde Jean Audubon att det skulle vara säkrare i Europa än i kolonin [1] [12] . Hösten 1789 lämnade han Västindien med sina två barn, reste till Virginia i affärer , besökte möjligen New Orleans och reste till Frankrike [13] . Jean Rabin och hans fyraåriga halvsyster Rosa Bouffard ( tidigare hette Muguet ) [ 12] [13] , 1787-1842 [4] ), som också antecknades som dotter till Jeanne Rabin, anlände till Nantes i juni 1791 år, några månader före monarkins fall [14] . Francis Hobart Herrick påpekade att Catherine Buffard och en annan dotter till Jean Audubon, Louise , senare också anlände till Frankrike [13] . Den samtida forskaren Gregory Noble skriver att en annan yngre halvsyster till Audubon, Marie-Madeleine , dödades under den haitiska revolutionen [6] .

I Frankrike adopterade Anne Moine Audubon, som inte hade några egna barn, Jean och Rose och tog hand om deras uppfostran [1] [14] . Familjen bodde i en herrgård i Nantes och ägde sommarresidenset Gerbetière ( La Gerbetière ), en tvåvåningsvilla i kommunen Coueron mellan Nantes och Pembeuf [15] . Enligt dåtidens franska lagar var det inte meningen att oäkta barn skulle ärva, så Audubonerna gömde omständigheterna kring deras födelse. Åren 1793-1794 adopterade paret formellt barn, och Jean Rabin fick dokument i namn av Jean-Jacques Fougère Audubon [2] ( Jean-Jacques Fougère Audubon ) [5] [16] . Jean-Jacques Audubon älskade sin fostermamma mycket, han skrev senare: "Jag var som en blodson för henne, och hon var min riktiga mor" ( "Jag var alltid för henne som en son av hennes eget kött och blod, och hon var för mig en sann mor" ) [17] .

Audubon gick i skolan, och från 1796 studerade han på sin fars ledning vid sjöfartsakademin i Rochefort , där han deltog i dans-, fäktning- , flöjt- och cellolektioner, men fick mycket låga betyg i marin vetenskap och blev utvisad 1800 [18] [4] ; enligt sina egna anteckningar slutade han att gå på sjökrigsskolan 1802 [17] . Hans far tillät honom att måla [1] . Bristen på utbildning gjorde sig påmind senare, när Audubon hade svårt att skriva texterna i sina artiklar och sin bok Ornithological Biography [2] ( Ornithological Biography ) [19] .

Introduktion till Amerika

Sommaren 1803 skickade hans far den 18-årige Audubon till Amerika för att undvika att bli inkallad till Napoleons armé , som utlöste ett krig med England och skickade trupper till Västindien [20] . Jean Audubon pensionerades i januari 1801 vid en ålder av 57 [21] [22] . Han ägde en del av Mill Grove nordväst om Philadelphia i Pennsylvania [1] [5] . Han köpte fastigheten 1789 med hjälp av en Quaker- advokat, Miers Fisher , för att säkra sin rikedom under St. Domingo -kravallerna . På väg till Amerika bytte Jean-Jacques sitt namn till John James ( John James ) [5] .

När John Audubon anlände till Philadelphia drabbades han av gula febern . Kaptenen på skeppet som den unge Audubon anlände till Amerika på, och som Audubon Sr bad att ta hand om sin son, lämnade honom i ett pensionat nära Philadelphia [5] . Det drevs av två kväkarkvinnor som gifte sig med John Audubon och lärde honom kväker engelska. Detta uttal förblev med honom för resten av hans liv [5] . Under en tid var Myers Fisher [14] [23] involverad i uppfostran av den unga konstnären . Enligt Rhodes var Audubons underhållning inte upp till Fishers hårda Quaker-standard, som skickade honom till Mill Grove så fort möjligheten dök upp . Herrick berättade en lite annorlunda version: Fisher planerade att gifta sig med Audubon med sin dotter och bosatte honom i hans hus, den senare, som inte var nöjd med Quaker-livsstilen, gjorde allt för att lämna honom [23] [24] . Forskare noterar dock att Fisher inte hade en dotter i rätt ålder [24] .

Mill Grove ligger på stranden av Percyomen Creek nära dess sammanflöde med Schuylkill River . Från fönstren i den tvåvåningsbyggnaden, byggd 1762 av lokal brun och röd sten, kunde man se bäcken som rinner i dalen och kullarna i fjärran. Den höga stranden av bäcken är prickad med många grottor. Väster om huvudbyggnaden fanns en stenkvarn och en mjölnarbostad byggd 1749, i närheten fanns ett driftsatt sågverk [23] . Tomtens totala yta, köpt av Jean Audubon den 28 mars 1789 för 2300 pund i guld och silver, var 284,5 tunnland [14] [23] . Tillsammans med marken blev alla byggnader, möbler och verktyg egendom. Omedelbart efter köpet hyrde Audubon Mill Grove till den tidigare ägaren John Augustin Prevost [23 ] . Vid tiden för John Audubons ankomst hyrdes marken av en bonde, William Thomas , som var engagerad i ett hus, en kvarn och ett sågverk [25] .

Territoriet var rikt på mineraler , i synnerhet bly , koppar och zink , som bröts då och då på platsen [23] . Jean Audubon förlorade det mesta av sin egendom under revolutionerna i Frankrike och Haiti och hade stora förhoppningar på Mill Grove . 1803 anställde och skickade han Francis Dacosta till Amerika för att kontrollera återupptäckten av bly [26] [27] . Äganderätten till platsen var extremt komplicerad: förutom Jean Audubon och John Augustine Prevost hävdades det av Francis Dacosta och Claude Francois Rozier , en gammal vän till Jean Audubon som investerade i utvecklingen av gruvan [25] [28] .

Strax före ankomsten av John Audubon, en markägare från England, bosatte sig William Bakewell [2] ( William Bakewell ) [29] i den närliggande rika egendomen Fatland Ford strax före ankomsten av John Audubon . John Audubon började dejta sin äldsta dotter, Lucy Bakewell, och sommaren 1804 bad flickans far om hennes hand i äktenskapet . Våren 1805 reste han till Frankrike för att skaffa äktenskapstillstånd av sin far. Vid denna tid bodde Jean Audubons familj i Villa Gerbetière. John Audubon var knappt 20 år gammal, och hans far bad honom att hålla sig borta från Nantes så att han skulle undvika att bli inkallad till armén [15] . Under en vistelse i Frankrike träffade den unge Audubon naturforskaren D'Orbigny, far till Alcide Dessalines D'Orbigny , de blev goda vänner och fågelskådning tillsammans. D'Orbigny blev Audubons mentor, och Audubon blev gudfar till sin andra son, Gaston Edouard [ 15] [ 30] . Många år senare, när han var i Paris 1829, fick John Audubon veta att hans vän hade blivit curator för ett museum i La Rochelle och träffade sin gudson [30] .

Partnerskap med Ferdinand Rozier

I ett försök att lösa ekonomiska problem relaterade till ägandet av Mill Grove och blyfyndigheten på platsen, etablerade Jean Audubon och Claude François Rozier ett affärspartnerskap mellan sina söner, John Audubon och Ferdinand Rozier , den sistnämnde besökte ofta Mill Grove. Den 23 mars 1806 undertecknade de unga ett avtal, och sedan gjorde deras föräldrar till dem falska dokument, enligt vilka John Audubon föddes i New Orleans och Ferdinand Rozier föddes i Holland. De reste till Amerika den 12 april 1806; Audubon såg aldrig sin familj igen [21] .

Audubon och Rosier kunde inte hitta investerare till gruvan och misstänkte att Dacosta hade överdrivit sin potential. På grund av en tidigare konflikt med Dacosta lämnade Audubon sin partner för att ta hand om affärer, och han vände sig själv till fågelskådning, som han varit förtjust i sedan barndomen [31] [32] . Rosier lyckades nå en överenskommelse med Dacosta, och i september 1806 undertecknade de ett avtal enligt vilket 113,5 tunnland mark med blyförekomst, ett hus, en kvarn och andra byggnader gick till Dacosta, och 171 tunnland återstod med Audubon. Ungefär samtidigt berättade Audubon för en tjänsteman i Pennsylvania District Court att han ville bli amerikansk medborgare [31] och blev 1812 amerikansk medborgare [33] [2] .

I oktober 1806 reste Audubon till New York för att arbeta på kontoret till Benjamin Bakewell , Lucys farbror, som exporterade spannmål, kaffe, socker och indigo till Europa , importerade tillbaka europeiska varor och var särskilt glad över att etablera ett förhållande med fader Rosier [31 ] . Tillsammans med John Audubon arbetade Benjamin Bakewell med William Bakewells son och Lucys bror Thomas Woodhouse Bakewell ( Thomas Woodhouse Bakewell ), brorson till B. Bakewells fru Thomas Pierce ( Thomas Pears ), B. Bakewells son Thomas Bakewell ( Thomas Bakewell ) [34] . På råd från den äldre Rosier grundade partnerna sin egen verksamhet och började handla [31] . Benjamin Bakewell försåg dem med varor till ett lågt pris, med vilket de reste västerut till Louisville i Kentucky och öppnade en butik där i september 1807 [35] . Rosier och Audubon noterade stadens gynnsamma läge, vänligheten hos dess invånare, såväl som det stora antalet fiskar och fåglar, och bestämde sig för att stanna i Louisville [36] . Handeln avbröts av kriget mellan England och Frankrike : den 22 december 1807 undertecknade den neutrala amerikanska regeringen , ledd av president Thomas Jefferson, ett embargo , som helt avbröt exporten och införa stränga importrestriktioner [31] [35] .

Våren 1808 återvände Audubon, som var lite orolig över den svåra ekonomiska situationen, till Pennsylvania och den 8 april 1808 ägde bröllopet mellan John Audubon och Lucy Bakewell rum. De nygifta flyttade till Louisville [35] . Forsarna nära staden störde affärer, och flera familjer organiserade den lilla bosättningen Shippingport , precis nedströms Ohiofloden , där Audubons hade många nära vänner [36] . Audubon erinrade om denna period av livet på andra sidan Appalacherna och skrev: "Jag jagade, jag målade, jag observerade naturen och inget mer; mina dagar var lyckliga över allt förstånd, och jag kände inga bekymmer. ( "Jag sköt, jag ritade, jag såg bara på naturen; mina dagar var lyckliga bortom mänsklig befruktning, och bortom detta brydde jag mig verkligen inte." [32] [36] )

I maj 1809 reste John Audubon till Philadelphia, där han gjorde flera korta resor, besökte William Bakewell på Fatland Ford och återvände i tid för sin sons födelse . För att förbättra sin ekonomiska situation, på Lucys fars förslag, sålde de våren 1810 resten av Mill Grove för $8 000 [38] [39] och reste med Rosier längre västerut längs Ohiofloden. Partnerna bosatte sig i Henderson i Kentucky, där 159 personer bodde vid den tiden. I ett försök att handla begav sig John Audubon och Ferdinand Rozier iväg med en leverans whisky till Missouri i december 1810 och satt fast i isen i sex veckor på Shawnee- folkets territorium . Audubon skissade, observerade fåglar, interagerade med lokalbefolkningen och förde en dagbok, medan Rosier var uttråkad på grund av påtvingad driftstopp. De sålde lätt sina varor i Sainte-Genevieve , som Audubon fann små och smutsiga och dess invånare obildade, medan Rosier bestämde sig för att stanna [32] . I april 1811 sade de upp partnerskapsavtalet och Rosier betalade Audubon sin andel kontant och med kvitton [32] [40] . I sin dagbok kallade Audubon sin partner för en " affärsman" . Senare gifte sig Rosier och blev far till tio barn, han dog 1864 en rik man [32] . Det är känt att Ferdinand Rozier, Nicholas Berthoud ( Nicholas Berthoud ) från Shippingport och John Audubon träffades 1842 i New York [41] .

Partnerskap med Thomas Wodehouse Bakewell

Under sommaren och början av hösten 1811 besökte familjen Audubon Louisville. De planerade att besöka Fatland Ford och Lucys far, men fick beskedet att Lucys yngre bror Thomas Wodehouse Bakewell var på väg till New Orleans och kanske skulle stanna till i Louisville på vägen med ett affärsförslag . Mötesdeltagarna slöt ett avtal om affärspartnerskap [1] . Enligt Herricks beskrivning tog Bakewell alla extrapengar från Audubon och åkte till New Orleans för att öppna sitt eget företag, som hade gått i konkurs på grund av utbrottet av det angloamerikanska kriget [43] .

Audubon återöppnade en liten butik i Henderson och säljer varor från Louisville . I januari 1814 öppnade han en butik i Shawneetown i Illinois [45] , i början av 1817 - i Vincennes i Indiana [46] . Under flera år var handeln allmänt framgångsrik, med intäkterna började Audubon köpa mark [44] [47] . En gång hade Audubon-huset nio bord, inklusive körsbär, poppel, ask och valnöt, 12 Windsor-stolar och minst tre dussin silverskedar; Audubons höll trettio grisar, två kor med kalvar, vild- och tamänder; John hade ett hagelgevär , ett jaktgevär , ett dubbelpipigt hagelgevär , ett hagelgevär [47] . Det är också känt att under perioden 1813 till 1819 passerade totalt nio slavar genom händerna på Audubon [48] .

I mars 1817 gick John Audubon in i ett annat företag med Thomas Wodehouse Bakewell och Thomas Pierce, och startade byggandet av ett sågverk [49] som var färdigt i slutet av året [46] . Snart insåg dock entreprenörer att det inte fanns så många köpare i deras region: lerreservat upptäcktes i närheten, och tegelhus kom att ersätta trähus [50] . Först lämnade paret Pierces partnerskapet, som inte gillade Henderson, och sålde sin andel till Bakewell och Audubon [49] , och senare Thomas Wodehouse Bakewell, som lämnade Audubon för att betala av alla skulder [50] . Bakewell åkte till Pittsburgh och sedan till Cincinnati , där han utmärkte sig, byggde ångfartyg och lämnade en prägel på stadens historia [51] .

Bakewell fick också Audubon involverad i konstruktionen och ägandet av Henderson, [50] även om det, enligt Herrick, var Audubon som initierade konstruktionen [49 ] Efter att Bakewell drog sig ur partnerskapet gjorde Audubon och en Samuel Bowen anspråk på ångfartyget . När Bowen seglade till New Orleans, med avsikt att sälja honom där och betala av hans skulder, kunde Audubon inte komma ikapp honom [50] [52] . I New Orleans stämde han Bowen, men då var fartyget utanför hamn och jurisdiktion, och han hade inte fått pengarna [52] . När han återvände till Henderson fick Audubon veta att Bowen hotade honom. När Bowen i juni 1819 attackerade Audubon inför vittnen, sårade naturforskaren honom, men domstolen erkände självförsvar i hans handlingar [50] [52] [51] .

Under paniken 1819 förlorade Audubon alla sina butiker. Han var tvungen att sälja nästan alla sina värdesaker till den mer framgångsrika Nicholas Berthoud: en andel i sågverket, ett hus med möbler, musikinstrument, böcker, djur och de återstående slavarna. För att betala av sina skulder räckte inte detta [52] [50] , Audubon försattes i konkurs och skickades till fängelse [1] [50] .

Efter sin frigivning från fängelset gick Audubon från Henderson till Louisville: han beskrev det som "det enda ögonblicket i mitt liv när vilda kalkoner, som ofta korsade min väg, och hundratals mindre fåglar som livade skogen och prärien, tycktes mig vara fiender , och jag vände bort blicken från dem, som om han skulle föredra att de inte fanns alls. ( "den enda gången i mitt liv då de vilda kalkonerna som så ofta korsade min väg, och de tusentals mindre fåglarna som livade upp skogen och praries, alla såg ut som fiender, och jag vände blicken från dem, som om jag kunde har önskat att de aldrig funnits." ) [51]

Återgå till målning

Kraschen han upplevde blev en vändpunkt i Audubons karriär, och han återvände till att måla. Under de följande åren undervisade han i teckning, dans, svärdsmanskap och franska [1] [53] . Audubon funderade på att kontakta sin syster och adoptivmamma i Frankrike och kanske starta ett nytt företag med dem. Han bad Thomas Bakewell och Nicholas Berthoud att ge honom ett jobb som kontorist på en ångbåt, men enligt Rhodes var de rädda att han skulle fly och lämna sina skulder och sin familj på dem [52] .

Till en början bodde familjen i ett släkthus i Shippingport. John Audubon målade porträtt av familjens överhuvud, hans fru, hans son, Nicholas Berthoud, och möjligen Eliza, Nicholas fru, som var Lucys syster. Han började snart måla porträtt för försäljning [54] för fem dollar [55] och fick ett gott rykte för sin snabbhet att måla [54] [55] , vilket gjorde att familjen kunde flytta in i en hyreslägenhet. Han gjorde ofta porträtt av nyligen avlidna på order av släktingar [53] [56] . Audubon stannade sällan på ett ställe och var frånvarande i månader, medan hans fru undervisade på en liten privatskola [53] .

I slutet av 1819 förberedde Dr Daniel Drake vid Medical College i Cincinnati, Ohio, material för ett nytt museum som han ville likna Peale Museum i Philadelphia [54] 57] . Drake erbjöd Audubon en lön på $125 i månaden, [54] och naturforskaren och hans familj flyttade till Cincinnati, där Robert Best blev hans direkta handledare . Audubon sysslade med fauna och Best handlade om demonstrationsmaskiner . Under en kort tid blev John Audubon konservator [1] [59] , målade landskap för museiutställningar [59] [57] och ställde ut sina verk där [58] . I april 1820 var samlingen klar, och även om Audubon inte omedelbart fick pengarna han tjänade (i själva verket fick han $400 istället för $1200 [60] ), hade han flera rekommendationer, erfarenhet och möjlighet att studera de ornitologiska verken förvaras i museet. När Yellowstone-expeditionen nådde Cincinnati den 9 maj 1820, gjorde Drake en rundtur i museet för dess medlemmar, som inkluderade Titian Peel och Thomas Say [58] . Den 10 juni 1820, vid öppningen av museet, noterade Drake att flyttfåglar sällan korsade berg, vilket innebär att den amerikanska ornitologins arbete av Alexander Wilson , som bara gjorde en resa västerut (1810 till Audubon i Louisville), är troligen ofullständig [55] [58] .

I oktober 1820 lämnade Audubon Cincinnati [61] och åkte på en ornitologisk resa längs floderna Ohio och Mississippi till New Orleans [2] [61] [1] [62] . Han hade flera referenser med sig, inklusive ett brev från William Garrison till Arkansas guvernör James Miller . Ett annat brev till guvernören skrevs av Audubon själv och avslöjade hans planer i det: han antydde att han hade studerat Amerikas fåglar i 15 år och han hade en hel samling fågelteckningar i naturlig storlek, som han planerade att publicera [ 62] .

I januari följande år nådde han New Orleans [63] , där han tillbringade flera månader på jakt efter lämpligt arbete och i hopp om att följa med på den kommande expeditionen till Stilla havet . Men med tiden tvingade bristen på ekonomi Audubon att lämna staden: i juni 1821 åkte han till Shippingport. På samma skepp med honom var frun till en välmående Louisiana bomullsplantor . Mot slutet av resan anställdes Audubon som privatlärare för sin 17-åriga dotter med en lön på 80 USD i månaden och bodde på Oakley- plantagen nära St. Francisville Enligt avtalet var hälften av tiden Audubon fri för jakt och målning [64] .

Audubon bodde i Oakley i flera månader och undervisade i teckning, musik, dans och aritmetik. Flickan var ofta sjuk och på insisterande av en ung läkare som var avundsjuk på henne för Audubon, förbjöds hon att rita. Klasserna slutade nästan, och konstnären tillbringade mycket tid i naturen, efter att ha fått en betalning i oktober [65] . Han återvände för att undervisa i New Orleans och sedan Natchez . I december 1821 anslöt sig familjen till honom [67] [68] . Enligt Herrick var Audubons ekonomiska problem så stora den vintern att John Audubon slutade föra dagbok eftersom han inte hade råd att köpa papper för den. Efter att ha rest genom södra staterna i hopp om att tjäna pengar på att måla porträtt, återvände han till New Orleans [69] .

Hösten 1823 lämnade Audubon Louisiana och tog med sig sin äldsta son, Victor, som var fjorton år gammal [70] [69] . De fick stanna för vintern i Shippingport. Medan Victor bodde hos Nicholas Berthoud målade John porträtt och landskap, målade flodbåtar och målade vägskyltar för att spara pengar [71] [69] . I januari 1824 blev Lucy inbjuden till West Feliciana med ett förslag om att inrätta en privat skola. Hon stannade kvar i Louisiana i flera år till och undervisade barnen till rika planterare och sin andra son . I mars 1824 reste Audubon till Philadelphia med bara färger, ett dubbelpipigt hagelgevär och snyggt packade teckningar .

Första mötet med forskarsamhället

Philadelphia var vid den tiden ett stort kommersiellt, industriellt och vetenskapligt centrum, näst efter både Boston och New York. Staden inhyste Repository for Natural Curiosities, Charles Wilson Peels stora samling av olika naturföremål, med en 25-cents entrébiljett . Utställningen inkluderade mer än 700 uppstoppade fåglar presenterade på grenar, stenar eller sand, det vill säga med en imitation av deras naturliga livsmiljö . Fåglarnas skinn i museet var inte stoppade med ett rep, som man gjorde tidigare, utan drogs på träämnen [31] . Audubon besökte Peel Museum när han bodde i Mill Grove (vid den här tiden går bilderna av den exotiska guldfasan ( Chrysolophus pictus ) och huvudet på den hjälmförsedda kasuaren ( Casuarius casuarius ) [57] tillbaka ), varefter han började samla in en samling hemma [31] .

I Philadelphia gick Audubon först till Dr James Meese , för vilken han visade sina teckningar. En välkänd läkare i staden bjöd in Audubon att lyssna till den framstående unge ornitologen Charles Lucien Bonaparte , som var i staden vid den tiden [73] [74] [75] . Bonaparte förväntade sig att se de vanliga tråkiga vetenskapliga verken och blev förvånad över målningarna som presenterades [76] [74] . Problemen började, tydligen, efter att Audubon påpekat flera fel i den bortgångne Wilsons ornitologiska arbete, vars vetenskapliga auktoritet inte tidigare hade ifrågasatts. När Audubon efter detta, på inbjudan av Bonaparte, besökte Academy of Natural Sciences i Philadelphia, var åsikterna om hans akvareller delade, den allmänna stämningen var inte till förmån för Audubon [77] och han vägrades acceptera [ 77] 78] [74] . I december 1826, under en utställning av Audubon akvareller i Edinburgh , skickade han en kopia av det första numret av The Birds of America till en konstnärsbekant i Philadelphia, Thomas Sully , och bad honom skicka den "till denna institution, som ansåg mig ovärdig att vara medlem i den" ( "till den institution som ansåg mig ovärdig att vara medlem" ) [79] .

Rivaliteten mellan Wilsons vänner och beundrare och Audubons vänner pågick i många år [1] [75] . Audubon motarbetades av George Ord , som var en nära vän till Wilson och fortsatte hans arbete efter den senares [1] [77] [74] död . Han kallade akvarellerna enorma och överfulla av små detaljer och anklagade Audubon för att kombinera zoologi och botanik [77] . Bonaparte kunde inte öppet stå på Audubons sida, eftersom han redan gjorde affärer med Orden [77] . År 1824 planerade Ord en andra upplaga av Wilsons American Ornithology [74] , och Bonaparte hjälpte honom med förberedelserna, Titian Peel [80] gjorde ritningarna till den och Alexander Lawson [81] som hade arbetat med den första upplagan var gravören. När Bonaparte förde Audubon till Lawson, upprepade han Ords invändningar och noterade särskilt den stora storleken på några av ritningarna. Även när Bonaparte erbjöd sig att köpa dem, vägrade Lawson att arbeta med illustrationerna [80] [81] . Souder skrev att förslaget att försöka publicera verket i Europa kom från den franske resenären och konstnären Charles Alexandre Lesueur [81] . Herrick hävdade att resan till den gamla världen föreslogs av en viss Fairman , genom vilken Audubon också träffade amatörornitologen Edward Harris .

I augusti 1824 reste Audubon till New York . På rekommendation av Samuel Mitchill , som Audubon hade känt sedan han arbetade för Benjamin Bakewell, antogs han till New York Academy of Sciences [82] [83] . Audubon publicerade flera artiklar i akademitidningen [1] men kände sig obekväm i staden, även om han inte heller ville återvända till Louisiana [82] . Han besökte Albany och Niagara Falls [84] , tillbringade en tid i Presque Isle [85] , Pittsburgh , reste till de stora sjöarna [86] . Under flera veckor observerade han flyttningen av sjöfåglar, besökte sedan sin son i Shippingport och återvände till sin fru i Louisiana på senhösten .

1825 och början av 1826 undervisade John och Lucy barn i Louisiana. Tillsammans med en ung läkare , Nathaniel Pope , som kände Audubons från Louisville, och ägaren till en närliggande plantage, Augustin Bourgeat , jagade de fåglar, alligatorer och björnar. Popes unga fru skrev om John Audubon: "Han var väldigt sällskaplig och pratsam, och blev centrum för attraktion i alla kretsar där han rörde sig." ("Han var mycket sällskaplig och kommunikativ, och var centrum för attraktionen i varje cirkel där han blandade sig." [87] Vid denna tidpunkt började Audubon en korrespondens med Bonaparte: i september 1825 skickade Bonaparte honom den första volymen av hans bok . American Ornithology , där beskrivningen av kalkonen gavs enligt observationer av Audubon själv. Konstnären delade sina europeiska planer med Bonaparte: först att åka till England, och om han inte kunde hitta en förläggare där, sedan genom Bryssel till Paris. Bonaparte lovade rekommendationsbrev. Det var under denna vinter som Audubon tog fram en teckning av en kalkonhane ( Meleagris gallopavo ), framsidan av The Birds of America och konstnärens mest kända verk, enligt Rhodos . Han lämnade USA i maj 1826 [59] [88] .

Resa till Europa

Den 21 juli 1826 anlände Audubon till Liverpool [1] [89] . Först och främst gick han med ett rekommendationsbrev till den rike britten Richard Rathbone och träffade hela familjen, inklusive William Rathbone , stadens framtida borgmästare [90] [89] . Audubon besökte Royal Institute i Liverpool och visade sitt arbete, vilket mottogs väl [90] [59] . Utställningen varade en månad och den första veckan var gratis [91] , varefter William Roscoe övertalade honom att ställa ut verket för pengar; Audubon tjänade alltså £100 [90] och sålde flera exemplar av sina oljeritningar [59] [90] .

Efter att ha tillbringat en tid i Manchester [90] reste Audubon till Edinburgh [1] [92] , där vänner presenterade honom för gravören William Leezars [2] som redan publicerade ornitologiska verk. Under flera dagar undersökte Lizars Audubons akvareller, med fokus på stora fåglar, och efter ett porträtt av en pilgrimsfalk ( Falco peregrinus ), bestämde han sig för att publicera [93] [94] . Audubon och Lizars nådde en överenskommelse i november 1826, men på några månader var endast tio bilder färdiga, vars kvalitet inte tillfredsställde Audubon [59] . Våren 1827 reste han till London, där han fick besked om en strejk av arbetare vid Leezars verkstad. På jakt efter en ny gravör träffade han Robert Havell Sr. [2] ( Robert Havell Sr ) och hans son, Robert Havell Jr. ( Robert Havell Jr ) [95] [96] . Med hjälp av den senare producerades fyra volymer av Birds of America [1] , sedan Havell Sr. gick i pension i juni 1828 [97] .

Medan han var på de brittiska öarna drömde Audubon om att träffa Walter Scott , men 1826 försattes författaren i konkurs, hans fru dog och han begränsade sina kontakter [92] . Mötet ägde rum i Edinburgh i januari 1827 [1] [98] efter att en utställning av Audubons akvareller började på Royal Society of Edinburgh . Walter Scott skrev efter mötet: ”Det är synd att jag inte såg akvareller; dock hörde jag så mycket om dem att jag bestämde mig för att inte se dem" ( "Jag önskar att jag hade gått för att se hans teckningar; men jag hade hört så mycket om dem att jag bestämde mig för att inte se dem" ) [94] . Audubon visade sina målningar för författaren under sitt andra besök [98] .

I februari 1828 antogs Audubon till London Linnean Society [99] [100] och skrev flera artiklar för vetenskapliga tidskrifter [99] . På grund av Audubons dåliga engelska väckte artiklarna många frågor, vars svar tog naturforskaren mycket tid [101] [99] . I maj 1828 publicerade den engelske ornitologen William Swanson en recension av de första numren av The Birds of America [97] [102] i en tidning i London . I augusti samma år, efter att Audubons familj hade tackat nej till hans inbjudan att flytta in hos honom i London, åkte han med Swenson och hans fru till fastlandet. Medan Swenson forskade på Jardin des Plantes i Paris , letade Audubon efter prenumeranter [102] [103] . I Frankrike träffade Audubon särskilt naturforskaren baron Georges Cuvier [1] [103] och mästaren på botanisk illustration Pierre-Joseph Redoute , som han utbytte flera verk med [104] . Audubon var rädd att information om omständigheterna kring hans födelse skulle avslöjas, och han undvek Nantes på alla möjliga sätt [105] .

Ornitologiska resor

John Audubon återvände till Amerika först våren 1829 [106] [107] . Innan han träffade sin familj spenderade han sex månader på jakt efter nya fåglar till sin samling och reste från New York till New Jersey och Pennsylvania [106] . Audubon besökte sina söner i Louisville: Victor arbetade som kontorist på kontoret till sin farbror William Bakewell, och John besökte Nicholas Berthoud [108] [109] . Den 17 november 1829 i St Francisville träffade han sin fru, som slutligen gick med på att följa med honom till England [108] [106] . Den 1 januari 1830 lämnade familjen Audubon Louisiana, reste till New Orleans, New York och Washington, där de åt middag med USA:s president Andrew Jackson (Audubons verk ställdes ut vid den tiden i den amerikanska kongressen , som förvärvade ett exemplar [110] ) , och satte sig sedan på steamer [106] [111] .

Under sin frånvaro accepterades Audubon i Royal Society of London . Tillsammans med sin fru turnerade han de brittiska öarna och stannade i oktober 1830 till Edinburgh [112] , där han började publicera Ornithological Biography [2] ( Ornithological Biography ) – en bok som innehåller textmaterial om arterna som avbildas i The Birds of America » [1] [113] . Upplagan med fem volymer, utgiven 1831-1838, innehåller mer än tre tusen sidor [114] . Våren 1831 besökte paret Audubon Paris, och när han återvände till London började naturforskaren förbereda sig för en lång resa till Amerika [115] : för att slutföra arbetet behövde han återigen fåglar [114] [115] . Den första volymen av The Birds of America var redan klar, och efter att ha lämnat publiceringen av den andra volymen till John George Children , lämnade Audubon öarna med sin fru . Barn observerade också Havells arbete under Audubons första resa, som svar skickade naturforskaren honom en samling av flera hundra insekter . Brittiska tidningar skrev: "Om han skulle överleva, tänker han återvända till Edinburgh och tillbringa resten av sina dagar med att ordna sin samling och publicera en fortsättning på sin "Ornitologiska biografi"" ) [118] .

I Amerika planerade Audubon att besöka Florida, Mexiko och möjligen Kalifornien , korsa Klippiga bergen och nå mynningen av Columbiafloden [116] , men hastigheten och kostnaden för att resa genom Florida tvingade honom att överge resan till Stillahavskusten [ 116] 119] och begränsa sig till Atlanten [114] . I oktober 1831 träffade han i Charleston John Bachmann , som förutom sitt intresse för ornitologi visste hur man skjuter bra [120] [121] . Bachman bodde i en enorm herrgård med tre våningar, som hans frus far hade lämnat till sin familj innan han sprang iväg med sin älskarinna, och hade råd med ett separat rum för en taxidermist . Bachmanns hus ockuperades av hans svärdotter, Maria Martin , som anlitades av Audubon för att måla bakgrundsdetaljer i hans verk [120] [123] . I vissa John Audubon-berättelser är de romantiskt kopplade på avstånd [120] . 1831, medan Ord var i England, antogs Audubon till American Academy of Arts and Sciences i Boston, Academy of Natural Sciences i Philadelphia och American Philosophical Society 124] . Vid det här laget hade han redan blivit en kändis på båda sidor av Atlanten, och tidningar spårade hans rörelser [118] . När Audubon åkte till Labrador våren 1833 tog han med sig sin son John Wodehouse och fyra andra unga män som hjälpte honom att skjuta och samla in fåglar [125] [126] . Han planerade att observera sjöfåglar i uppvaktningsklänning [127] . Resan till Labrador var inte särskilt framgångsrik: han lyckades rita 23 ritningar och förbereda 73 fåglar, utan att räkna in samlingen av marina djur och växter. Audubon noterade särskilt det funna boet av den brokiga hackspetten ( Dendroica striata ), som enligt honom lönade sig för resan [128] . När han återvände från Labrador, planerade Audubon att tillbringa vintern med Bachman och sedan antingen stanna i Amerika i ytterligare ett år eller återvända till England för att arbeta på den andra volymen av hans ornitologiska biografi . I april 1834 tvingades Audubon och hans familj att återvända till England [130] .

1834 och 1835 var Audubon återigen i England och arbetade på nästa volym av The Birds of America och The Ornithological Biography [1] . I december 1834 avslutade han den andra volymen av Biografin (620 sidor), och ett år senare den tredje (654 sidor). Våren 1835 förberedde han tredje volymen av Fåglarna (nummer 50 ) och skrev till Bachmann att han hade arbetat så hårt att han hade utvecklat dyspepsi . I slutet av 1836 var 70 nummer av "The Birds of America" ​​[132] klara , men Audubon besökte aldrig Klippiga bergen och Stilla havets stränder [132] . Sommaren 1836 reste John Audubon till Amerika med sin son John [133] och passerade genom South Carolina , Florida, Louisiana och Texas [114] . Redan 1834 nådde Thomas Nuttall och John Kirk Townsend mynningen av Columbiafloden, och om den första, som var botaniker, inte ens tog med sig en pistol, samlade den andra en omfattande samling fågelkadaver, som han skickade till Philadelphia 1835. Enligt Audubon fanns det cirka 40 nya arter i den, men han kunde länge inte få tillstånd att se den [134] . Han kunde studera samlingen och till och med köpa några skinn först i oktober 1836. I ett brev till Thomas Brewer noterade han att nya fåglar skulle inkluderas i den fjärde volymen, vilket ger det totala antalet fåglar till 475 [135] . Audubon fann att amerikanska fåglar ofta skilde sig från europeiska fåglar av samma familj och var nya arter. För att bevisa detta faktum behövde han dock anatomiska detaljer [136] . Han tillbringade vintern 1836-1837 i Bachmanns hus, där han målade de resulterande fåglarna. Liksom tidigare är växterna och insekterna i dessa verk designade av Maria Martin [137] . Under våren 1837 seglade han till Texas och nådde Galveston Bay besökte även Houston , som hade bildats bara ett år tidigare, och träffade presidenten av republiken Texas, Sam Houston . Vid det här laget hade Audubon tappat nästan alla sina tänder och kunde inte äta det grovfoder som var huvuddieten under expeditionerna; han tappade 12 pund under resan .

I augusti 1837 återvände Audubon till England för sista gången [140] . Han övervakade publiceringen av de slutliga volymerna av båda projekten [1] och gav sedan ut till prenumeranter ett index i en volym, Synopsis of the Birds of America [1] [141] , som var ett försök från en naturforskare att konstruera sin egen klassificering av fåglar [141] .

Minnis Land

År 1839 flyttade John Audubon och hans familj till New York [1] . Samma år ställdes flera hundra av hans verk ut [142] och han började arbeta på en ny upplaga av The Birds of America, med mindre illustrationer och inklusive ornitologiska texter. Redan 1840 erbjöd författaren en prenumeration på båda upplagorna [143] . Den nya upplagan var efterfrågad: den 3 december 1839 var 300 exemplar av första numret klara och den 9 januari 1841 - 1475 nådde det totala antalet prenumeranter 1198 [144] .

Audubon köpte en tomt på 30 tunnland (eller 14 tunnland [145] av andra källor) på stranden av Hudson på västra Manhattan och byggde ett hus som heter Minnie's Land , efter Lucys barndomsnamn ... Herrick beskrev platsen som en pittoresk plats, där höga träd växte nära huset - ekar, kastanjer och barrträd [147] . Audubon beställde plantor av persikoträd; med tiden dök persikor, aprikoser, äpplen, päron, plommon, nektariner och kvitten upp i den igenvuxna trädgården. Huset var registrerat för Lucy Audubon, eftersom John Audubon periodvis hittades av borgenärer från Henderson [145] . Familjen flyttade till ett nytt hus 1842 [1] .

Tillsammans med John Bachmann påbörjade Audubon ett nytt projekt - en bok om fyrbenta däggdjur The Viviparous Quadrupeds of North America , som de kom överens om under sitt första möte 1831 i Charleston. Audubon var engagerad i illustrationer, och Bachmann skrev texter [1] . När han kommenterade svårigheterna med vetenskapligt arbete med publikationen, noterade Bachman att tidigare djur inte var väl beskrivna, och för att göra en högkvalitativ teckning behövs en ny kopia. Bachman tillade att "alla olika ekorrar verkar skickade av Satan själv för att förbrylla naturforskarna" [ 148] . Relationerna mellan Bachmann och Audubon hade försämrats när de började arbeta tillsammans, och även om Bachmann besökte Audubons i New York, besökte Audubon aldrig mer Charleston . Mellan 1840 och 1842 reste han västerut flera gånger med Edward Harris på jakt efter abonnenter, och bar inte bara på fåglar av Amerika utan också flera djurteckningar .

Från mars till november 1843 gjorde Audubon en expedition längs Missourifloden till Klippiga bergen [1] [146] , vilket blev ett allvarligt test för naturforskaren och undergrävde hans hälsa. Audubon åtföljdes av Edward Harris, taxidermist John Graham Bell , målare Isaac Sprague assistent Lewis Squires . Ett av bergen i delstaten Colorado, i området genom vilket resan gick, fick sedermera namn efter naturforskaren [150] [151] ; Audubon ångrade ofta att han inte längre hade så mycket styrka och energi som han hade i sin ungdom [152] . Han fortsatte att studera fåglar, i sin dagbok den 4 maj 1842 noterades mer än 50 olika arter [146] . Expeditionen misslyckades och gav inte det förväntade antalet nya arter [1] . I ett brev till Spencer Fullerton Baird angav Audubon att han hade tagit med 15 nya fågelarter och ett antal fyrfotingar [153] .

I mitten av 1840-talet gjordes huvuddelen av arbetet med att förbereda fyrfotingarna och hitta abonnenter av Audubons söner. John Wodehouse gjorde illustrationerna till denna upplaga; medan han var i Europa, målade han några djur från museisamlingar [1] . Ungefär hälften av de 150 fyrfotade illustrationerna är av Wodehouse [1] [59] . År 1845 försämrades relationerna mellan Audubon och Bachmann ännu mer, Audubon försåg inte Bachmann med djurskinn från den senaste samlingen, hans anteckningar, samt några böcker beställda av Bachmann (han fortsatte att bo i Charleston). Enligt Herrick kom boken till fullbordan genom Harris förmedling [154] .

1846 försämrades Audubons syn kraftigt [1] , han kunde fortfarande läsa med glasögon, men inte rita. Ett år senare utvecklade han demens och tappade intresset för livet [155] . Våren 1847 drabbades han av en hjärtattack. Audubon-sönerna undanhöll information om sin fars hälsa, eftersom det kan påverka framgången för fyrfotingarna . De, tillsammans med Bachmann, vägrade att inkludera fladdermöss och marina däggdjur i katalogen och avslutade illustrationerna 1848 [1] . John Audubon dog den 27 januari 1851 i sitt hem i New York [1] . År 1852 färdigställde Bachmann tillsammans med konstnärens söner textdelen av fyrfotingarna [156] , och 1854 förberedde Victor en Octavo Edition [157] [158] som kombinerade texter och illustrationer .

Familj

John Audubon träffade familjen Bakewell i januari 1804 [29] . Några dagar före sin ankomst till Philadelphia köpte William Bakewell, en engelsman, fastigheten Fatland Ford på en kulle söder om Mill Grove med en stor herrgård i två våningar . Snart började John Audubon dejta den 17-åriga äldsta dottern till familjens överhuvud, Lucy Bakewell, till missnöje för hennes far, som ansåg att hans dotter var för ung för ett förhållande. Lucy var påläst och utbildad, studerade musik och simning. Hon hade en graciös figur, gråa ögon och en "engelsk" snubbig näsa [29] . Det var Lucy Bakewell som 1805 föreslog Audubon att han skulle byta namn från Fougère till Laforest, vilket hon senare hänvisade till i sina brev [33] . Vid 18 år var Audubon längre än sin far; troligen var han 5 fot 9 tum lång. Han kunde sjunga och dansa, spelade flöjt och cello, tränades i fäktning, skytte och målade också. Med en livlig karaktär, brunt hår och en "fransk" puckel på näsan drog han till sig andras uppmärksamhet [5] . Med hans egna ord bar Audubon den dyraste skjortan som kunde köpas i Philadelphia, hade den dyraste jakt- och fiskeutrustningen och den dyraste hästen han hade råd med .

Sommaren 1804 bad John Audubon om Lucy Bakewells hand i äktenskap från sin far, som insisterade på att John skulle kontakta sin far. Jean Audubon bestämde sig för att fråga om brudens familj och vände sig till Francis Dacoste, som var i ett oroligt förhållande med den unga Audubon [26] . Han fick ingen äktenskapslicens, dessutom minskade Dacosta, som på order av sin far, övervakade Johns ekonomi, avsevärt hans budget [161] . Den vintern, när han jagade med vänner, föll John Audubon genom Percyomen Creeks is, sveptes under isen av strömmen och spolades upp i nästa lucka i isen [15] [162] . Han blev mycket sjuk och Lucy insisterade på att flytta till Fatland Ford, där hon kunde ta hand om honom och läsa böcker för honom. Våren 1805 reste John Audubon till Frankrike för att få sin fars tillåtelse att gifta sig (pengarna för resan lånades ut till honom av Lucys farbror, Benjamin Bakewell [163] ), men återvände tomhänt. Han såg aldrig sina franska släktingar igen [15] . Under sin vistelse i Frankrike gifte sig Johns syster, Rose, med sonen till en förmögen köpman som ägde en villa nära Audubon- residenset . Jefferson Embargo, förutom handelsproblem, komplicerade leveransen av korrespondens, och det är inte känt om John Audubon så småningom fick sin fars tillåtelse att gifta sig. Bröllopet ägde rum i april 1808 på Fatland Ford, varefter paret åkte till Louisville [31] .

Enligt Rhodos var Audubons mycket populära i Louisville. När John var borta i affärer läste Lucy böcker eller reste till närliggande matroners gods som behandlade henne som en dotter . En liknande inställning fanns hos Henderson. Efter deras avresa var han och hans fru länge ihågkommen som bra simmare: Lucy Audubon kunde simma över floden, och John kunde simma hela skeppets längd under vatten. Folk kom ihåg att han ofta var hemifrån i veckor och utforskade området. Det fanns en legend att John Audubon jagade en hök i tre dagar, korsade floder längs vägen, tills han kunde skjuta honom [44] .

Den 12 juni 1809 föddes Victor Gifford ( Victor Gifford Audubon ) [37] , 1812 födde Lucy John Woodhouse ( John Woodhouse Audubon ) [165] [166] . I december 1814 (enligt andra källor 1815 [165] ) födde Lucy en dotter, som fick sitt namn efter sin mormor Lucy Green ( Lucy Green Audubon ) [167] . Flickan hade hälsoproblem från födseln, hon fick diagnosen hydrocefalus [167] , och hon dog vintern 1817-1818 [168] . 1819 föddes en dotter, Rose ( Rose Audubon ), uppkallad efter Johns syster. Flickan dog vid en ålder av sju månader [169] strax innan familjen åkte till Cincinnati [54] .

I juni 1817 skrev John ett brev till sin far i Frankrike: han övervägde att återvända eller föreslog att hans familj skulle sälja sin egendom och flytta till Amerika; Jean Audubon tackade nej till båda erbjudandena. Han dog plötsligt den 19 februari 1818 [170] . I Frankrike ville avlägsna släktingar till Audubon utesluta John och hans syster Rose från arvet som oäkta barn [1] [171] , men Jean Audubon, som förutsåg problem, lämnade den amerikanska egendomen till Anne Moine. För att inte kompromissa med sin fru och sina barn, slutade John Audubon att kommunicera med sin familj i Frankrike [171] . Anna Moine dog den 18 oktober 1821, men Audubon visste inte om hennes död på länge. 1826, medan han var i England, planerade han att besöka henne [172] , och först efter att ha träffat Alcide Dessalini D'Orbigny fick han veta att hon hade dött [105] . John Audubon ärvde i alla fall varken sin far eller Anne Moinet. När Victor Gifford Audubon besökte Cueron 1835 var han upprörd över att den gamla egendomen var i förfall och ingen hade bott i den på femton år [173] .

När Audubon 1824 förberedde sig för att träffa inflytelserika människor i Philadelphia, ville han se ut som en naturforskare, så han lämnade håret långt och fäste inte knapparna på skjortkragen [71] . I Storbritannien fortsatte Audubon att använda denna bild: långhårig, med en pistol, kallade han sig själv "American Woodsman" och noterade särskilt sin koppling till Amerika. Den här bilden av Audubon gillade honom verkligen. Senare porträtt av Audubon föreställde också naturforskaren i naturen med långt hår och en pistol [118] .

Audubon åkte till Europa 1826 och lämnade sin fru och sina barn i Amerika: Lucy fortsatte att ge lektioner på en privatskola i Louisiana, John Wodehouse bodde med sin mamma och Victor bodde hos vänner i Kentucky. Av Audubons brev från den perioden följer att han inte ansåg sitt äktenskap som ett lyckligt och klagade över att han levde ett singelliv medan han var gift: "utan min fru och mina barn är jag berövad de privilegier som varje far i världen har" ( "utan min fru och mina barn förvägras jag privilegiet för varje far i världen" ). Samtidigt skrev Lucy att John inte behövde en fru, utan en pålitlig affärspartner [106] , och vägrade att åka till Europa [174] . Audubon räknade ut att publiceringen av boken skulle ta 16 år, vilket betyder att Lucy skulle ansluta sig till honom i alla fall [99] , vilket skedde 1830 [106] [1] [112] .

John Wodehouse ärvde sin fars talang och hjälpte honom på hans resor, medan Victor Gifford var mer av en sekreterare . Redan i slutet av 1826 bad John Audubon sin 13-årige son John Wodehouse att studera musik och teckning och sa att han borde teckna lika bra som sin far [106] . I augusti 1828 skrev Audubon att han behövde fler fåglar till samlingen och lovade att betala sin son för teckningar och fågelskinn [97] . Konstnärens äldste son blev märkbart sämre [106] . Han var missnöjd med sin fars avresa till Europa och hade i augusti 1828 bara skickat honom tre brev . När familjen kort återförenades i Boston sommaren 1832, bestämde sig John Audubon för att skicka Victor till England för att övervaka verkstaden och ta John Wodehouse på ornitologiska expeditioner . John Audubon skrev att siffrorna gjorda av Robert Havell och Victor Gifford var de bästa han någonsin sett .

Audubons söner gifte sig med döttrarna till Bachmann [1] , som Audubon hade träffat i Charleston. Vintern 1833-1834, när Audubon, hans fru och yngste son besökte den senares hus, uppstod ett förhållande mellan John Wodehouse och Bachmanns äldsta dotter, Maria Rebecca [ 128] [ 177] . Sommaren 1837 ägde deras bröllop rum, det unga paret tillbringade sin smekmånad vid Niagara Falls, och åkte sedan tillsammans med John Audubon till London [140] [178] . Victor Gifford Audubon gifte sig med John Bachmanns andra dotter, Mary Eliza , i början av 1839 [179] [180] . Båda flickorna dog tidigt av tuberkulos : den 23 september 1840 (enligt andra källor, den 15 september [149] ), dog John Wodehouses fru och den 25 maj 1841 av Victor Gifford [144] [181] .

Audubons söner gifte om sig därefter [1] . Den 2 oktober 1841 gifte sig John Wodehouse med Caroline Hall ( Caroline Hall ). Det fanns sju barn i deras äktenskap, och John Wodehouse hade ytterligare två barn från sitt första äktenskap. Victor Gifford var barnlös änkeman fram till den 2 mars 1843 - denna dag gifte han sig med en engelska Georgiana Richards Mallory ( Georgiana Richards Mallory ), 6 barn föddes i äktenskapet [182] . 1856 skadade Victor Gifford Audubon ryggen och var sängliggande från 1857; han dog den 18 augusti 1860 [183 ] Efter det misslyckade försöket med den andra amerikanska upplagan av "Birds of America" ​​- Bien Edition  - försämrades också John Wodehouse Audubons hälsa; han dog 18 februari 1862 [175] .

Efter Johns död upplevde Lucy Audubon ekonomiska svårigheter. Hon sålde först Minnis Land, och 1863, för fyra tusen dollar, originalmålningarna från vilka kopparplåtarna förbereddes för tryckning av "Birds of America" [1] . 1857 återvände Lucy Audubon till undervisningen. Hennes elever var hennes barnbarn och grannskapsbarn, inklusive George Grinnell  , grundaren av det första Audubon Society [184] . Lucy bodde med ett av sina barnbarn och dog i Louisville 1874 [1] .

Birds of America

År 1820, efter att ha släppts från fängelset, som han fick för skulder, bestämde sig Audubon för att publicera sina teckningar av fåglar och började samla in material [1] . Den 12 oktober 1820 skrev han i sin dagbok: "Utan några pengar kommer mina talanger att stödja mig, och min entusiasm kommer att vägleda mig genom svårigheter, och jag är redo att anstränga mig för att behålla den ena och övervinna den andra" ( " Utan några pengar är mina talanger att vara mitt stöd och min entusiasm min vägledare i mina svårigheter, som jag är redo att anstränga mig för att behålla och övervinna" ) [185] . År 1824 misslyckades försöken att publicera verket i Philadelphia, och Audubon var tvungen att åka till London för att hitta en gravör som skulle gå med på att arbeta med publiceringen av Birds of America. Efter att ha börjat arbeta återvände han till Amerika flera gånger för att fylla på sin samling. Redan i oktober 1820 reste Audubon nerför floderna Ohio och Mississippi och utforskade Louisianas kust. 1829-1830 besökte han New Jersey och Pennsylvania, 1831 Florida Keys, 1833 Labradorhalvön [59] och 1837 besökte han Texas [138] .

Publiceringen av albumet med illustrationer fortsatte från 1826 till 1839 [59] . Boken består av 87 nummer om 5 bilder vardera, som såldes per prenumeration. Den omfattar 489 olika fågelarter. Ritningar i stor storlek ( "dubbel elefantfolio" , 1003 × 673 mm [186] ) visar vanligtvis fåglar i naturlig storlek av samma art i deras naturliga livsmiljö. De jagar, matar, tar hand om varandra eller om kycklingar; i vissa bilder avbildas jägare tillsammans med offer, och ibland slåss fåglar av samma art mot varandra för att överleva. Totalt finns 1065 fåglar avbildade i målningarna [59] . För att inte tillhandahålla en lagligt obligatorisk kopia till brittiska bibliotek, skrev Audubon inte ut någon text i albumet, inte ens innehållet [114] . Parallellt gav han ut en bok med en tillhörande text - "Ornitologisk biografi" (1831-1838) [59] [114] . År 1839 publicerades en en-volyms index Synopsis of the Birds of America [1] [141] för prenumeranter .

Även om endast ett namn är noterat på titelsidan, hade Audubon många assistenter. Tillbaka i början av 1820-talet reste han med sin elev Joseph Mason ( Joseph Mason ), som färdigställde detaljerna i landskapet i arbete. Vid senare resor åtföljdes han av målaren George Lehman , eller yngre sonen John Wodehouse, som också hjälpte till med ritningarna. Joseph Bartholomew Kidd producerade minst 94 illustrationer mellan 1831 och 1833, men de var inte signerade. På många av bilderna är växterna och insekterna i bakgrunden målade av Maria Martin Bachmann [59] . Eftersom engelska inte var Audubons modersmål hade han svårt att förbereda material för den ornitologiska biografin [114] . Den unge naturforskaren William MacGillivray [1] var involverad i detta arbete för att kontrollera stavningen och vissa detaljer , och Lucy Audubon [114] gjorde också korrekturläsningen .

Audubon drömde om att ge ut Birds of America i själva Amerika. Åren 1840-1844 producerade han utifrån sina akvareller en förstorad version av mindre storlek. Den kostade ungefär tio gånger mindre än originalet och såldes även med prenumeration [186] . Litograferad och handfärgad av JT Bowen , en välkänd mästare från Philadelphia [186] [143] , samlingen i sju volymer kallades Octavo Edition [59] . Förutom de ursprungliga litografierna innehåller detta verk flera nya fågelarter [59] [186] . Den nya versionen hade en annan struktur, fåglarna i den var ordnade i den taxonomiska ordning som presenterades i synopsis, texten från "Ornithological Biography" var placerad bredvid. Den mindre storleken möjliggjorde snabbare förberedelse av boken för försäljning. Redan 1840 erbjöd Audubon prenumerationer på The Birds of America i två format .

I slutet av 1850-talet vände sig John Wodehouse till företaget Roe Lockwood & Son för att duplicera originalupplagan i sin helhet; representanter för företaget anlitade Julius Bien ( Julius Bien ) för att skapa litografier från originalgravyrerna [186] . Arbetet utfördes också genom prenumeration, men i ett annat format: två stora fåglar, två medelstora och sex små, två per ark. Således planerades 44 nummer om sju sidor vardera, numret lades ner efter 15 nummer [186] . Projektet gav inte pengar till Audubons söner; För att täcka kostnaderna tvingades Lucy sälja de ursprungliga kopparplåtarna till ett företag i New York. Många av dem smältes senare ner, och endast ett fåtal bevarades [187] .

The Birds of America är ett av de mest vördade och högt ansedda verken av amerikansk konst [188] . Med tiden har arbetspriserna stigit avsevärt. 1955 kostade den kompletta originalupplagan 25 000 dollar, 1969 216 dollar, 1992 4,1 miljoner dollar, 2000 8,8 miljoner dollar , Chaucer , som såldes 1998 för 7,5 miljoner. 2003 såldes ett exemplar av boken för 5,6 miljoner dollar och 2010 för 11,5 miljoner dollar [189] .

Ornitologiska krig

Möte med Wilson

Den 19 mars 1810 besökte Alexander Wilson Audubon i Shippingport och erbjöd honom en prenumeration på " American Ornithology ". Redan 1804 fick han idén att samla in och studera alla Nordamerikas fågelarter. Gravören Alexander Lawson vägrade initialt att arbeta med naturforskaren på grund av de höga kostnaderna för projektet, men Wilson hittade investerare. 10 volymer såldes till ett pris av $120, som kunderna kunde betala i omgångar vid mottagandet av varje volym [190] . Biografer har inte kunnat spåra exakt vilken typ av kontakter som ledde Wilson till Audubon [24] . Flera prenumeranter för American Ornithology hittades av Myers Fisher, en rådgivare till Jean Audubon. På jakt efter kunder besökte naturforskaren Pittsburgh och träffade där Benjamin Bakewell, som kunde berätta för Wilson om sin systerdotters man, som också var förtjust i fåglar [190] [24] .

Under detta möte blev Wilson bekant med Audubons arbete. I sin dagbok skrev han: "Studerade arbetet av Mr [Audubon], mycket bra. Såg två nya fåglar han hade, båda Motacillae" ( "Undersökte Mr. [Audubon]s teckningar med kritor, mycket bra. Såg två nya fåglar han hade, båda Motacillae" ) [190] . Men när vetenskapsmannen erbjöd en prenumeration, påpekade Rozier, som var närvarande vid mötet, för Audubon på franska att han knappast behöver det, eftersom Audubon inte kan mindre om fåglar, och hans teckningar är märkbart bättre än Wilsons [190] [191] . Det kanske främsta skälet till vägran var Audubons ekonomiska villkor [1] [190] . För att mildra intrycket av mötet bjöd Audubon in sin gäst att gå på jakt. De lyckades upptäcka en ny fågel, den mindre wilsonen ( Cardellina pusilla ), som på engelska bär namnet Wilson [192] . De träffade också tranor. Audubon förklarade för Wilson, som aldrig tidigare sett dessa fåglar i naturen, att de vita fåglarna var vuxna och de gråa var unga. Faktum är att de vita fåglarna var de amerikanska tranorna ( Grus americana ) och de grå fåglarna var Sandhill tranorna ( Grus canadensis ) [ 190] [191] . Rhodes noterade att trots denna felaktighet, " visste Wilson och Audubon mer om amerikanska fåglar än någon annan naturforskare på sin tid" [ 190] .

Forskarna gick med på att brevväxla, Wilson gav Audubon en praktisk lista över fåglar förberedda för en reklam för amerikansk ornitologi, och Audubon gav tillstånd att använda sina teckningar. Wilson svarade dock att han var tvungen att göra arbetet själv [190] . Det är detta möte som många biografer av Audubon anser vara grundläggande i Audubons vidare öde [1] . Kanske ägde ett annat möte med naturforskare rum i Philadelphia 1811 [193] .

Konfrontation

Wilsons American Ornithology var den första stora vetenskapliga publikationen som trycktes i Amerika om Amerika. När naturforskaren plötsligt dog 1813 hade han färdigställt sju volymer och arbetade med den åttonde. Publikationen fullbordades av George Ord , som stödde Wilson [77] helhjärtat . Det var han som 1824 förhindrade Audubons försök att ansluta sig till det vetenskapliga samfundet i Philadelphia och hitta en förläggare för hans bok [77] [194] . På vägen över Atlanten 1826 observerade Audubon en ny fågel: "Utsikten kallade den Mure !! Linné beskrev aldrig denna fågel. Det gjorde jag också, och någon av mina föregångare - och till och med den mycket berömde och framstående Mr. George Ord från Philadelphia ... ”( “ Förste styrmannen kallade den en Mure !! Linné beskrev aldrig denna fågel. Inte jag heller, inte någon av mina föregångare - inte ens den mycket berömde och mest iögonfallande Mr. George Ord från staden Philadelphia...” ) [74] .

Konfrontationen, som Nobles kallade "ornitologiska krig" ( "ornitologiska krig" ) [195] , fortsatte på båda sidor av Atlanten, många människor var inblandade i konflikten. I Storbritannien gick naturforskaren Charles Waterton med i Horde De träffades i USA 1824 och blev nära vänner med en gemensam motståndare, John Audubon . Audubon rapporterade att Waterton besökte honom (dock utan att hitta honom hemma) så tidigt som i november 1826. Herrick trodde att Waterton hade fått ett brev från Ord som bad honom att ta hand om Audubon . 1833-1834 publicerade Waterton inte mindre än 14 artiklar som förlöjligade amerikanen [197] och kallade honom den nya Munchausen [198] .

Förutom Audubon själv, var Ord och Waterton kritiska mot alla den senares påstådda vänner, särskilt Richard Harlan , Thomas Nuttall och William Swanson . Swenson, som hade rest mycket runt om i världen redan innan han träffade Audubon, åkte till Nya Zeeland 1841 för att undkomma oändliga attacker , där han bodde till sin död 1855 [102] . Audubon hittade en annan allierad i John Bachmann [141] . Själv såg han bara Alexander Wilson som sin främsta konkurrent. I förordet till andra volymen av hans ornitologiska biografi, hänvisade han till en naturforskare som skrev att efter Wilson inte en enda ny fågel kunde hittas i landet, och mödosamt höll räkningen av sina fåglar [194] . Han påpekade regelbundet vilka av fåglarna som inte fanns med i Wilsons katalog; i synnerhet den 17 februari 1821 skickade han ett brev till sin fru, där han inkluderade en lista på 20 fåglar från Mississippis stränder, vilket mot åtta av dem angav att de inte beskrevs av Wilson [199] . Enligt Herricks uppskattningar, givna i början av 1900-talet, når det totala antalet arter i volymerna av American Ornithology , som utarbetats av Wilson, 278, i uppslagsverket som kompletterades av Ord - 320, den andra upplagan, utarbetad av Bonaparte i 1825-1833, innehåller en beskrivning av 382 fågelarter. Octavo-utgåvan av Audubon's Birds of America innehåller 507 arter, varav 385 erhölls av Audubon själv, och resten skickades till honom av assistenter eller hittades på museer [200] .

Efter att ha sagt upp sin prenumeration tvingades Audubon under en lång tid studera amerikansk ornitologi i anfall och start [190] . När han kom till New Orleans letade han efter den nionde volymen, utarbetad av Ord, för att bekräfta att tärnan han skjutit var en ny art. Upplagan av The System of Nature som han hade i sin ägo var otillräcklig [199] . Audubon-museet i Henderson har dock Audubons signerade kopia av Wilsons American Ornithology , medan Huntington-biblioteket har ett osignerat exemplar, och Hoard  -samlingen hade Audubon's Ornithological Biography [24] . Det var inte förrän 1852, efter Audubons död, som Ord skrev i ett brev till Waterton att Audubon "förtjänade ära för sin industri och flit. Elefantfolio är ett bevis på detta” ( ”ganska berättigad till förtjänsten av uthållighet och industri. Elefantfolion är ett bevis på det” ) [141] .

Jämförelse med Wilson

"Fader till amerikansk ornitologi" Alexander Wilson satte standarden för att avbilda amerikanska fåglar. Alla efterföljande verk, och i synnerhet Audubons verk, jämförs med Wilsons teckningar. Denna kritiska jämförelse började redan som anhängare och vänner till Wilson i Philadelphia: när Audubon visade sitt arbete där, noterade de bristen på ornitologisk noggrannhet i Audubons illustrationer [201] . Audubon letade också ständigt efter fel i Wilsons arbete [199] . Han noterade några små felaktigheter, i synnerhet omärkta skillnader mellan hanar och honor, eller mellan vuxna och unga fåglar [194] . Audubon misstänkte att Wilson använde fågelkadaver från Peale Museum i Philadelphia för några av sina skisser. Wilsons enda resa djupt in på kontinenten var att träffa Audubon själv, så vetenskapsmannen själv kunde inte observera många fåglar [194] . Konstnären själv använde dock ibland inaktuella kadaver [135] . Audubon trodde att Wilsons misstag berodde på hans ritmetod: han använde nästan aldrig nydödade fåglar. När han träffade en av hackspettarna skrev Audubon att bilden av Wilson hade en märkbart större näbb och en åttondels tum längre och en vit kontur runt ögat, vilket den verkliga fågeln inte har [199] .

Bland annat jämförs skildringar av den gjorda röda kungsfiskaren ( Megaceryle alcyon ). Båda författarna har en kvinna i sina teckningar. Hos Wilson är kungsfiskaren ritad i profil och dominerar i storlek över andra fåglar i bilden, det rödaktiga bältet dras starkare än det sticker ut hos riktiga fåglar. Audubons kungsfiskare är också tecknad i profil, i linje med klassiska ornitologiska avbildningar, och den ojämna färgen och strukturen på fjäderdräkten tecknas bättre, särskilt på bältet. Audubon målade en kungsfiskare 1808, innan han träffade Wilson, med pastell, grafit och bläck, medan bilden av Wilson tryckt i boken ursprungligen graverades [202] .

Forskare hittar paralleller i bilderna av Wilson och Audubon av sådana fåglar som vithövdad örn , gaffelstjärtdraken ( Elanoides forficatus ), den blå skogssångaren ( Setophaga cerulea ) och många andra [24] . Anklagelserna om plagiat började med Ord, som hävdade att några av fakta och observationer hämtades av Audubon från Wilsons verk [102] .

• Rödaxlad svart trupial, "Birds of America"

• Rödaxlad svart trupial, "American Ornithology"

• Mississippi Kite, "Birds of America"

• Mississippi Kite, amerikansk ornitologi

Den rödaxlade svarta truppen ( Agelaius phoeniceus ) från illustration 67 [24] [203] drar till sig särskild uppmärksamhet av forskare . Fågelns ställning är väldigt lik - med öppen näbb, vingar och stjärtspridning flyger fågeln ner, men Audubon fokuserar på vingens form, den har en annan form av röda och gula fläckar, tungan är gömd i dess bild, och fjädrarna är tydligare tecknade. En bild av 1822 inkluderades i albumet, men en tidigare bild av denna fågel är daterad juni 1810. På den håller fågeln en gren i klorna, och vingarna pressas närmare kroppen, ljusa fläckar och en utskjutande tunga överensstämmer mer med bilden av Wilson. Wilsons illustration publicerades i fjärde volymen 1811. Det är fortfarande oklart om originalbilderna kopierades av författarna från varandra, eller om denna illustration var baserad på tidigare publicerade bilder av andra naturforskare [24] . Den nedre Mississippian-draken ( Ictinia mississippiensis ) i figur 117 replikerar också Wilsons drake. Till försvar av Audubon hävdade Herrick att den sista illustrationen trycktes i slutet av 1831, när Audubon var i Amerika, och den ursprungliga teckningen från 1821 visar endast den översta fågeln .

Audubon själv skrev i den sista volymen av Ornithological Biographys att Wilson kopierade från honom bilden av "Småhövdad flugsnappare" ( Musicapa minuta ), Wilson hävdade att han beskrev denna fågel 1812 i en trädgård nära Philadelphia. Förmodligen ritade båda naturforskarna en ung Setophaga pinus [204] [205] .

Audubon artist

Fågelskådning lärdes Jean Rabin av sin far, som berättade för sin son om sina upplevelser när han reste i Nordamerika, Karibien och Frankrike. Eftersom fåglar förlorade sin charm med döden, introducerade hans far honom för bokillustrationer, och ingjutit i honom idén om att "rita fåglar i verklighetstrogna attityder" [ 15] . Tydligen hade Jean Audubon en av utgåvorna av Naturhistorien ( Histoire naturelle générale et particulière ) av den franske naturforskaren Comte Georges-Louis Leclerc de Buffon , som trycktes om i stort antal under franska revolutionen. Omkring tusen illustrationer för det såldes ibland separat [33] . Enligt Audubons självbiografi studerade han teckning i Paris 1802-1803 hos Jacques Louis David  , Napoleons favoritkonstnär, men detta uttalande finner inte sin bekräftelse i andra källor och förkastas av moderna biografer [1] [206] . Audubon skriver undvikande att han "hade studerat under instruktion av den berömde David" , " David hade styrt min hand i att spåra föremål av stor storlek". » ). Mest troligt studerade Audubon sig själv från Davids verk. Det är möjligt att akvarellmålning ingick i Sjöfartshögskolans program [33] .

Många av Audubons verk är numrerade, fåglarna är inskrivna på engelska eller franska och det vetenskapliga namnet tillhandahålls. Signaturer inkluderar ofta konstnärens initialer, samt tid och plats. Några av ritningarna innehåller även ornitologiska detaljer (vikt och mått) och skisser av en tass, näbb eller ägg [207] . Efter att ha arbetat i Cincinnati började Audubon gradvis använda de latinska namnen på fåglar [208] .

Tidiga verk avbildar fåglar i profil - en position, enligt Linda Dugan Partridge ( Linda Dugan Partridge ), "lika gammal som själva ornitologiska illustrationen"; år 1821 visas fortfarande ungefär hälften av fåglarna i profil, även om många teckningar visar fåglar i rörelse, särskilt med öppna näbbar [24] . I slutet av 1700-talet sponsrade den franska regeringen publiceringen av böcker om exotiska fåglar, där konstnärer, för att visa sin ljusa fjäderdräkt, avbildade dem i olika poser, med upphöjda vingar eller utbredd svans, med särskild uppmärksamhet på individuella fjädrar och avbildar dem separat i full storlek. På liknande sätt, sedan mitten av 1700-talet, har många fåglar nära vattnet avbildats med böjda halsar, som matar eller rengör sina fjädrar, vilket i Audubons fall tillät honom att passa dem på ett ark i naturlig storlek [24] .

Tidigt arbete

Under lång tid trodde man att det inte fanns några verk av Audubon som gjordes före hans avresa till Amerika. År 2012 publicerades först en illustration av en svarthårig guldfink ( Carduelis carduelis ) uppflugen på en gren, som finns i en privat samling . Placeringen av fågeln på ritningen fick Roberta JM Olson att antyda att modellen var ett gosedjur, inte en levande fågel. Bilden av grenen påminner mest om Jacques Barrabans illustrationer , där en enkel gren är utformad för att fokusera på fjäderdräktens skönhet. Forskaren trodde att Audubon vid det här laget redan hade börjat experimentera [209] och fuktade den vita pastellen på fågelns hals. De flesta fågelmålare använde akvareller ,210 medan Audubons arbete från denna period mestadels gjordes i blyerts och pastell ,[15] [59] [210] vilket gjorde att han kunde skapa mjuka texturer och överensstämma med den något förlegade franska traditionen på 1700-talet. Audubon skrev: " Jag kände en stor önskan att göra ett val av en stil mer speciellt anpassad till imitation av fjädrar som teckningarna i vattenfärger..." ) [210] .

År 1805, medan han var i Frankrike, gjorde Audubon många skisser av fåglar [15] [211] i profil, med liten eller ingen bakgrund [59] , ofta hängande i tass [212] , näbb [213] eller vinge [214] ett försök att blåsa liv i dem. Olson jämförde detta tillvägagångssätt med Jean-Baptiste Houdrys 1712 " Natur morte avec oiseaux morts et cerises" (Nature morte avec oiseaux morts et cerises) . Lagugglan ( Tyto alba ) upphängd av sin vinge är avbildad i Audubons naturliga storlek och förutser en av huvuddragen i Birds of America . Museerna i La Rochelle har 130 tidiga verk av Audubon daterade 1803-1806, inklusive alla verk som gjorts före resan till Frankrike . De hittades i arkiven 1995 under förberedelserna för firandet av Alcide Dessalines d'Orbignys tvåhundraårsjubileum [216] . Uppenbarligen gav Audubon en del av sitt arbete till sin far innan han reste till Amerika 1806. Vetenskapsmannen tog dem med sig när han flyttade till La Rochelle 1820 och fortsatte att använda dem efter att han blivit intendent för museet han grundade 1836 [217] . Det mesta av arbetet utfördes i pastell och blyerts, endast ett fåtal användes i små mängder med akvareller [215] [59] .

Med tiden började Audubon följa den engelske naturforskaren Mark Catesby , som i The Natural History of Carolina, Florida och Bahamaöarna först uppmärksammade förhållandet mellan organismer och deras livsmiljö [59] . Olson lyfte fram en teckning av ett par röda kardinaler ( Cardinalis cardinalis ) i en botanisk miljö. Audubon målade den 1806 i Frankrike, med största sannolikhet med hjälp av fågelkadaver som modeller, såväl som vägledd av sina egna observationer [214] .

Rhodes skrev att Audubon under åren 1815-1820 inte hade tid att titta på fåglar, och om han målade något så överlevde inte dessa verk [48] liksom tidigare. Flera hundra bilder [1]  förstördes nästan helt av råttor, som gjorde ett bo av dem [50] [218] . På väg bort från förlusten sa Audubon: "Jag var glad att jag nu kunde göra teckningar bättre än tidigare" ( "Jag kände mig glad över att jag nu kunde göra mycket bättre teckningar än tidigare" ). Kanske det faktum att han ofta hade förstört sina verk för att göra nya hjälpte till att överleva situationen [48] . En mindre allvarlig incident ägde rum våren 1822, när Audubon spillde krut på sina teckningar . Under sin vistelse i Philadelphia 1824 förvärvade Edward Harris några av bilderna. Denna samling, utökad med tiden, finns i Harvard Museum of Natural History [219] och inkluderar 116 verk från 1805-1821 [220] .

Mogen kreativitet

När Lucy Audubon i december 1821 tog med sin mans tidiga verk till New Orleans, inklusive de han hade gjort bara ett år tidigare, fann han deras kvalitet otillfredsställande [219] [221] . Vid det här laget hade Audubon lärt sig att applicera flera lager av akvarell innan han tog på pasteller. Flera hundra gamla ritningar fick alltså ritas om. Audubon ägnade all sin lediga tid åt att rita fåglar och fortsatte att ge lektioner för att betala för sina söners studier [221] . I början av 1822 skrev Audubon: "Under dessa dagar kommer jag att rita 99 fåglar, för vilka jag måste betala jägaren Robert en dollar för varje - han åtog sig att leverera mig hundra fåglar av olika arter. Om han inte uppfyller avtalet får han bara 50 cent för varje tillhandahållen fågel. ( "Jag ska rita 99 fåglar under det antal dagar som jag ska betala en dollar för varje till jägaren Robert - som ska förse mig med hundra exemplar av olika slag. Skulle han inte uppfylla kontrakten är han att bara ha 50 cent för varje möblerad." ) [68]

I december 1822 kom porträttmålaren John Stein till Natchez, där Audubon bodde , och visade honom hur man använder olja . Medan han var i Philadelphia 1824 fick John Audubon flera gratis lektioner i oljemålning från Thomas Sully [1] [223] ; som svar lärde Audubon sin dotter hur man ritar i pasteller . År 1827 anmärkte Audubon att hans oljearbete var otillfredsställande och att han borde måla på det gamla sättet [224] . Sommaren 1828 fortsatte han dock att måla mycket i olja [97] [224] ; han hade minst åtta verk ständigt i arbete, det största av vilka han ansåg en örn över ett lamm och en kopia av en kalkon i ljung, som han sålde för 100 pund [97] .

År 1836, i ett brev till Bachmann, noterade Audubon att några av ritningarna hade skadats under branden i New York 1835 [219] .

En speciell metod för att rita fåglar

Dåtidens ornitologiska konstnärer använde sig av jägare som sköt fåglarna, stoppade in deras skinn med macererat rep och sålde kadaverna på marknaden. Medan han fortfarande var i Nantes började Audubon måla fåglar, vanligtvis skjutna av sig själv eller sin far. Enligt honom: " De var alla representerade strikt ornitologiskt, vilket betyder varken mer eller mindre än i stela meningslösa profiler" . Audubon, å andra sidan, ville göra bilderna inte bara vetenskapligt tillförlitliga, utan också tilltalande för vanliga människors öga, han strävade efter att avbilda vilda djur [26] . Gradvis kom Audubon på sin egen metod för att rita fåglar [219] .

I Mill Grove gjorde han fältskisser eller målade nyskjutna fåglar. I månader försökte han skissa levande fåglar i det vilda, men kunde inte avsluta en enda skiss och återvände till nyskjutna fåglar och försökte fixa dem i en "live" position. Han försökte skapa en skyltdocka av trä, kork och tråd, som var föremål för skämt från en av hans vänner, som liknade en dodo med sin groteska figur . Efter en tid kunde Audubon dock bygga sin layout [26] . Han fäste en nyskjuten fågel på en bräda kantad i rutor och fixerade dess kropp, näbb, tassar och svans. Samma rutor fanns på papper, vilket gjorde att Audubon kunde behålla proportionerna exakt som han ritade [2] [219] [26] . För att fånga de fortfarande "levande" färgerna på en redan död fågel innan de bleknar, krävdes ett snabbt arbete av konstnären [2] .

Med tanke på att alla fåglar är naturliga, var det svårt för dem att rita bakgrunden med lämplig storlek och proportioner. Ett av de uppenbara exemplen på en sådan diskrepans kallade Herrick hökarna ( Accipiter gentilis ) och Accipiter cooperii avbildad på plåt 141 : den senare skars ut från en annan miljö och skräpades tillbaka [219] .

Audubon ornitolog

Historikern Paul Faber noterade två vektorer för utvecklingen av ornitologi på 1700-talet: den engelske ornitologen John Leytham och den franske specialisten Mathurin-Jacques Brisson , efter Linnéa, var engagerade i klassificeringen av fåglar, medan Buffon fortsatte att se Guds skapelse och individualism i dem, studerade olika levande arter. I sitt ornitologiska arbete följde Audubon Buffons koncept. När han signerade fåglarna på sina teckningar hänvisade han till nio olika naturforskare, framför allt Buffon. Liksom sina föregångare uppmärksammade Audubon bilden av de icke-fjädrade delarna av fågeln - näbbar och tassar, såväl som individuella fjädrar [24] .

Bland de välkända ornitologer vars arbete påverkade Audubon, förutom Wilson själv (i detta sammanhang nämnd av Daniel Drake 1820), nämner forskare Buffon och Catesby. Han blev bekant med vissa verk som barn, andra var tillgängliga för honom på grund av nära kontakter med många naturforskare, inklusive D'Orbigny och Bonaparte [24] . På många resor bar han med sig en översättning av Linnés System of Nature , gjord av William Turton 1806 [60] [208] [24] . Audubon kopierade några av diagrammen från detta arbete och återgav noggrant de viktigaste tecknen på att tillhöra en viss klass. I synnerhet i sin skildring av det amerikanska huvudet ( Oxyura jamaicensis ) betonade Audubon, i linje med Linnéa, svans- och näbbformen, och kringgick den distinkta vita fläcken på kinden som bara visas i den slutliga versionen [24] .

Audubon, å ena sidan, strävade efter erkännande i det vetenskapliga samfundet, var stolt över sitt medlemskap i vetenskapliga sällskap, och å andra sidan förespråkade tillgången på ornitologi för allmänheten, för vanliga människor, vilket gjorde ett betydande bidrag till främjande av denna idé under första hälften av 1800-talet [225] .

Fältornitologi

Enligt Audubons egna berättelser tog hans far honom som barn till träsken i floden Loires mynning nära deras bostad Gerbetière (nu är dessa träsk uppkallade efter konstnären - Marais d'Audubon ) [33] . Nobles noterade att även om många amerikanska naturforskare studerade fåglar inte på museer utan i det vilda, noterade endast Audubon konsekvent skillnaderna mellan fältarbete och skrivbordsarbete. Audubon trodde att det enda alternativet till "fåtöljsnaturforskaren" som undersöker samlingarna av fåglar som samlats in av någon, sittande i en bekväm stol i tystnaden på kontoret, var riskabla och svåra resor för att själv lära känna naturen [226] .

Audubon var en ornitolog med en pistol. För att rita en fågel måste han först döda den. Adelsmän trodde att han hade tusentals fåglar i sin tillgång. I ett av avsnitten av Ornithological Biography sa Audubon att när han först träffade Thryomanes bewickii i oktober 1821, sköt han fågeln och skissade den på plats. När han i november 1829 åter träffade denna fågel, observerade han först och främst dess vanor. Audubon beskrev hur mycket han tyckte om att se fågeln hoppa och sjunga, och avslutade den ganska långa historien med en kort sammanfattning: " Jag sköt fågeln och har den bevarad i sprit" [ 227] . Att skjuta på små flygande fåglar på den tiden var kantat av svårigheter, det tog tid att skjuta, vilket gjorde att skytten var tvungen att göra åtskilliga korrigeringar [228] . Under en resa 1831 lämnade Audubon denna kommentar: "Jag måste varna dig för att jag kallar fåglar sällsynta om jag skjuter mindre än hundra per dag" ( "du måste vara medveten om att jag kallar några fåglar, när jag skjuter mindre än hundra per dag" ). Förutom en detaljerad studie av de skjutna fåglarna, använde Audubon dem för att betala utgifter: amerikanska gosedjur var mycket efterfrågade på museer i Europa [229] .

Audubon arbetade dock även med levande fåglar. I början av 1833 köpte han en kungsörn ( Aquila chrysaetos ) från marknaden. Först tittade han på sina vanor, sedan målade han en levande fågel, och efter några dagar bestämde han sig för att döda henne. Rök valdes som avlivningsmetod. Audubon täckte en bur med en fågel och en bit kol med en filt och lämnade den ett tag, men fågeln förblev vid liv även efter att Audubon tillsatt svavel till kolet för att göra röken giftig. Till slut " stöt Audubon ett långt spetsigt stycke stål genom sitt hjärta" in i hans hjärta och målade sedan en död fågel i flera dagar [230] [231] . Konfrontationen med utseendet på en fågel, som beskrivs i ett av avsnitten av Ornithological Biography, förknippas av vissa forskare med Edgar Allan Poes berättelse " The Tell-Tale Heart ", som publicerades 1843 [230] . Enligt Audubon själv har kungsörnen blivit den svåraste fågeln sedan den första betalningen: när han målade fick han en stroke, och han låg i sängen i flera dagar [230] [232] . Senare kommer han att beteckna fågeln som en hane, även om illustrationen visar en hona. Forskare hävdar att detta är ett avsiktligt misstag: Audubon ändrade medvetet fågelns kön för att dölja från samhället att han dödade honan [233] . Andra vilda fåglar som levde nära Audubon under en tid inkluderar kalkonen, trumpetarsvanen ( Cygnus buccinator ), Cardellina canadensis gaffelstjärtsdraken .

Experiment

Moderna forskare hävdar att Kittatinny-regionen , där Mill Grove ligger, är en stor fågelflyttskorridor [235] , där 176 fågelarter har registrerats [25] . Den första iakttagelsen i Amerika våren 1804 var ett par östra Phoebes ( Sayornis phoebe ) som häckade i en grotta nära Mill Grove . Audubon ville se om de återvände till ett bo varje år, för vilket han försökte fästa en lätt tråd i fågelns tassar. Fåglarna tog på något sätt bort det, men precis innan ungarna lämnade boet fäste Audubon igen trådarna. Nästa år, innan han åkte till Frankrike, upptäckte Audubon flera fåglar i en närliggande grotta, varav två var med bekanta trådar [31] [237] . Ett år senare, när han återvände till Mill Grove från Frankrike, upptäckte Audubon att det gamla boet var borta, men fåglarna byggde ett nytt precis ovanför det; honan visade sig vara mycket skygg, och hanen lät dem komma nära, varav Audubon drog slutsatsen att den gamla hanen bytte par (som det visade sig senare, mjölnarsonen dödade den gamla honan och hennes fyra ungar) [31] . Enligt många forskare är den beskrivna episoden det första exemplet på ringsignaler i Amerika [1] [31] .

Medan han arbetade för Benjamin Bakewell i New York 1806, fortsatte Audubon sin fågelskådning [35] [238] . Han var särskilt förtjust i sjöfåglar och målade ofta två fåglar i naturlig storlek om dagen [238] . Han blev vän med Dr. Samuel Mitchill och förberedde uppstoppade fåglar och däggdjur för sin samling [35] [238] . Denna färdighet, såväl som förmågan att väga och mäta fåglar, lärdes honom av Orbigny, som Audubon träffade 1805 i Nantes [15] [239] . När han tittade på den lila skogssvalan ( Progne subis ), noterade Audubon när fåglarna anlände på de platser där han var: de första dagarna av februari i New Orleans, i mitten av mars vid Ohio Falls, den tionde april i Philadelphia , och i det 25:e numret - i Boston [240] . Efter att ha upptäckt obearbetat ris, som inte odlades norr om Carolinas, i magen på en passagerarduva i New York, och efter att ha sett flygningen av en flock passagerarduvor, försökte Audubon beräkna fåglarnas hastighet (60 miles per timme) och storleken på flocken [241] .

I juli 1808, nära Louisville, visades Audubon det västra platanträdet , på vilket många stormsvalar vilade: klockan fyra på kvällen flög tusentals fåglar runt honom, och Audubon bestämde sig för att återvända närmare natten. Han såg hur fåglarna täppte till i tomrummen, men deras antal var så stort att Audubon inte ens försökte räkna dem. Naturforskaren steg upp före gryningen och återvände till det tysta trädet. Efter 20 minuter började fåglarna flyga ut ur den i en "svart ström" med ett högt ljud och spred sig i alla riktningar. Efter att ha gått ner i en bred fördjupning kunde Audubon inte se någonting, eftersom det var mörkt, och då gjorde vedhuggaren ett hål åt honom vid foten av platanen. Han hittade en stor mängd spillning, ruttna fjädrar och insektsrester inuti, rensade passagen och stängde hålet. När Audubon några dagar senare återvände till trädet med en lykta, inne i den fanns ett stort antal hassvalpar, som vilade och klamrade sig fast vid varandra. Försiktig för att inte störa flocken dödade Audubon mer än hundra hassvalpar och stängde passagen och lämnade trädet. Han räknade antalet hanar, honor och unga fåglar, vars kön inte gick att bestämma. Genom att beräkna trädets inre yta och dimensionerna som en sittande fågel ockuperade, uppskattade han det totala antalet fåglar till nio tusen individer. Enligt Rhodos ringmärkte Audubon även en av fåglarna. Gissorna återvände till trädet ett år senare och fem år senare, men sedan, under en av stormarna, föll trädet [37] .

Audubon genomförde experiment och försökte svara på många frågor som oroade dåtidens ornitologer [128] . Under vinterresan 1821-1822 planerade Audubon att observera migration söderut i mitten av Mississippi, vintersäsong och återvandring i de nedre delarna av floden från oktober till april-maj, med särskild uppmärksamhet på nya arter [242] . För att måla landskap tog han med sig en duktig elev, 18-årige Joseph Mason. För att betala för resan på skeppet arbetade Audubon som fartygsjägare, och Mason diskade [242] [243] . Den 1 december hade han turen att se vithövdad örn som parade sig , och några dagar senare lyckades han fånga en hane, som Audubon utförde sina experiment på, och försökte ta reda på om en örn kunde simma [208] . Redan 1827 skrev Audubon flera artiklar för vetenskapliga tidskrifter i Edinburgh och London. De trycktes delvis om i Philadelphia och kritiserades av lokala forskare, som, baserat på Audubons observationer av kalkongam ( Cathartes aura ), amerikansk svart catharta ( Coragyps atratus ), svartkråka ( Corvus corone ) och passagerarduva ( Ectopistes migratorius ), ansåg honom "en förstklassig uppfinnare" ( "romantiker av första ordningen" ) [244] . Kända vetenskapsmän på den tiden var inblandade i debatten om hur gamar hittar sitt byte - genom syn eller lukt. Kontroversen mellan "nosarians" (konceptet att gamar hittar sitt byte genom lukt) och "anti-nosarians" (som trodde att fåglar endast använder visuell observation) omfattade flera experiment med levande vilda fåglar, utförda inför vittnen, samt studier av nervsystemet hos fåglar [245] .

I en teckning av en polyfonisk hånfågel ( Mimus polyglottos ), som dök upp ungefär samtidigt, försvarar fåglarna desperat ett bo som ligger i ett träd från en orm som är redo att attackera. Skallerormen som avbildas på trädet orsakade en livlig debatt [198] och ledde till ytterligare observationer som visade att skallerormen vid vissa tider på året kan klättra i träd. Förmodligen avbildade Audubon inte en skallerorm, utan en svart orm . Audubon placerade också en harlekinkorallorm i trädet , som föreställer den med Carolina nightjar ( Antrostomus carolinensis) , även om det är osannolikt att denna orm kan klättra i träd [246] .

Få information

Audubon, precis som många andra naturforskare, lyssnade på andras berättelser i sina observationer av naturen. Enorma territorier tillåter inte en forskare att utföra högkvalitativa observationer. Samtidigt skrev William Swenson att nästan alla kan observera naturen. I början av 1800-talet var institutionsvetenskapen inom detta område dåligt utvecklad, vilket gav utrymme för vanligt folks verksamhet som inte fick specialundervisning [247] . Audubon var något skeptisk till meddelandena han fick. När han blev intresserad av hur Carolina nattskärran flyttar sina ägg och ungar i händelse av fara, fick han två helt olika alternativ: bönderna hävdade att fågeln bar dem under vingen, och slavarna att hon knuffade dem med näsan, medan den senare observationen såg mer rimlig ut [248] . Audubons inställning till slaveri återspeglas fullt ut i avsnittet "The Runaway" av "Ornithological Biography": i det, under sina resor, möter Audubon en förrymd slav som ger honom en övernattning i sitt läger i träsken och introducerar honom för hans familj. Enligt familjeöverhuvudets historia tillhörde de en ägare, men under ekonomiska problem såldes de till olika plantager. Slaven lyckades fly och föra familjen samman. Audubon tog dem till den första plantören, som var hans bekant, och köpte ut alla familjemedlemmar från deras tidigare ägare [249] .

Förutom bönder och slavar var observationer av ursprungsbefolkningen en viktig informationskälla för Audubon [250] . Under sin sista resa noterade han att många pälshandlare i bergen i övre Missouri bara kände till bäver , utter , tvättbjörn och de rävar som du kan få pengar för [251] . Däremot kände de lokala indianerna nästan alla djur [252] . Innan han reste västerut, inspirerad av möten med indianer i Missouri, skrev Audubon att de "levde i den underbara men melankoliska vildmarken" ( "bodde i den underbara men melankoliska vildmarken" ). Under den senaste expeditionen försämrades dock Audubons åsikter om ursprungsbefolkningen hela tiden. I sin dagbok vände sig Audubon upprepade gånger till George Catlin , som målade indianerna på de stora slätterna , och noterade att han inte kunde hitta de drag hos verkliga människor som konstnären såg [253] , vars resa ägde rum före smittkoppsepidemin 1837- 1838 [253] [254 ] . Audubon samlade in indianernas skallar och öppnade för detta ändamål de kända platserna för deras begravningar [253] .

I Ornithological Biography vände sig Audubon till sina läsare och erbjöd sig att korrespondera med honom [255] . Sommaren 1840 fick han ett brev från en 17-årig ungdom som frågade om en föreslagen ny art, Empidonax flaviventris . Den unge mannen skrev om flugsnapparen , som han inte kunde hitta i något av verken om ornitologi. Han gav en ganska korrekt ornitologisk beskrivning av fågeln, angav att han hade två gosedjur och en fågel i alkohol och erbjöd sig även att skicka dem till Audubon vid behov. Den efterföljande korrespondensen växte till personliga besök och vänskap, som fortsatte till naturforskarens död; Audubons korrespondent var Spencer Fullerton Baird [256] [257] . Under det första mötet gav Audubon Baird några lektioner och gav honom en Biography of Ornithology [258] . Vid Dickinson College samlade Byrd en rik samling av 2 500 uppstoppade djur som tillhör 450 arter [259] . I juli 1850 utsågs han till sekreterare för Smithsonian Institution , vars museum fortfarande hyser hans samling . Den 500:e illustrationen av Octavo-utgåvan föreställer den sista fågeln som beskrevs och namngavs av Audubon, Centronyx bairdii [152] .

Audubon författare

Forskare ignorerar ofta Audubons talang för att skriva, och koncentrerar sig i första hand på hans album med illustrationer [185] [261] och förlorar den separat publicerade Ornithological Biography [261] ur sikte , där beskrivningar av fåglar varvas med så kallade "episoder" [102 ] [ 262]  - noveller om pionjärernas resor och liv, innehållande mycket skönlitteratur och ofta kritiserade för historisk opålitlighet. Herrick uppskattar att boken innehåller mer än 60 episoder relaterade till händelserna 1808-1834 [262] . När han reste i Missouri 1843, förde Audubon, förutom teckningar av djur och fåglar, en mycket detaljerad journal över expeditionen. Enligt Nobles planerade han en ny bok med avsnitt om människor och inkluderade i tidningen berättelser om andra människor han träffade under sina resor. Townsend publicerade vid denna tid anteckningar om sin expedition västerut med Nuttall, så Audubon lade arbetet på is för att inte skapa konkurrens . Forskarna noterar att i sina berättelser, såväl som i illustrationerna, ger Audubon fåglarna mänskliga karaktärsdrag [261] .

I maj 1834 föreslog William MacGillivray för Audubon att han skulle skriva sin egen biografi . Ett år senare dök en novell "Mig själv" upp med en dedikation till hans söner [263] [264] , och även om Audubon själv kallade den "en mycket ofullkomlig (men helt korrekt) redogörelse för mitt liv" ( "mycket ofullkomlig (men helt korrekt) redogörelse för mitt tidiga liv ” ), innehåller den många felaktigheter som har gjort det möjligt för kritiker att tvivla på riktigheten i biologiska beskrivningar [263] . Enligt Rhodos gjorde den vaga beskrivningen av biografiska detaljer Audubon till "semifictional public persona" ( "semifictional public persona" ), vilket han strävade efter [265] . John Audubon gömde eller avslutade inte många av omständigheterna i sin biografi. I sin "Ornithological Biography" skrev han i synnerhet att han föddes i den nya världen [264] . Han hävdade också att han föddes i Louisiana 1780, och hans mor var en vacker och rik spanjor [264] [266] som senare reste med Jean Audubon till Santo Domingo, där hon dödades under ett lokalt uppror. Fadern, enligt John Audubon, rymde med två barn, flera slavar och några värdesaker och pengar [266] . Bland versionerna om Audubons ursprung finns det ett antagande om att han är son till Ludvig XVI . Men Marshall Davidson, författare till ett förord ​​till en av 1900-talsutgåvorna av The Birds of America, skrev att de endast var förbundna med en "anmärkningsvärd Bourbon-profil" [2] .

År 1897 publicerade dottern till John Wodehouse Audubon, Maria, en biografi om sin far, Audubon and His Journals, där hon återgav många av de berättelser och opålitliga fakta som Audubon berättade om sig själv [1] (enligt andra källor, originalupplagan publicerades 1893 och 1898 omtryckt [267] ). Tvåvolymsupplagan innehåller Audubons dagböcker, korrigerade av hans barnbarn, som sedan brände originalen [185] . De få bevarade tidskrifterna publicerades också senare. Bland dem finns tidskrifterna 1820-1821 och 1840-1843 redigerade av Howard Corning (1930) och tidskriften 1826 redigerad av Alice Ford (1967) [1] [185] och senare The Missouri River Journals of John James Audubon" ( 2016) [268] . Coning publicerade också Audubons brev daterade 1826-1840 ("The Letters of John James Audubon, 1826-1840") [1] [185] , som visar berättarens levande språk [185] .

Audubon prosaantologier har släppts av Scott Russell Sanders (1986), Christoph Irmscher (1999), Richard Rhodes (2006) [261] .

Biografier

1856 publicerade Horace Stebbing Roscoe St. John Audubon: the Naturalist of the New World i England . Herrick trodde att det mest värdefulla med den här boken var omslagsbilden och listan över Audubon-publikationer med deras priser före inbördeskriget. Samma år bad Charles Lanman Victor Gifford Audubon om tillåtelse att skriva en biografi om sin far, men fick avslag [269] . 1868 publicerades en annan biografi, Life of Audubon , i England . Under en tid förblev författaren okänd, men senare visade det sig att han var Robert Buchanan . Historien om detta arbete är extremt förvirrad. En förläggare i London gav Buchanan ett verk av änkan i Audubon, som hon utan framgång försökte publicera 1866. Buchanan förkortade den med ungefär fem gånger och publicerade den och identifierade sig själv som "redaktör" ( "underredaktör" ). Denna biografi gick igenom en andra och tredje upplaga 1869 och trycktes i Everyman's Library 1912 [270] . Francis Hobart Herricks studie från 1917 Audubon the Naturalist [3] inkluderar dokument som han hittade i arkiven i England, USA och Frankrike [271] . Det är i detta verk som Audubons födelsedatum visas för första gången [3] . Det sista nytrycket av biografin i två volymer publicerades 1938 [1] .

Efterföljande biografier om Audubon visar naturforskaren i ett annat ljus [268] . En av de mest detaljerade är Alice Fords John James Audubon , publicerad 1964 [1] [9] . Det kastar ljus över mysteriet med Audubons mamma. I ett av omtrycken avslöjar Ford mer i detalj några ögonblick av hennes biografi [9] . Daniel Patterson , som kommenterade Missouri-resan till Audubon's magazine, noterade att Ford avsevärt mjukade upp vissa avsnitt av Audubons biografi, och tog bort nämnanden om många fågelmord, som dåtidens läsare inte var redo för, och gjorde honom nästan till ett "helgon" . » Naturvårdare. Det gjorde även Alexander Adams , som publicerade en biografi om Audubon ungefär samtidigt. John William Chancellor tog en annan väg : som den första bilden för sin biografi om "fågelslaktaren" Audubon: A Biography , som publicerades 1978, plockade han upp en teckning av en mås ( Larus marinus) , som skildrar " vånda av en fågel som skadats av människan” [268] . År 1980 publicerade Mary Durant och Michael Harwood en resedagbok över sin expedition, där de upprepade Audubons främsta ornitologiska resor, och fick John Burroughs-medaljen för On the Road med John James Audubon [272] [268] . De avvisade kanslerns tillvägagångssätt, men övervägde med viss försiktighet också Audubons citat, bearbetade av hans barnbarn [268] .

Mycket av Sanders verk, Wonders Hidden: Audubon's Early Years (1984) [261] ägnas åt Audubons litterära verk, medan Shirley Streshinskys biografi Audubon : Life and Art in the American Wilderness (1993) utforskar utvecklingen av Audubon från en vanlig naturforskare till en enastående konstnär [268] . Två biografier om artisten som släpptes i början av 2000-talet - Under a Wild Sky: John James Audubon and the Making of The Birds of America av William Souder ( William Souder , 2005) och John James Audubon: The Making of an American av Richard Rhodes ( Richard Rhodes , 2004 ) [268] [261]  - dra paralleller mellan avskjutning av fåglar i ornitologiska syften i början av 1800-talet och början av 2000-talet, och hävdar att en person som förespråkar bevarande av naturen också kan vara en bra jägare , och Audubons dödande av fåglar beror främst på praktiska mål [268] . 2017 förberedde Gregory Nobles en annan biografi, John James Audubon: The Nature of the American Woodsman [273] .

Minne

Audubon tvivlade inte på betydelsen av "The Birds of America", liksom sitt eget geni. Trots misstag och motsägelser tog Audubons liv och hans huvudverk en plats i ett antal amerikanska kultfenomen och blev, var och en på sitt sätt, genuina konstverk. Driven av en passion för att skriva en bok om alla fåglar i Amerika, formade Audubon den amerikanska naturforskarens identitet och var den första i nationens historia att kombinera konst och vetenskap .

År 1886 grundade George Grinnell, som hade deltagit i Lucy Audubons klasser i New York som barn, ett sällskap för skydd av vilda fåglar, deras bon och ägg, särskilt riktat mot insamling av fågelägg och fjädrar. Det nya Audubon Society var mer lämpat för amatörentusiaster än vad som skilde sig från Nuttall Ornithological Club som bildades och American Ornithological Society (AOU) 1883 . Båda dessa samhällen fokuserade på fågelklassificering och nomenklatur, där medlemskap i den senare kräver en viss utbildning. Redan ett år efter dess grundande gick mer än 18 tusen medlemmar med i Audubon Society [275] . Det är för närvarande en av de största djurskyddsorganisationerna med hundratusentals medlemmar [2] .

Michael K. Steinberg genomförde en studie 2010 av ortnamn och organisationer uppkallade efter Audubon i södra USA. Han märkte att i Charleston, en stad som många fragment av Audubons biografi är förknippade med, finns det praktiskt taget inga sådana toponymer, kanske på grund av det faktum att staden redan var ett vetenskapligt centrum när en naturforskare dök upp i den, och många andra vetenskapsmän också bodde och arbetade i Charleston. Det är annorlunda i New Orleans, trots att naturforskaren själv inte gillade staden. Skolor, en gata och en golfklubb är uppkallade efter honom. Audubon-statyn välkomnar besökare till Audubon Zoo , som, liksom Audubon Aquarium , insektarium , park och några andra vetenskapliga institutioner, förvaltas av Audubon Institute [276] . Ett monument till Audubon står också på Manhattan-kyrkogården där konstnären är begravd [150] .

Staden i Pennsylvania där Mill Grove ligger bär hans namn, liksom flera andra städer i landet, såväl som många gator och parker. En stad och ett län i Iowa , en park i Louisville och en botanisk trädgård i Key West , Floridaär uppkallade efter John AudubonOmrådet i New York mellan Hudson River och Broadway och 156 och 160 Streets, som inkluderar Minnis Land, kallades tidigare Audubon Park men har sedan dess utvecklats . Oakley Plantation, nära St. Francisville, där Audubon bodde en kort tid 1821, finns i Louisiana Landmarks Register och ligger inomAudubon Memorial State Park . Ett annat Audubon museum ligger i Henderson [185] .

Audubon blev en karaktär i konstverk. Dikter tillägnades honom av Robert Penn Warren ( Audubon: A Vision , 1969) och Pamela Alexander ( Pamela Alexander ; Commonwealth of Wings , 1991) [185] . Biografier om Audubon för barn har publicerats upprepade gånger [9] .

Anteckningar

1. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 3 4 3 4 3 4 3 4 3 4 3 4 3 4 3 4 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 Sterling KB Audubon, John James  //  American National Biography. — 1999.
2. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Likhomanov A. V. John James Audubon och hans verk "Birds of America"  ​​// Samlingar, böcker, autografer. Samling av vetenskapliga artiklar. - 2003. - Utgåva. 3 . - S. 91-98 . (ryska)
3. ↑ 1 2 3 4 Nobles, 2017 , sid. 13.
4. ↑ 1 2 3 4 Olson, 2012 , sid. 442.
5. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Rhodos, 2004 , s. 3-6.
6. ↑ 12 Nobles , 2017 , sid. 21.
7. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 26-28.
8. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 32.
9. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 Nobles, 2017 , s. 16-17.
10. ↑ Souder, 2014 , sid. arton.
11. ↑ Souder, 2014 , sid. 19.
12. ↑ 12 Nobles , 2017 , sid. femton.
13. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 56-57.
14. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 Rhodos, 2004 , s. 6-8.
15. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Rhodos, 2004 , s. 18-28.
16. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 59.
17. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 92.
18. ↑ Souder, 2014 , sid. tjugo.
19. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 97.
20. ↑ Nobles, 2017 , sid. 23.
21. ↑ 12 Rhodos , 2004 , s. 30-33.
22. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 83.
23. ↑ 1 2 3 4 5 6 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 100-105.
24. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Partridge LD av boken: Audubon and the Tradition of Ornithological Illustration  //  Huntington Library Quarterly. - 1996. - Iss. 59 , nr. 2/3 . - s. 269-301 . - doi : 10.2307/3817669 .
25. ↑ 1 2 3 Souder, 2014 , sid. 66.
26. ↑ 1 2 3 4 5 6 Rhodos, 2004 , s. 10-17.
27. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 113.
28. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 115.
29. ↑ 1 2 3 4 Rhodos, 2004 , s. 8-10.
30. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 128.
31. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Rhodos, 2004 , s. 34-45.
32. ↑ 1 2 3 4 5 Nobles, 2017 , s. 48-50.
33. ↑ 1 2 3 4 5 Olson, 2012 , sid. 443.
34. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 153-154.
35. ↑ 1 2 3 4 5 Nobles, 2017 , sid. 40.
36. ↑ 1 2 3 4 Rhodos, 2004 , s. 52-57.
37. ↑ 1 2 3 Rhodos, 2004 , s. 57-61.
38. ↑ Rhodos, 2004 , s. 69-70.
39. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 198.
40. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 242.
41. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 245.
42. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 89.
43. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 248-249.
44. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 250-254.
45. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 113.
46. ↑ 12 Rhodos , 2004 , s. 130-132.
47. ↑ 12 Rhodos , 2004 , s. 124-125.
48. ↑ 1 2 3 Rhodos, 2004 , s. 115-116.
49. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 254-257.
50. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Nobles, 2017 , s. 53-55.
51. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 258-261.
52. ↑ 1 2 3 4 5 Rhodos, 2004 , s. 139-143.
53. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 301-303.
54. ↑ 1 2 3 4 5 Rhodos, 2004 , s. 143-147.
55. ↑ 1 2 3 Nobles, 2017 , s. 56-58.
56. ↑ Souder, 2014 , sid. 167.
57. ↑ 1 2 3 Olson, 2012 , sid. 456.
58. ↑ 1 2 3 4 Rhodos, 2004 , s. 147-150.
59. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 Meyers A. (Laforest) [Fougère, Jean-Jacques]. Audubon, John James  //  Grove Art. — 1999.
60. ↑ 12 Rhodos , 2004 , s. 151-152.
61. ↑ 12 Nobles , 2017 , sid. 68.
62. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 306-307.
63. ↑ Nobles, 2017 , sid. 72.
64. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 311-315.
65. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 202.
66. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 317-318.
67. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 324.
68. ↑ 1 2 Rhodos, 2004 , sid. 208.
69. ↑ 1 2 3 4 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 320-325.
70. ↑ Souder, 2014 , sid. 5.
71. ↑ 1 2 3 Souder, 2014 , sid. 7.
72. ↑ Nobles, 2017 , sid. 84.
73. ↑ Souder, 2014 , s. 7-8.
74. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 Nobles, 2017 , s. 85-86.
75. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 327-328.
76. ↑ Souder, 2014 , sid. tio.
77. ↑ 1 2 3 4 5 6 Souder, 2014 , s. 12-13.
78. ↑ Souder, 2014 , sid. femton.
79. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 362-363.
80. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 330-331.
81. ↑ 1 2 3 Souder, 2014 , s. 14-15.
82. ↑ 1 2 3 Souder, 2014 , s. 15-16.
83. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 335-338.
84. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 339-340.
85. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 341.
86. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 343.
87. ↑ 12 Rhodos , 2004 , s. 232-237.
88. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 347.
89. ↑ 12 Nobles , 2017 , sid. 93.
90. ↑ 1 2 3 4 5 Rhodos, 2004 , s. 251-263.
91. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 354.
92. ↑ 12 Rhodos , 2004 , s. 266-269.
93. ↑ Nobles, 2017 , s. 101-102.
94. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 358-359.
95. ↑ Nobles, 2017 , s. 106-109.
96. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 380.
97. ↑ 1 2 3 4 5 6 Rhodos, 2004 , s. 307-309.
98. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 365-366.
99. ↑ 1 2 3 4 Rhodos, 2004 , s. 301-304.
100. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 397.
101. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 368-369.
102. ↑ 1 2 3 4 5 6 Nobles, 2017 , s. 141-146.
103. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 408-410.
104. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 412.
105. ↑ 1 2 Rhodos, 2004 , sid. 316.
106. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Nobles, 2017 , s. 109-115.
107. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 420.
108. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 427.
109. ↑ Rhodos, 2004 , s. 336-337.
110. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 339.
111. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 435.
112. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 437.
113. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 438.
114. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 Nobles, 2017 , s. 115-119.
115. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 447-448.
116. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 1-4.
117. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 336.
118. ↑ 1 2 3 Nobles, 2017 , s. 149-150.
119. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 25.
120. ↑ 1 2 3 Nobles, 2017 , s. 158-162.
121. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 5.
122. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 352.
123. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 7.
124. ↑ Nobles, 2017 , sid. 138.
125. ↑ Nobles, 2017 , sid. 174.
126. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 43.
127. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 36.
128. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 2, 1917 , sid. femtio.
129. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 387.
130. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 65.
131. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 140-142.
132. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 145.
133. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 146.
134. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 148-149.
135. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 154.
136. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 152.
137. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 156.
138. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 163.
139. ↑ Rhodos, 2004 , s. 399-400.
140. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 166-167.
141. ↑ 1 2 3 4 5 Nobles, 2017 , s. 146-148.
142. ↑ Nobles, 2017 , sid. 235.
143. ↑ 1 2 3 Nobles, 2017 , s. 237-238.
144. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 217-218.
145. ↑ 1 2 Rhodos, 2004 , sid. 416.
146. ↑ 1 2 3 4 5 6 Nobles, 2017 , s. 240-244.
147. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 234-235.
148. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 208-209.
149. ↑ 1 2 Rhodos, 2004 , sid. 414.
150. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 13.
151. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 239.
152. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 259.
153. ↑ Nobles, 2017 , sid. 248.
154. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 270.
155. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 432.
156. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 291.
157. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 261.
158. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 293.
159. ↑ Souder, 2014 , sid. 67.
160. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 110.
161. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 124.
162. ↑ Souder, 2014 , sid. 70.
163. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 125.
164. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 131-132.
165. ↑ 12 Nobles , 2017 , sid. 41.
166. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 125.
167. ↑ 1 2 Rhodos, 2004 , sid. 122.
168. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 131.
169. ↑ Nobles, 2017 , sid. 56.
170. ↑ Rhodos, 2004 , s. 130-131.
171. ↑ 12 Rhodos , 2004 , s. 133-135.
172. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 263.
173. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 269.
174. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 317.
175. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 297.
176. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 371.
177. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 391.
178. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 401.
179. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 210.
180. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 410.
181. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 415.
182. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 294.
183. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 295.
184. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 300.
185. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 Lawrence D. John James Audubon // Tidiga amerikanska naturförfattare: A Biographical Encyclopedia / redigerad av D. Patterson, R. Thompson, JS Bryson. - Greenwood Publishing Group, 2008. - S. 22-29. — 433 sid.
186. ↑ 1 2 3 4 5 6 Morgan AL The American Audubons: Julius Biens Lithographed Edition  (engelska)  // Print Quarterly. - 1987. - Iss. 4(4) . - s. 362-379 .
187. ↑ Nobles, 2017 , sid. 269.
188. ↑ Souder, 2014 , sid. 292.
189. ↑ Nobles, 2017 , s. 272-273.
190. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Rhodos, 2004 , s. 62-69.
191. ↑ 12 Souder , 2014 , s. 107-112.
192. ↑ Souder, 2014 , sid. 12.
193. ↑ Nobles, 2017 , sid. 45.
194. ↑ 1 2 3 4 Nobles, 2017 , s. 131-134.
195. ↑ Nobles, 2017 , sid. 146.
196. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 91.
197. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 86.
198. ↑ 12 Herrick , vol. 2, 1917 , sid. 72-73.
199. ↑ 1 2 3 4 Nobles, 2017 , s. 80-82.
200. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 214-215.
201. ↑ Nobles, 2017 , sid. 47.
202. ↑ Nobles, 2017 , sid. 46.
203. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 228-229.
204. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 226-228.
205. ↑ Lund N. John James Audubon: Crazy, Wrong, or Neither?  (engelska) . National Audubon Society (14 september 2015). Hämtad 3 februari 2021. Arkiverad från originalet 24 februari 2021.
206. ↑ Nobles, 2017 , sid. tjugo.
207. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 181.
208. ↑ 1 2 3 Nobles, 2017 , s. 66-68.
209. ↑ Olson, 2012 , sid. 444.
210. ↑ 1 2 3 Olson, 2012 , sid. 445.
211. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 127.
212. ↑ 12 Olson , 2012 , sid. 448.
213. ↑ Olson, 2012 , sid. 450.
214. ↑ 1 2 3 Olson, 2012 , sid. 452.
215. ↑ 12 Olson , 2012 , sid. 447.
216. ↑ Olson, 2012 , sid. 449.
217. ↑ Olson, 2012 , sid. 454.
218. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 320.
219. ↑ 1 2 3 4 5 6 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 178-185.
220. ↑ Olson, 2012 , s. 446-447.
221. ↑ 1 2 Rhodos, 2004 , sid. 209.
222. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 231.
223. ↑ Nobles, 2017 , sid. 85.
224. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 395.
225. ↑ Nobles, 2017 , sid. 265.
226. ↑ Nobles, 2017 , s. 151-154.
227. ↑ Nobles, 2017 , s. 162-165.
228. ↑ Souder, 2014 , s. 97-99.
229. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 17.
230. ↑ 1 2 3 Nobles, 2017 , s. 168-170.
231. ↑ Rhodos, 2004 , s. 374-375.
232. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 35.
233. ↑ Nobles, 2017 , sid. 172.
234. ↑ Nobles, 2017 , s. 166-168.
235. ↑ Nobles, 2017 , sid. 32.
236. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 106.
237. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 107-108.
238. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 170-171.
239. ↑ Olson, 2012 , sid. 453.
240. ↑ Nobles, 2017 , sid. 214.
241. ↑ Souder, 2014 , s. 152-156.
242. ↑ 12 Rhodos , 2004 , s. 151-153.
243. ↑ Souder, 2014 , sid. 169.
244. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 68.
245. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 81-84.
246. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 76-77.
247. ↑ Nobles, 2017 , sid. 210.
248. ↑ Nobles, 2017 , sid. 212.
249. ↑ Nobles, 2017 , s. 203-206.
250. ↑ Nobles, 2017 , s. 219-220.
251. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 421.
252. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 422.
253. ↑ 1 2 3 Nobles, 2017 , s. 244-245.
254. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 425.
255. ↑ Nobles, 2017 , sid. 179.
256. ↑ Herrick, vol. 2, 1917 , sid. 218-220.
257. ↑ Nobles, 2017 , sid. 249.
258. ↑ Nobles, 2017 , sid. 252.
259. ↑ Nobles, 2017 , s. 255-256.
260. ↑ Nobles, 2017 , sid. 257.
261. ↑ 1 2 3 4 5 6 Heitman D. Av boken: Audubon och traditionen av ornitologisk illustration   // Humaniora . - 2011. - Vol. 32. - S. 22-25, 53 .
262. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 273-274.
263. ↑ 1 2 3 Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 16-17.
264. ↑ 1 2 3 Nobles, 2017 , sid. 9.
265. ↑ Rhodos, 2004 , sid. 347.
266. ↑ 12 Herrick , vol. 1, 1917 , sid. 41.
267. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 16.
268. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 Patterson D. The Missouri River Journals of John James Audubon. - U of Nebraska Press, 2016. - P. 221-233. — 445 sid.
269. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 17.
270. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. 18-19.
271. ↑ Herrick, vol. 1, 1917 , sid. vii-viii.
272. ↑ Om det litterära  priset . John Burroughs Association . Hämtad 3 februari 2021. Arkiverad från originalet 25 januari 2021.
273. ↑ John James Audubon: The Nature of the American Woodsman av Gregory Nobles  . University of Pennsylvania Press . Hämtad 3 februari 2021. Arkiverad från originalet 14 april 2021.
274. ↑ Nobles, 2017 , s. 274-275.
275. ↑ Nobles, 2017 , sid. 265-266.
276. ↑ 1 2 Steinberg MC Audubon landskap i söder  //  The Mississippi Quarterly. - 2010. - Iss. 63 , nr. 2 . - s. 313-329 .

Litteratur

• Naturforskaren Herrick FH Audubon; en historia om hans liv och tid . - D. Appleton och företag, 1917. - Vol. 1. - 451 sid.
• Naturforskaren Herrick FH Audubon; en historia om hans liv och tid . - D. Appleton och företag, 1917. - Vol. 2. - 484 sid.
• Adelsmän G. John James Audubon: The Nature of the American Woodsman. - Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 2017. - 352 sid. — ISBN 9780812248944 .
• Olson RJM "Early Birds" av John James Audubon  (engelska)  // Master Drawings. - 2012. - Vol. 50. Iss. 4 . - s. 439-494 .
• Rhodes R. John James Audubon: The Making of an American. - Knopf Doubleday Publishing Group, 2004. - 528 sid. — ISBN 0375414126 .
• Souder W. Under a Wild Sky: John James Audubon and the Making of The Birds of America. - Milkweed Editions, 2014. - 394 sid. — ISBN 9781571319234 .

Foto, video och ljud	TCDb
Tematiska platser	discoggar MusikBrainz Projekt Gutenberg RKDartists
Ordböcker och uppslagsverk	Stor dansk Stor katalanska Stor norsk Stor ryss Brockhaus och Efron Brockhaus och Efron runt världen Litet Brockhaus och Efron Ny Amerikansk nationalbiografi Appletons (1887–1901) Britannica (online) Brockhaus Anmärkningsvärda namndatabas Universalis
Släktforskning och nekropol	Hitta en grav WikiTree
I bibliografiska kataloger BIBSYS: 4062405 BNE : XX1267423 BNF : 118895048 GND : 11865098X ISNI : 0000 0001 1040 5229 J9U : 987007257893105171 LCCN : n79018677 LNB : 000116537 NDL : 00462545 NKC : jn20000600499 NLA : 35010139 NLP : A31382319 NTA : 069229988 NUKAT : n2006098795 PTBNP : 86614 LIBRIS : gdsvwq2025s38vc SUDOC : 027539598 VcBA : 495/82149 VIAF : 14765625 WorldCat VIAF : 14765625 ULAN : 500016578