Den mest gemytliga, mest berusade och mest extravaganta katedralen är en av de uppfinningar som tsar Peter I upprättat för underhållning, dryckesunderhållning, karnevalsföreställningar och så vidare; ett slags clownaktig " ordningsorganisation " som förenade tsarens likasinnade.
Huvuddraget i "katedralen", som namnet antyder, är en distinkt parodi på katolikernas riter (katedralen leddes av "prins-påven", som valdes av "kardinalerna") och de ortodoxa kyrkorna [2] (enligt vissa forskare skapades den till och med med huvudmålet - att misskreditera kyrkan [3] , även om den tillsammans med att raka skägg ingår i den allmänna serien om att förstöra stereotyperna i det gamla ryska vardagslivet [4] ) ; ett stort antal svordomar och vodka libations. Katedralen existerade i cirka 30 år - från början av 1690-talet till mitten av 1720 -talet [3] , vilket bidrog till att delar av samhället uppfattade kungen som Antikrist . [5]
Vissa kulturforskare tillskriver den mest skämtande katedralen manifestationer av "anti-beteende" som är typiska för Peter I (liksom för ett antal av hans föregångare, främst Ivan den förskräcklige ), baserat på folkliga idéer och julmaskeradtraditioner . [6]
Katedralens historia går tillbaka till Peters ungdomsperiod, av vilken han tillbringade det mesta i Moskvas tyska kvarter . Lutheraner, som utgjorde majoriteten av befolkningen i bosättningen, inklusive Franz Lefort , hade ett stort inflytande på bildandet av tsarens personlighet, inklusive hans uppfattning om det gamla ryska livet, inklusive ortodoxa ritualer, vars komplexitet var i stor kontrast till den protestantiska kultens enkelhet. Dessutom visade traditionen att hålla västeuropeiska helgdagar - sammankomster, Peter en annan version av det festliga tidsfördriv, åtföljt av fylleri och "utsvävningar", ovanligt för ortodoxa - inklusive med deltagande av kvinnor som fullvärdiga samtalspartner. Förutom den kulturella miljön i de tyska kvarteren kunde Peter påverkas av den efterföljande stora ambassaden , samt en utlandsresa 1716-1717 . Det antas att Peter i väster också kunde bekanta sig med karnevalskulturen (se nedan avsnittet Föregångare till Peterskyrkan ), särskilt eftersom, enligt forskarna, ”en del av de festligheter som visar den mest påtagliga likheten med Västerländsk karneval [7] arrangerades före, nämligen efter denna andra resa” [8] .
De indikerar också att detta fenomen också är "delvis förankrat i buffokulturens traditioner, när julens nöje började med dess" efterlikning "av verkligt, ganska" seriöst "liv, med mumlare, skämt, ofta obscenta, festligheter, fylleri och hån mot människor " [9] .
Under inflytande av dessa faktorer har denna karnevalsorganisation tagit form sedan början av 1690-talet. Den existerade utan större förändringar fram till kungens död. Ett tillräckligt antal skriftliga källor återstod från rådet - både vittnesmål från samtida, och papper och instruktioner skrivna för internt bruk, till exempel stadgar och en förteckning över medlemmar.
Det är möjligt att katedralen ursprungligen representerade en parodi på den katolska kyrkans hierarki , men när den förbättrades förvandlades den till en parodi på den ortodoxa kyrkan också; dessutom parodierade rådets deltagare Rysslands och Västeuropas statssymboler [1] , inklusive den faktiska kungamakten. Historikern Valishevsky , som försöker tränga in i målen för etableringen av katedralen, skriver med förvåning:
Var det offentliga officiella inrättandet av gycklarens patriarkat, som vi redan nämnt, avsett, som många säger, att förbereda nutidens förstörelse? Kanske så; men återigen, hur farlig var en sådan omväg!.. Peter riskerade trots allt att slå sönder hela prästerskapets värdighet och till och med själva religionsbegreppet där på något gropar! Det sägs att avsikten var att bara skapa en parodi på påvedömet. Tveksam. Vi ser att Zotov omväxlande kallas prins-påven, sedan patriarken. Ja, och sätta den självutnämnde Caesar Romodanovsky bredvid sig, vilken titel, vilken rang, vilka plikter försökte Peter förlöjliga och förödmjuka? Snarare kan det antas att han främst strävade efter målet att roa sinnet, benägen till egenhet och excentricitet på grund av någon atavistisk manifestation av österländsk despotism, vissa brister i den andliga sammansättningen och vissa luckor i den ursprungliga utbildningen. Kanske de mest allvarliga avsikterna blandades in i eller till och med fungerade som utgångspunkten för denna töntiga och obscena fridfullhet i fantasin, men de försvann snabbt, sveps bort och förstördes av dess turbulenta och leriga ström [10] .
En samtida med Peter, fransmannen Villebois, som i katedralen såg Peters avsikt att misskreditera inte bara den katolska kyrkan, utan också hans egen kyrkohierarki, skrev: "Detta härrörde från denna smarta och modige suveräns önskan att undergräva inflytandet från gamla ryska prästerskapet, reducera detta inflytande till rimliga gränser och stå upp för sig själv, chef för den ryska kyrkan, och sedan eliminera många av de gamla sederna, som han ersatte med nya, mer i . Parodien på rådets festligheter tjänade Peter i pedagogiska syften för att förstöra den gamla ordningen: "efter att ha erkänt stora pedagogiska möjligheter för "klubben", vägrade han inte ett ont, hädiskt skämt för att uppnå sina mål" [ 4] .
Som historiker noterar var inte bara ett element som var förödmjukande för kyrkan eller underhållande för de nära honom viktigt i denna handling. "För tsar Peter blev "katedralen" en mekanism för att välja ut och samla de mest hängivna individerna. Under "bruset" testades de för lydnad, visade åtminstone sin kreativa förmåga och fantasi, vande sig vid tanken att klassbarriärer kan övervinnas. Dessutom lärde de sig att se storhet i självförödmjukelse ("ödmjukhet" och "tålamod"), det vill säga att de själva prövade på det som i den ortodoxa traditionen ansågs och anses vara tillgängligt endast för Kristus och de rättfärdiga. Slutligen, tack vare den "galna katedralen", introducerades gradvis en viktig idé i massmedvetandet, som skiljer New Age-mentaliteten från den medeltida, övertygelsen om att en persons väsen ("natur") inte beror på på hans "rang" - ursprung, status, levnadssätt, föreskrivet beteende" [1] .
Rådets psykologiska mål noteras också: "Peter behövde de vilda orgier från det mest skämtande rådet för att övervinna osäkerhet och rädsla, lindra stress och kasta ut otyglad destruktiv energi. Men det är inte allt. Kungliga furier är ett annat sätt att bryta med gamla dagar. Det visade sig att det var lättare att säga hejdå till henne, skrattande och grimaserande. Klyuchevsky kallade milt det som slog ner Peter och hans närmaste medarbetare för en manifestation av "moralisk störning" [4] .
Katedralen hade ett permanent överhuvud, som bar följande titlar: "prins-påven", "den skämtaste och mest berusade prins-påven", "den allra heligaste prins-påven och patriarken " och till och med "den store herren, den heligaste Cyrus Ianikita, ärkebiskop av Preshpur och hela Yauza och allt Kokuya-patriark". Han valdes genom ett komplicerat förfarande, följt av en högtidlig övergångsrit och höll sin position för livet. Denna position besattes i sin tur av Matvey Filimonovich Naryshkin , Nikita Moiseevich Zotov och Pyotr Ivanovich Buturlin [3] , dessutom var den nye patriarken Buturlin tvungen att gifta sig med änkan efter den tidigare, Zotov, på order av tsaren.
Prins-Caesar var Fedor Yuryevich Romodanovsky . Petrus kallade honom också "kung" och "välsignad kunglig majestät" och kallade sig själv "fruns livegen och siste slav ". Efter den clowniska monarkens död i september 1717 övergick titeln "Caesar" till hans son Ivan Fedorovich [1] . Tsaren utnämnde ensam Caesar-prinsarna, i motsats till de valda "patriarkerna". F. Yu. Romodanovsky, under Peters avresa utomlands till den stora ambassaden , styrde på hans vägnar Moskva, var omgiven av kungliga utmärkelser, "beviljade" Peter alla hans militära grader (överste, 1706 , generallöjtnant och shautbenakht, 1709 , viceamiral, 1714 ), i alla sina brev hänvisade Peter till honom som "Kung" och "Ers Majestät", och sig själv som hans " livegen " [6] .
Närvaron av en prins-Caesar (det vill säga en "kejsare") i katedralen, som bar traditionella kungliga kläder under riterna, indikerar att katedralen var en parodi på det förpetrinska ryska samhället i allmänhet, i synnerhet på Bysantinsk tradition att separera prästadömet och kungariket, i motsats till Peters enda makt [6] . Far och son Romodanovsky var i vardagen engagerade i de gamla bojartraditionerna, detta betonades ännu mer av Peters spel. Hustrun till den yngre Romodanovsky, Natalya, spelade ständigt rollen som en gammal rysk drottning, klädd i en kostym av gammal rysk stil och accepterade med vederbörlig vikt alla de löjliga utmärkelser som hon fick. Natalya var syster till Tsaritsa Praskovya Saltykova , som inte heller undvek att uppträda med sina blivande damer "i den löjliga processionen av prins-påvens bröllop", och till och med gjorde det villigt för att behaga Peter.
Katedralens anordning kopierade hela kyrkans hierarki. I katedralen ingick "diakoner", "ärkediakoner", " präster ", "offer", "biskopar", inklusive "metropolitaner", samt "diakonissor", "ärkeabbotar" och "prinsessabbedissa" etc. t.ex. Katedralen hade sina egna böner, varav de flesta har gått förlorade och har bevarats genom "katedralernas privata korrespondens". Alla ansikten på "katedralen" bar smeknamn på förslag av Peter I, som, enligt Vasily Klyuchevsky , "aldrig, under någon censurcharter, kommer att dyka upp i pressen" [11] (se nedan).
Sammansättningen av det mest skämtande rådet var ganska konstant och antecknades i listorna (alltid ofullständiga, men ganska stora). Det kan ses av dem att, tillsammans med omärkliga personligheter, bland rådets medlemmar fanns sådana statsmän som G. I. Golovkin , T. N. Streshnev , I. A. Musin-Pushkin , F. M. Apraksin [3] . Medlemmarna av katedralen hade en permanent skötare och en personal av professionella skrattare - "12 hotfulla stammare, 12 personer med kala pappas jävlar, 24 vårmänniskor" , de bjöd också in sångare, musiker (med tamburiner och andra buffoninstrument), gycklare , "dårar" och personer som föreställer Bacchus [1] . Medlemskap i rådet tvingades ibland fram, särskilt för företrädare för den gamla adeln, som utsattes för förödmjukelse i det. Allt lydde kungens säregna humor. Medlemmarna av rådet hade speciell klädsel, som "representerade en parodi på prästerskapets dräkter: till exempel, istället för biskopens panagia, bar de en kolv, och Bacchus avbildades på "prins-påvens miter". [8] Statens Eremitages samling innehåller en prästerlig phelonion gjord av sidentyg med broderade drakar. Enligt en version tillhörde den prins Caesar Fjodor Romodanovsky och användes vid "sessionerna" i katedralen [12] .
De speciella medlemmarna i "katedralen" var kvinnor. Hierarkin bland dem var följande: den högsta titeln var " Prinsessan Abbedissa", fram till 1717 var hon permanent Daria Gavrilovna Rzhevskaya , och sedan Anastasia Petrovna Golitsyna . Den första var från Rurikiderna, den andra - från Gedeminovicherna. Sedan kom "ärkemänniskorna", Rzhevskaya flyttade in i deras kategori och lämnade sin tidigare position, sedan kom "abbedisserna", "diakonissorna" och "nunnorna" (" nunnorna "). Dessutom var fruarna till " Bacchos tjänare" inblandade i katedralens evenemang .
" Ärkeprins-pappa .
Under honom fanns ministrar: ärkediakonen Mikhailov,
biktfadern Irinarhuy, ärkediakonen Idinakhuy Stroev,
protodiakonen Pahom Pikhaikhui Mikhailov, diakonen
Joel Popiraikhui Buturlin.
Nyckelmän: Reparera Opraksin, Brikhui Khilkov,
Ioniykhui Subota, sacristan Izymaikhui Musin-Pushkin,
kontorist Neomanhui Repnin, präst Feofanhui Shusherin.
Diakoner: Posadnilhui Golovin, Lovihui Voeikov,
Roihui Ronov, Duinahui Shemyakin.
Underdiakoner: Filaret Yaritzanahuy Prozorovskaya.
Samarbetspartners : Dra tuppen.
Dekanat: Anaspikhui Yushkov.
Hemskt : Somnikhuy Turgenev,
gudfadern Izymaikhui Koltovskaya.
Lamptillverkare: Hui Polibin, Ivanakhui Gubin,
Rozmanihui Vasiliev, Vozmihui Timashev, kamisar
Suihui Klyucharev, Imaihui Likharev,
Novogorodsky-tjänstemannen Pasihui Kozyrev, Sibiriens befälhavare
Grigory Kaletin, Rozlomihui Trakhaniotov.
Diakoner: Ivan Losev, Osip Metlin" [1]
Historiker noterar: "Alla "katedraler", oavsett ursprung och vilka poster de hade i verkligheten, hade underhållande smeknamn och titlar, nästan alltid baserade på obscent ordförråd eller inte alltför anständiga associationer. Peter I hade själv ett obscent smeknamn - Pakhom-pikhaikhui , Zotovs fullständiga titel ändrades också - "Den mest skämtande och allheliga patriarken Kir-Yeti Nikita av Pressburg (Pleshburgsky), Zayauzsky, från den store Mytishchi till leran". Med smeknamnet "ödmjuk Anikit" i latinsk transkription undertecknade Zotov sina brev som "prins-påve". Buturlin hade smeknamnet Korchaga, och sedan 1718 kallades han också "Prince-Papa Ibassa". Dessutom, både när han var en "metropolitan" och när han blev en "påve", applicerade han på sig själv sådana smeknamn som Petrohuy och Petropizd . Talmiljön inne i den "galna katedralen" präglas livligt av en av de få bevarade listorna över dess medlemmar som finns i arkivet. Troligtvis kompilerades den före 1706” (se sidofältet till höger) [1] .
Obscena smeknamn på katedraler parodierade valet av klosternamn (jfr användningen i deras sammansättning av ett antal riktiga namn, accepterade i första hand som klosternamn - Pahom, Filaret, Joel), och liksom klosternamn i Ryssland före 1700-talet , började med samma bokstäver, som världsliga ( Petr - P ahom- P ikhaikhui , liknande Nikita Repnin , I van Musin-Pushkin, etc.)
Residenset för katedralen var i Pressburg , beläget på en ö mitt i Yauza , nära byn Preobrazhenskoye . Därför fick katedralens patriark titeln "patriark av Pressburg, Yauza och hela Kokuy" [2] . Pressburg - "rolig befästning" - var en jordfästning som Peter uppförde för militära spel 1686 .
Språket som användes av rådsmedlemmarna var emot den kyrkliga slaviska ritualen, som härrörde från det villkorliga (eller hemliga), så kallade " ofenska " språket för kringresande köpmän. Fylleri bland dem kallades "Ivashka Khmelnitsky", och utsvävningar - "Eryomka". Ett annat språk för "soboryanerna" var ryska mattan , till exempel ersattes förbannelsen "anathema", "anathema" med ett obscent ord - "fan" [1] .
Waliszewski skriver: ”Shutovs kardinaler var strängt förbjudna att lämna sina loger före slutet av konklaven. De tjänare som var och en av dem tilldelades instruerades att dricka dem berusade, förmå dem till de mest extravaganta tricks, obscena tjafs och även, säger de, att lösa upp sina tungor och kalla dem till uppriktighet. Kungen var närvarande, lyssnade och gjorde anteckningar i en anteckningsbok .
Rådets mötenDe flesta av katedralens "sessioner" var parodier på kristna högtider [3] [8] :
”Den nygifta och hans unga, 60 år gamla, satt vid ett bord under vackra baldakiner, han var med kungen och herrarna kardinalerna, hon var med damerna. Ovanför prins-påvens huvud hängde en silverfärgad Bacchus, sittande på en tunna vodka ... Efter middagen dansade de först; sedan tog kungen och drottningen, åtföljda av många masker, ungarna till äktenskapssängen. Särskilt brudgummen var ofattbart berusad. Äktenskapskammaren var belägen i en bred och stor träpyramid, stående framför senatshuset. Inuti tändes den medvetet med ljus, och de ungas säng var överlagd med humle och omgiven av fat fyllda med vin, öl och vodka. I sängen fick de nygifta, i närvaro av kungen, återigen dricka vodka från kärl som hade formen av partium genetalium ... och dessutom ganska stora. Sedan lämnades de ensamma; men det fanns hål i pyramiden genom vilka man kunde se vad de unga gjorde i sitt rus” (F. Berholz)
Hur rådets chef valdes är känt från skriftliga källor sammanställda av fullmäktigeledamöterna själva - "valets rang" (scenariot för valet av "prins-påven") och "graden till prins-påven av dekretet [och] till biskoparna” .
Som historikern Shmurlo skriver var valet av en ny patriark till det mest skämtsamma rådet 1718 en hädisk parodi på den kyrkliga riten att välja hela Rysslands patriark: "Bacchus, buren av munkarna, liknade bilden som föregicks av patriarken. vid utgången; prins-Caesars tal påminde om det tal som Moskva-tsarerna vanligtvis höll vid valet av patriarkerna. [2]
Val ägde rum bakom stängda dörrar, liknande en påvlig konklav ; den valda chefen för katedralen sattes på en utskuren stol för en latrin och genom att känna på organen kontrollerade de hans kön, och proklamerade sedan på latin: "Han har prästerlig värdighet" (pontificalia habet). En liknande rit, enligt rykten som var utbredda vid den tiden, påstås ha funnits under valet av påvar och var baserad på legenden om påven Johannes , på vilken den romerska kyrkan länge trodde [15] .
Den utvalde "prins-påven" lades i en hink och "påven" bars, åtföljd av hela "katedralen", till huset, där han kläddes av och sänktes naken ner i en gigantisk kar full av öl och vin. "Prince-Papa" flöt i en slev. Gäster, män och kvinnor som tillhörde de högsta bojarfamiljerna, nakna, drack vin från detta kar och sjöng obscena sånger till kyrkans toner.
Prästvigningen var som följer:
"Jag förordnar az, gammal fylle, denna fylle i namn av alla fyllare, i namn av alla flaskor, i namn av alla korn [grainer är en spelare i tärningar, i säd], i namn av alla dårar, i alla gycklares namn, i alla galningars namn, i alla lotrs namn [lotr - en rövare, rackare, festglad], i alla vodkas namn, i alla viners namn, i alla öls namn , i alla honungs namn, i alla karazins namn [karazin - hallonvodka], i alla ripss namn [ suloy - vört, kvass], i alla bryggers namn, i alla fats namn, i namnet på alla hinkar, i alla muggars namn, i alla glasens namn, i alla korts namn, i alla bens namn, i alla spilllikins namn, i all tobaks namn, i namn på alla krogar - som vår far Bacchus' boning. Amen". Sedan satte de en keps på hans huvud och sjöng: "Axios!" [grekiska: "värdig!"]. Sedan satte sig denna nya invigde på sin tron - på en stor täckt tunna, och åt vin från "den stora örnen" och serverade det till alla. Sångarna vid den tiden sjöng "Många år" till Caesar och de nyutnämnde. Och efter att ha avslutat det, blev de alla avvisade till sina hus. Prinspappan, klädde av sig kläderna, gick till sina kammare och stannade i det huset. [ett]
Datum:
A.P. Lebedev skriver i sin "History of the Division of Churches" om den bysantinske kejsaren Michael III :s handlingar: "Under Michael, på eget initiativ, något liknande den" mest berusade katedralen "som vår Peter den store hade. Det var å ena sidan obscent tjafs, å andra sidan ett olämpligt sätt att förlöjliga hyckleriet och hyckleriet hos vissa samhällsmedlemmar. Tolv av Michaels följeslagare, följeslagare i festligheter, bar titlarna storstadsmän, och han kallade sig själv ärkebiskopen av Colonia. Rollen som patriarken spelades av den tidigare nämnda Grillen. Hädarna tog på sig heliga kläder, sjöng upprörande sånger, i enlighet med kyrkosångernas melodi, och tycktes till och med tillåta sig att utföra den komiska nattvardshandlingen, och ättika och senap användes i stället för bröd och vin. Denna skara kamrater tillät sig att förlöjliga religionen. Under ledning av Michael, sjöng sånger och spelade musikinstrument, gick hon runt i staden, låtsades att en religiös procession ägde rum, och anpassade sitt buff till de dagar då det enligt kyrkans sed var tänkt att göra religiösa processioner .
Dessutom gjorde Konstantin V en viss avskräckt munk till en deltagare i "olyckliga processioner" och kallade honom "roliga pappa" och "under spelen som arrangerades av kejsar Alexei III ängeln <...> i samband med bröllopet av hans dotter Anna <…>, en viss eunuck porträtterade från sig själv eparken av Konstantinopel. Ya. N. Lyubarsky upphöjer alla sådana fenomen till traditionella riter, i synnerhet till Saturnalia [8] .
Forskare av katedralen som ett kulturellt fenomen skriver att "Den mest skämtande katedralen, som, som upprepade gånger har noterats, en sorts komisk och parodisk 'social institution', är också jämförbar med andra komiska och parodiska 'institutioner' kända från historien. i Europa, men samtidigt är de väsentligen olika" [3] . Ändå är det möjligt att lista ett antal europeiska organisationer som också parodierade statens och kyrkans hierarki och handlingar - Geckengesellschaft, la Mère folle ("Dårarnas mor", "Dårarnas broderskap", "Dijon-infanteriet"), Societas Cornadorum , Rzeczpospolita Babińska , Régiment de la Calotte ("Yarmulke Regiment"), The Sublime Society of Beefsteaks ("High Beefsteak Society") [3] . Forskare betonar: "parodien på kyrkan, dess ritualer och hierarki, som är karakteristisk för den" mest skämtsamma katedralen "och många festligheter förknippade med den, var inte på något sätt en uppfinning av Peter I och hans följe; den var, som du kan se, rotad i tradition, både rysk och västeuropeisk, och traditionen sanktionerade inte bara detta, utan erbjöd också vissa modeller på grundval av vilka parodien skapades (vi kan inkludera bland sådana modeller, t.ex. , det stabila motståndet mot fylleri och gudstjänst, som återspeglas i antik rysk litteratur)" [8] .