Natten är så mörk

Natten är så mörk
Så mörka natten
Genre Film noir
detektiv
Producent Joseph H. Lewis
Producent Ted Richmond
Manusförfattare
_		 Dwight W. Bobcock
Martin Berkeley
Aubrey Wisberg
Medverkande
_		 Steven
Geray Micheline Sherel
Operatör Burnett Guffey
Kompositör Hugo Friedhofer
Film företag Columbia bilder
Distributör Columbia bilder
Varaktighet 71 min
Land  USA
Språk engelsk
År 1946
IMDb ID 0038958

So Dark the Night är en noir - detektivfilm  regisserad av Joseph H. Lewis , släppt 1946 .

Filmen handlar om den berömda kriminalpolisen i Paris, Henri Cassin ( Stephen Geray ) som blir kär i den unga dottern till en lantlig gästgivare Nanette ( Micheline Cherel ) när han är på semester. Hon är också kär i den unge bonden Leon, som hon varit vän med sedan barnsben. Under firandet av Cassin och Nanettes förlovning försvinner flickan, tillsammans med Leon, plötsligt, och några dagar senare hittas de döda. Trots Cassins bästa ansträngningar lyckas han inte spåra den misstänkte förrän han, när han arbetar med artisten i Parispolisen, kommer till en paradoxal slutsats.

Tillsammans med filmer som " Bewitched " (1945), " Charmed " (1945), " Obsessed " (1947), " Double Life " (1947) och "The Three Faces of Eve " (1957), tillhör denna film underkategori "schizofren noir", där ett viktigt inslag i utvecklingen av handlingen är nyckelkaraktärens schizofrena sjukdom [1] .

Filmen tillhör en liten kategori av film noir som utspelar sig helt eller delvis i Frankrike . Denna kategori inkluderar också målningarna " Crossroads " (1942), " Blåskägg " (1944), " The Mask of Dimitrios " (1944) och "A Woman's Secret " (1949) [2] , dock ingen av dem. dem, till skillnad från denna film inte utspelar sig i de franska provinserna.

Plot

Henri Cassin ( Stephen Geray ) är en oattraktiv men vänlig och stilig medelålders man. Han arbetar som detektiv för den parisiska kriminalpolisen Surte , där han blev känd för sin uthållighet i arbetet, osjälviskt engagemang, effektivitet och effektivitet i att lösa brott. Poliskommissarie säger om Cassin att han kan jobba utan sömn och vila dag efter dag när han är upptagen med att utreda ett ärende. "Han är den tuffaste personen jag någonsin känt. Hans sinne är så uppslukat av en sak att han ibland ser dum och besvärlig ut i allt annat. Och han är så djupt fördjupad i arbetet och så hängiven saken att han kommer att arrestera sin egen mamma om han är säker på hennes skuld. Kassen har inte varit på semester på 11 år, och myndigheterna insisterar på hans vila så att han kan återhämta sig och lindra den samlade psykologiska spänningen. En polisläkare skickar Cassin till den lugna provinsstaden San Margo under överinseende av en lokal läkare. När han anländer till Saint Margot stannar Cassin till på Black Horse Inn, där han hälsas varmt av dess ägare, familjen Michaud, som inkluderar familjefadern Pierre Michaud (Eugene Borden), hans fru, Mama Michaud (Anne Cody) , och deras underbara unga dotter Nanette (Micheline Cherel), samt den medelålders änkan Bridel (Helen Freeman) som arbetar på krogen. Michauds mamma försöker genast sätta ihop Nanette med Cassin, som enligt hennes mening kan göra en utmärkt match för sin dotter, eftersom han är rik och berömd, och dessutom bor han i Paris. I själva verket etableras varma vänskapliga relationer mycket snabbt mellan Nanette och Cassin. Under gemensamma promenader på kvällarna berättar Cassin för Nanette om Paris, där flickan drömmer om att fly från sin provinsstad. Det visar sig dock att Nanette är förlovad med en ung lokal stilig bonde Leon Archard (Paul Marion), som hon har känt sedan barndomen. När hon kommunicerar med Cassin fortsätter Nanette att träffa Leon och visar honom vissa tecken på uppmärksamhet. Samtidigt blir Cassin mer och mer kär i Nanette. De kommer närmare och närmare, och en dag kysser de, sittande på flodstranden. De uppmärksammas av en svartsjuk Leon, som varnar flickan: "Jag dödar dig hellre än att ge dig till någon annan."

Cassin börjar plågas av samvetet att han stod mellan Nanette och Leon, men han kan inte vägra att kommunicera med Nanette, speciellt eftersom hon fortsätter att visa intresse för honom. Inspirerad blir Cassin äntligen kär och friar till Nanette, vilket hon gärna accepterar. Den här scenen ses av alla hushåll, medan mamma är glad, och änkan Bridel och Pierre Michaud ogillar. Han, i synnerhet, vill att hans dotter ska gifta sig med Leon. Under det högtidliga firandet av förlovningen på en krog säger Pierre till Cassin att han inte vill ha deras äktenskap på grund av den stora åldersskillnaden. Oväntat dyker Leon upp, som svär att om Cassin gifter sig med Nanette, kommer han att följa dem överallt och vinna tillbaka flickan på alla sätt. Efter sin passionerade monolog går Leon, Nanette springer efter honom och ingen annan ser dem. Kassen hamnar i en djup depression, sover inte på två dagar och vägrar äta. När han tänker på Nanettes försvinnande säger han: "Jag visste att det var för bra för att vara sant... Sådan lycka är inte för mig." En vecka senare hittas Nanettes kropp i floden. Även om polisen tror att Nanettes död var ett självmord, fastställer Cassin snabbt att flickan blev strypt, troligen kort efter hennes försvinnande, och sedan kastades hennes kropp i vattnet. Den lokala polisen bjuder in Cassin att delta i utredningen, och han svär att han inte kommer att vila förrän han hittar mördaren.

Eftersom Leons gård ligger en kilometer upp i floden spekulerar Cassin att hon kan ha dödats och kastats i floden där. På Cassins begäran genomför den lokala polisen en grundlig sökning av Leons gård och hittade hans lik i en av ladorna med en giftflaska i handen. Cassin gissar dock att Leon blev strypt på samma sätt som Nanette, och flaskan sattes i hans hand för att framstå som ett självmord. Alla spår på brottsplatsen förstörs försiktigt, men Cassin lyckas hitta ett intakt stövelmärke under Leons kropp. Han gör ett gipsavtryck av fotavtrycket och provar det för alla invånare i staden. Trycket stämmer dock inte med parametrarna för någon av byborna. Snart upptäcker änkan Bridel en lapp under dörren adresserad till Cassin, som säger att det kommer att bli fler mord. Hon ger honom en lapp, han ber att inte berätta för någon om dess innehåll. På polisstationen får Kassin reda på att lappen innehåller avtryck av endast två personer - änkan och honom själv, av vilket han drar slutsatsen att lappens författare använde handskar. Cassins försök att lista ut mördaren utifrån handstilen i lappen leder inte heller till någonting. Dessutom kan Cassin inte fastställa motivet till brottet. Pierre träffar Cassin och berättar att han kommer att döda sin dotters mördare med sina egna händer. Om utredningen inte avslutas snart är polisen rädd för upprördhet från stadsborna och lynchning, då kan, enligt Cassin, en oskyldig person drabbas. Snart kommer Pierre med ytterligare en lapp till Cassin med orden: "Du kommer att dö nästa", som, som han misstänker, är adresserad till Mama. Pierre och Cassin går omedelbart till köket, där de finner mamma strypt. Efter sin dotters och frus död bestämmer Pierre sig för att stänga krogen. Strax innan han återvände till Paris går Cassin in i sitt rum, där han hittar änkan Bridel. Han kommer snabbt på att hon provat hans stövel på en gipsavgjutning av mördarens fotavtryck, varefter han uppger för änkan att hon hade ett motiv och en möjlighet att begå båda morden. Änkan var dock inte läskunnig och kunde inte skriva anteckningar. Hon i sin tur ber oväntat Cassin att ta henne med sig till Paris, där hon ska ta hand om honom.

När han återvänder till Paris, berättar Cassin för poliskommissarien om sitt misslyckande, och bestämmer sig sedan för att rita ett imaginärt porträtt av mördaren med hjälp av en poliskonstnär. Cassin beskriver sin idé om en mördare och kommer till den paradoxala slutsatsen att han själv är mördaren. Efter att hans sko stämmer överens med provet som tagits på brottsplatsen, och handstilen på lappen är identisk med hans handstil när han skriver med vänster hand, skingras hans sista tvivel. På begäran av Cassin arresterar kommissionären honom på sitt kontor, där Cassin sammanställer en detaljerad rapport om brotten i San Margo och hur utredningen fortskrider. I ett samtal med kommissarien antyder en polispsykiater att Cassin är sjuk i schizofreni . Samtidigt blir Cassin av med vakten som tilldelats honom och flyr till San Margo. Han kommer till krogen och letar efter Pierre, trots önskemål från änkan att inte göra detta. Med orden "Jag var inte tillräckligt bra för Nanette, jag är för gammal!" han slår ut mot Pierre. I ett slagsmål tar Pierre Cassin i halsen och säger att han kommer att döda honom på samma sätt som han dödade Nanette och mamma. Cassin tar tag i pokern och slår ner Pierre. Precis när han är redo att ge det avgörande slaget och döda Pierre avlossas ett skott. Kommissarien, som har anlänt från staden, dödar Cassin med ett skott genom fönstret. Innan han dör säger Kassen: ”Kassin finns inte längre. Jag fångade honom. Jag dödade honom".

Cast

Regissör och huvudskådespelare

Regissören Joseph H. Lewis regisserade så högt ansedda film noirs som Crazy for Guns (1950) och The Big Ensemble (1955), hans andra mest framgångsrika film noirs inkluderar My Name is Julia Ross (1945), Detective " (1949) och " Lady utan pass " (1950) [3] .

Huvudskådespelaren Steven Geray spelade i många filmer noir och spelade huvudsakligen biroller, bland dem " Mask of Dimitrios " (1944), " Bewitched " (1945), " Gilda " (1946), " Deadline at Dawn " (1946), " In a Secluded Place " (1950), " Lady Without a Passport " (1950) och " The Trinidad Scam " (1952) [4] .

Historien om filmens skapelse

Enligt filmkritikern Bret Wood, "en av mästarna inom amerikansk B-film , skapade Joseph H. Lewis först sitt namn med en lågbudgetklon av Hitchcocks Rebecca (1940) som heter My Name is Julia Ross (1945)". I den här bilden "lyckades Lewis inte bara väva en smart historia prydd med spänning , utan visade också på ett övertygande sätt London och kustområdet i Cornwall , arbetande på en budget på endast 175 tusen dollar och utan att lämna soliga Kalifornien " [5] . Wood noterar att filmen "blev en kritisk favorit och öppnade nya möjligheter för Lewis att arbeta på Columbia , sedan drevet av Harry Cohn " [5] .

Ett år senare försökte Lewis upprepa sin framgång. "Med liknande budgetbegränsningar försökte Lewis denna gång skapa en bild av en fransk landsbygdsby (och några scener i Paris för att göra bilden mer intressant). Som med Julia Ross fick Lewis tolv dagar på sig att skjuta, alla rekvisita och alla uppsättningar han kunde hitta själv på Columbia - området .

Enligt Lewis, även om han aldrig har varit på en fransk landsbygd, gjorde han mycket förarbete för att få byscenerna att se så autentiska ut som möjligt. Lewis säger: ”När jag började spela in filmen visste jag mer om den franska landsbygden än någon annan som föddes där. Jag arbetade på forskningsavdelningen. Jag arbetade med många fotografier, läste och läste om material. Jag tog fotografier, förstorade dem och sa till produktionsdesignern: "Jag vill att allt ska se exakt likadant ut" [5] . Wood fortsätter med att säga, "Lewis utforskade varje hörn av Columbias studioområde och letade efter en plats som kunde förvandlas till en fransk provins. Till slut vände han sin uppmärksamhet mot ruinerna av byn, bombade i filmen om kriget. Det fanns bara ett fält utan utsmyckningar och "någonstans i bakgrunden fanns ett förstört kyrkklocktorn". Lewis säger: "Jag tittade på konstnären och sa, 'Om du tar en bulldozer och skär av en slingrande väg här - en dammig väg som skulle gå förbi det där klocktornet - och sätter ett halmtak i förgrunden för att dölja alla de förstörda och brände byggnader och satte på vägen en liten vagn med en åsna eller en fransk bonde, eller en bil - kommer detta att ge intrycket av en fransk by? När jag avslutade beskrivningen ritade sketchern en fransk by åt mig ... Det här är den franska byn som du ser i filmen ” [5] . Inspelningen av filmen fick två veckor, som "Lewis, enligt honom, sträckte till tre" [5] .

Kritisk utvärdering av filmen

Filmen fick mestadels positiva recensioner från kritiker, medan det stilistiska beslutet, regissörens, kameramannens och konstnärens arbete var särskilt uppskattade. Till bristerna hos filmkritikerna hör ett svagt manus och en uttryckslös rollbesättning.

Så omedelbart efter släppet av filmen beskrev Variety den så här: "Kring den bräckliga historien om Aubrey Wisberg om en schizofren parisisk inspektör som förvandlas till en galen mördare på natten, byggs en tät kombination av regi, kameraarbete och musik upp. , skapa en serie ovanligt tunna och rörande bilder. effekter" [6] . Dessutom uppgav tidningen att filmen "paradoxalt nog är på gränsen till kollaps under tyngden av sin egen tekniska sofistikering" när Lewis "ständigt och metodiskt använder visuella bilder istället för att bara använda text" när han löser kreativa problem . Variety noterade också att "som utspelar sig i en okänd fransk by, är filmens scenografi exceptionell i sin rikedom och precision av detaljer... Trots uppenbara budgetbegränsningar skapar gatuplanerna, inredningen och utomhusbilderna exakt den typ av Frankrike som finns i vårt land." fantasi" [6] .

Senare kände TimeOut också att " manuset är ett ytligt och ofta fånigt mordmysterium , vars slut är lika delar Freud och O. Henry " [7] . Dessutom utspelar sig handlingen i ett absurt föreställt Frankrike, vilket är särskilt förvirrande i de inledande scenerna i Paris, men som fortsätter att irritera när handlingen tar hjälten – en polisinspektör – ut på landsbygden, där han inleder en affär med dotter till en hotellägare, som längtar efter Storstad" [7] . Samtidigt, konstaterar TimeOut , trots den magra budgeten, "filmen gjordes för en miljon dollar. Visuellt kan den jämföras med " Grand Ensemble " som en av Lewis renaste noir-prestationer. Dessutom innehåller filmen fler filmiska idéer och betydelser per kvadratfot duk än någon av dagens A-filmer." Tidningen avslutar: "Med andra ord, detta är en typisk Lewis-film: inte enastående i tanken, men tillräckligt stilig för att chocka alla filmfans" [7] .

Tidskriftens Ed Grant pekade ut filmen "som en av Lewis mest betydelsefulla prestationer och beskrev den "som en skicklig liten brottsjaktsfilm som ställer en fransk detektiv mot hans karriärs största mysterium. Upplösningen av denna bortglömda pärla är så kraftfull, att den senare användes som klimax i Agatha Christies sista roman om Hercule Poirot , The Curtain (1975)." [5] Enligt Carl Williams är det "en film noir med en bra historia och regi" som "lider" från brist på stjärnkraft, men det har ändå blivit något av en kultklassiker . " [8] Robert Kaeser i Senses of Cinema beskriver filmen som "ett hisnande koreograferat utbrott av expressionism " som vittnar "om Lewis mognad och fulla insikt om hans avsikter." [5] .

Wood kallar bilden "en förvrängd detektiv med ett sökande efter en brottsling, med dolda ledtrådar, anonyma anteckningar och en stad full av blivande mördare." Wood konstaterar också att filmens "inställningar är ganska övertygande". Och det enda som undergräver deras trovärdighet och "påminner oss om att filmen gjordes i Hollywood är de vilda varianterna av den falska franska accenten som används för att 'sälja' en exotisk lokal" [5] . Han avslutar sin bedömning med orden att "även om filmen i stort sett har gått obemärkt förbi bland Lewis bästa verk, växer hans uppskattning bland filmfans ständigt" [5] .

Dennis Schwartz noterar att detta är "Lewis andra film och är lika energisk som Big Ensemble (1955) eller My Name is Julia Ross (1945)" [9] . Kritikern ansåg att " (filmens) freudianska berättelse är udda och bortom rimlighetens rike, men finesserna i Lewis stil är fängslande. Den subtila touchen av film noir är enastående återgiven med en rik skildring av livet på landsbygden, samt visar upplösningen av personligheten som ett resultat av pressen på psyket som leder till schizofreni . Det skapar ett fascinerande spektakel” [9] . Schwartz noterar också kameraarbetet och påpekar att "Burnett Guffey använde kameran mycket effektivt och skapade många ovanliga vinklar, och hans dystra svarta skuggor uttryckte en dyster och dämpad stämning som stod i kontrast till det ljusa och sorglösa lantliga landskapet" [9] . "Tyvärr visas filmen sällan och därför är den lite känd, men den är charmig", sammanfattar Schwartz [9] .

Lewis registil

Kritiker har alltid hyllat regissören Lewis visuella stil . Som Wood noterade: "Tidigt i sin regikarriär gillade Lewis uppfinningsrika, iögonfallande vinklar, som att skjuta genom ekrarna på en vagn eller genom andra föremål i förgrunden. Denna praxis är uppenbar här också, när Lewis skjuter en av scenerna från taket, genom bladen på en snurrande takfläkt. Men för det mesta är hans användning av förgrunden och fotografering genom motiv mycket mer raffinerad och meningsfull . Enligt Wood är ett exempel på ett minnesvärt visuellt beslut i filmen sekvensen "när Cassin drar fram till den svarta hästen och omedelbart bländar Nanette med sin urbana chic. Lewis redigerar en snabb följd av närbilder av sin bils kromdetaljer (kylarfigur, grill, navkapslar) som Nanette stirrar på med småstadsbeundran. Det säger mer om deras karaktärer och bättre än några ord" [5] .

I sin essä "Joseph H. Lewis: A Tourist in a Lunatic Asylum" noterar Myron Meisel också att "Lewis visar en tendens att visa föremål i hårt fokus i förgrunden när handlingen rör sig i bakgrunden. Således förmedlas flickans mammas död genom metaforen av en droppande kran och en kokande vattenkokare, medan vår blick är suddig i kaoset av diverse andra köksartiklar. Alla dessa visuella tekniker möts i en fantastiskt detaljerad klimax där den underliggande idén, inramningen, förgrundsobjekten, upprepade klockringningar, djupt fokus, spegelreflektioner och gradvis föränderligt ljus samverkar för att avslöja temat... Filmen visar Lewis som regissör av häpnadsväckande sofistikering » [5] .

Anteckningar

  1. ↑ IMDB. http://www.imdb.com/search/keyword?keywords=schizofreni&sort=moviemeter,asc&mode=advanced&page=1&genres=Film-Noir&ref_=kw_ref_gnr
  2. ↑ IMDB. http://www.imdb.com/search/keyword?keywords=paris-france&sort=moviemeter,asc&mode=advanced&page=1&genres=Film-Noir&ref_=kw_ref_gnr Arkiverad 12 april 2016 på Wayback Machine
  3. ↑ IMDB. http://www.imdb.com/filmosearch?explore=title_type&role=nm0507390&ref_=filmo_ref_gnr&sort=user_rating,desc&mode=advanced&page=1&job_type=director&title_type=movie&genres=Film-Noir
  4. ↑ IMDB. http://www.imdb.com/filmosearch?explore=title_type&role=nm0314065&ref_=filmo_ref_gnr&sort=user_rating,desc&mode=advanced&page=1&title_type=movie&genres=Film-Noir
  5. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Bret Wood. http://www.tcm.com/tcmdb/title/90642/So-Dark-the-Night/articles.html Arkiverad 10 mars 2018 på Wayback Machine
  6. ↑ 123 Variation . _ http://variety.com/1945/film/reviews/so-dark-the-night-1200414713/ Arkiverad 5 mars 2016 på Wayback Machine
  7. ↑ 1 2 3 Time Out. http://www.timeout.com/london/film/so-dark-the-night Arkiverad 8 mars 2016 på Wayback Machine
  8. ↑ Karl Williams. Synopsis. http://www.allmovie.com/movie/v110773 Arkiverad 18 december 2021 på Wayback Machine
  9. ↑ 1 2 3 4 Dennis Schwartz. So Dark the Night är en sällan visad obskyr film, och den är en skönhet  (engelska) . Ozus' World Movie Recensioner (21 augusti 2003). Hämtad 8 december 2019. Arkiverad från originalet 17 november 2019.

Länkar

  Gå till Wikidata-objektet  Tematiska platser