| Små bilder (på vägen) | |
|---|---|
| Genre | huvudartikel |
| Författare | Fedor Dostojevskij |
| Originalspråk | ryska |
| skrivdatum | 1874 |
| Datum för första publicering | 1874 |
| Elektronisk version | |
"Små bilder (på väg)" är en essä av Fjodor Dostojevskij , publicerad 1874 i samlingen Skladchina [1] .
Uppsatsen skrevs i samband med Dostojevskijs förslag att delta i skapandet av S:t Petersburgs författare av den kollektiva välgörenhetssamlingen "Skladchina", vars intäkter var avsedda för hungersnödsoffer i Samaraprovinsen 1873. En initiativgrupp av författare samlades den 15 december i lägenheten till V. P. Gaevsky , en medlem av Litteraturfonden , och föreslog idén om författarhjälp till de svältande Samarabönderna. Tre organisationsmöten ägde rum, där många deltog personligen, och några uttryckte senare sin önskan att gå med i den gemensamma saken. Tryckerierna Balashov, Bezobrazov, Volf, Glazunov, Kotomin, Maykov, Merkulyev, Sushchinsky, Transhel och Association for Public Benefit anmälde sig frivilligt att trycka samlingen gratis. Varguninerna uttryckte sin beredvillighet att delta i donationen och gav en betydande rabatt på papper för att skriva ut tiotusen exemplar av samlingen [2] .
Organisationskommittén godkändes, vars funktioner innefattade publicering och redigering av samlingen, kallad "Skladchina". Det inkluderade N. A. Nekrasov , A. A. Kraevsky , A. V. Nikitenko , V. P. Meshchersky (kassör), I. A. Goncharov [3] .
Goncharov var engagerad i urval och läsning av manuskript, korrespondens med deltagarna i samlingen. Detaljerade brev från honom till organisationskommittén för "Skladchina" med recensioner av det inlämnade materialet har bevarats, som visar Goncharovs betydande redaktionella och organisatoriska bidrag, hans inställning till hans publicering, inklusive censuruppgifter. Hans roll i publiceringen av "Små bilder" är av största vikt, eftersom Dostojevskij på grund av sitt ingripande avvek från uppsatsens ursprungliga kontur. Den 11 januari 1874 svarade Dostojevskij i ett brev till A. A. Kraevsky, ordförande för kommittén för utgivningen av Skladchina, på redaktionskommitténs begäran och avsåg att lämna uppsatsen tidigast den 1 februari. Men i början av februari gav han Goncharov bara den första halvan av uppsatsen. I samband med utgivningen av Små bilder inleddes en intensiv korrespondens mellan Dostojevskij och Goncharov, men Dostojevskijs februaribrev har inte bevarats, endast två marsbrev har bevarats [1] .
Dessa brev avslöjar de två författarnas olika estetiska tillvägagångssätt och kreativa principer. I ett brev daterat den 11 februari 1874 kommenterade Goncharov den första halvan av uppsatsen: "Naturligtvis, utan min kritik, vet du mycket väl hur originella, smarta och sanna är de karakteristiska anteckningarna om våra resenärer, som tjänar som en introduktion. till dina små bilder. De ensamma kunde ha gjort ett kapitalerbjudande till Skladchina på egen hand . Goncharov pekade ut den "subtila och välriktade" naturen hos "invånaren i stora hus". Men med hänvisning till sin "tråkiga plikt som censor" uttryckte redaktören för "Skladchina" sina tvivel om lämpligheten av att beskriva karaktären av "präst-skräpet", som enligt Goncharov presenteras "så skarpt och ondskefullt att det tycks falla in i en karikatyr, det verkar osannolikt » . Från nästa brev från Goncharov till Dostojevskij är det tydligt att Dostojevskij stod upp för bilden av den moderna prästen och motiverade honom med att "en sådan typ håller på att växa fram" [3] .
I sin tur utmanade Goncharov det typiska för en sådan bild
”... om det föds, så är det ännu inte en typ. Du vet bättre än jag att en typ består av långa och många upprepningar eller skiktningar av fenomen och ansikten, där likheterna mellan båda blir vanligare med tiden och slutligen etableras, fryser och blir bekanta för observatör. Kreativitet (jag menar kreativiteten hos en objektiv konstnär, som du, till exempel) kan enligt min åsikt bara dyka upp när livet är etablerat; det går inte överens med det nya, framväxande livet: det behöver andra typer av talanger, för till exempel Shchedrin. Du avbildade prästen inte längre sine ira <utan ilska (lat.)> ... här gav konstnären plats för en publicist"
- I. A. Goncharov, Samlade verk, vols. I-VIII. Goslitizdat, Moskva, 1952-1955. Volym VIII, sid 457-458.Goncharov uttryckte sin censurbekymmer för Dostojevskij, men bjöd in honom att på egen hand bestämma hur han skulle publicera Little Pictures, "med eller utan en präst." I nästa brev, daterat den 14 februari, fortsatte tvisten mellan de två författarna om det typiska i litteraturen. Goncharov höll med sin motståndare om att prästen porträtterad av Dostojevskij kunde ha haft en riktig prototyp och insisterade på karikatyren av denna karaktär: "... han kan misstas för en karikatyr bara för att han bär alla ärr som nihilismen har överväldigat, på å ena sidan (han röker överdrivet och ropar på djävlar och hyllar borgerligt äktenskap), å andra sidan är han också en dandy, helt i berlocker, kedjor, sprayad med parfym och påminner om en fransk fashionabel abbot från Bourbontiden. . Dostojevskijs argument att bilden av prästen inte är en karikatyr eller fiktion, utan bara ett fotografi, övertygade inte Goncharov: "Det är just anledningen till att <...> typ inte kom ut ur honom" [3] .
Medan författarna var i korrespondens, rekommenderade I. A. Goncharov den första hälften av uppsatsen Little Pictures till Skladchiny-kommittén: "Detta är en serie små uppsatser, smarta, originella, begåvade. Det finns bara en halva. Författaren lovar att skicka den andra hälften om två eller tre dagar, på lördag.” Två veckor senare skickade Goncharov den andra halvan av uppsatsen till samlingskommittén. Det fanns inget fragment om prästen i den (det här fragmentet har delvis överlevt till våra dagar som ett fragment av en vit autograf) - tydligen lyckades skribenterna komma överens om en minskning av texten. I det överlevande fragmentet (mindre än hälften av texten om prästen) finns en bild av en lärare (som orsakade Goncharovs lovord), som på ett märkligt sätt fördömer den ständigt förbannande nihilistprästen: (“... om du inte kan lev utan djävulen, varför gick du till prästerskapet?”) Samtidigt försvarade läraren rätten att röka prästen "av protest", trots att rökning av personer som investerats med prästerskapet inte välkomnades, stöttade prästen i hans godkännande av borgerlig vigsel ( "såvitt beträffar detta hade han helt rätt, eftersom han talade sanning <...> och detta är till och med hans första och heliga plikt i hans ställning") [3] .
I mars skrev Dostojevskij till Goncharov ytterligare två gånger om uppsatsen "Små bilder": i ett brev daterat den 7 mars bad han att få skicka honom bevis på samlingen, och den 20 mars noterade han för Goncharova att hans namn hade utelämnats i tidningsmeddelandet om släppet av "Skladchiny" . Själva samlingen trycktes i slutet av mars 1874. Den innehåller verk av 48 författare av olika trender, förenade av idén "på neutral mark <...> att kombinera sina gemensamma ansträngningar i en ointresserad önskan att hjälpa de behövande" . Bland författarna till samlingen fanns namnen på M. E. Saltykov - Shchedrin , I. S. Turgenev , A. K. Tolstoy , N. A. Nekrasov , A. A. Potekhin , A. N. Ostrovsky , A. N. Pleshcheev , P I. Weinberg , P. A. 1] .
Enligt Dostojevskijs kommentatorer fick samlingen Skladchina positiva recensioner i pressen. Tidningen "Voice" i en anonym feuilleton "Literature and Life" betraktade hans framträdande som "en stor litterär händelse." Tidningen hyllades av många verk i samlingen, inklusive en essä av Dostojevskij [1] :
Herr Dostojevskij gav "Små bilder (på väg)", så att säga, ett intimt samtal mellan en begåvad författare och läsaren om resor med järnväg och på ångfartyg, såväl som om passagerare. I dessa samtal förekommer mycket kvicka anmärkningar och träffande iakttagelse <...>, med få undantag är samlingen väl sammanställd, och läsarna finner en varierad läsning i den. I allmänhet bevisade sambandet mellan litteratur och liv, som avslöjats av Skladchina och orsakat av hungersnöden i Samaraprovinsen,, det förefaller mig, påtagligt, att våra litterära krafter fortfarande är stora och att den moderna litteraturens tillstånd kan vara lysande.
- " Voice ", "Litterature and Life", 1874, 28 mars, nr 87.
En annan liberal tidning i Sankt Petersburg, Sankt-Peterburgskiye Vedomosti , svarade också med en anonym artikel, New Books. Enligt hennes åsikt indikerar idén med samlingen: "tydligt att med all oenighet som finns mellan olika figurer från olika litterära partier, finns solidaritet mellan dem på en punkt - i sympati med folkets behov" . Efter att ha uppehållit sig i detalj vid analysen av Dostojevskijs essä, noterade recensenten:
Herr Dostojevskijs essä "Små bilder" kan fungera som ett lysande exempel på hur en stor talang kan förvandla även den mest hackade och vanliga intrig till en intressant och slående sak. I "Små bilder" tecknar författaren skisser av reseintryck, scener, samtal, skildrar folkmötets ansikten på järnvägen, på ångbåten. Som, det verkar, kan vara äldre och mer oskyldig än en sådan handling: den är hackad av alla feuilleton-författare i nästan alla länder, århundraden och folkslag. Under tiden, vilken intressant essä gjorde herr Dostojevskij ut med, vilka karakteristiska "bilder" han kunde rita, vilka typiska bilder av ryska reskamrater han skissade, hur djärvt och levande, några få, till synes slarvigt tecknade figurer, några få. slarvigt kastade slag uttryckte han den speciella ryska falskheten och litenheten hos subjekten i det så kallade "goda samhället", som man stöter på på vägen. Det verkar faktiskt som att det var just med sådana följeslagare som du råkade resa mer än en gång, det var just den här typen av "bilder" som du såg, som är avbildade av Mr. Dostojevskij.
- " Sankt Petersburg Vedomosti ", "Nya böcker", 1874, 3 april, nr 90.Recensentens uppmärksamhet uppmärksammades på samtalet mellan "min herre" och generalen: "Är det inte sant att denna mästerliga" bild "är tecknad med verkligt dickensisk humor och slår i ögonen med sin livlighet; det verkar ofrivilligt, en gång, någonstans såg jag denne "regionens herre", och min herre, och den lille mannen "från andra steget", hörde en gång deras samtal. Och hela herr Dostojevskijs essä är full av så ljusa, typiska bilder . Den konservativa tidningen Russkiy Mir publicerade två långa artiklar om Skladchina-samlingen. Författaren till artiklarna "Essays on Russian Literature" V. G. Avseenko , som gömde sig bakom bokstäverna A. O. , skrev: "Skladkinas framgång är välförtjänt av det, förutom till och med ett välgörande mål, precis som en litterär publikation <... > namn prunkar i Skladchina Herrar Turgenev, Goncharov, Maykov, Ms Kokhanovskaya ; enbart dessa namn är tillräckligt för att väcka allmänhetens intresse på det mest legitima sätt” [1] .
Den första artikeln av Vasily Avseenko ägnas åt Skladchinas poesi, och den andra till prosaverk. Kritikern pekade ut arbetet av redaktören för "Skladchiny", I. A. Goncharov - "Från minnen och berättelser om sjönavigering", såväl som " Levande krafter " av I. S. Turgenev. Tvärtom, Dostojevskijs essä kritiserades opartiskt av recensenten:
Dostojevskijs "Små bilder" hade kanske kommit ut, kanske inte illa, om författaren hade behandlat dem enklare. Tyvärr, av någon anledning, ansåg herr Dostojevskij det nödvändigt att skölja dem med någon sorts gallsyra, vilket gör ett desto obehagligare intryck, eftersom det inte alls finns någon riktig sarkasm, hälsosam humor i "bilderna", utan bara konvulsiv irritation, för ingen vet vad i hela friden. Denna irritation får författaren ibland att berätta fullständiga fabler, till exempel för att försäkra att varhelst ryskt utbildade människor möts är deras första tanke: de skulle inte hamna i slagsmål på något sätt! <...> Vi visste inte alls detta, och även nu är vi övertygade om att det finns sådana utbildade människor som inte ens tänker på en kamp. Det är en annan sak om herr Dostojevskij förstår de bildade ryska människorna med vilka han fyller sina romaner; de slår verkligen på varandra vid varje steg, säger ”skurk” och ”skurk” istället för ”hej” och ”hejdå”, bryter sig in i privata lägenheter i berusade gäng, biter guvernörer i öronen, tar varandra vid näsan på klubben , etc.. under. Men trots allt kan du inte överföra dina fantasier till hela det utbildade ryska samhället och försäkra i tryck att människor i Ryssland inte samlas utan att tänka på en kamp.
- A. O. <V. G. Avseenko>, "Essays on Current Literature", "Russian World", 1874, 12 april, nr 97.Recensenten av New Critic -tidningen Novosti (under denna pseudonym gömde sig författaren I. A. Kushchevsky ) var i allmänhet inte imponerad av idén om samlingen "Skladchina". Enligt hans åsikt "konvergerade inga partier i Skladchina, <...> önskan att hjälpa folket försonade inte någon alls, som många förväntade sig . " I hans ord var författardemokratens förbittring för den litterära hierarkin synlig: "litterära generaler och stabsofficerare har gett sitt kvalster från sina verk enligt ordspråket: på dig, Gud, vad är värdelöst för oss . " Hans sympati tilldelades endast Turgenevs berättelse "Levande krafter" och Nekrasovs poesi, medan "Små bilder" helt enkelt nämns när man listar andra verk i den granskade samlingen [1] .