| Persilja | |
|---|---|
| Igor Stravinsky och Vaslav Nijinsky som Petrusjka, 1911 | |
| Kompositör | Igor Stravinsky |
| Librettoförfattare | Igor Stravinsky [1] och Alexander Nikolaevich Benois [1] |
| Koreograf | Mikhail Fokin |
| Dirigent | Pierre Monteux |
| Scenografi | Alexander Benois |
| Antal åtgärder | 1 (4 målningar) |
| Första produktionen | 13 juni 1911 |
| Plats för första föreställning | Châtelet Theatre , Paris |
| Mediafiler på Wikimedia Commons | |
"Petrushka" (ryska underhållande scener i fyra scener) är en enaktsbalett i fyra scener av kompositören Igor Stravinsky , libretto - Alexander Benois med medverkan av Stravinsky, kulisser och kostymer av Alexander Benois, iscensatt av Mikhail Fokin [2] . Skapat för ryska årstider av Sergei Diaghilev , premiären ägde rum den 13 juni 1911 i Paris , på scenen i Chatelet Theatre . Huvuddelarna framfördes av Vaclav Nijinsky ( Petushka ), Tamara Karsavina ( Ballerina ), Alexander Orlov ( Arap ), Enrico Cecchetti ( trollkarl ), dirigent - Pierre Monteux .
Den andra upplagan av baletten skapades 1948 för Parisoperan .
"Petrushka" är berättelsen om en av de traditionella karaktärerna i ryska folkdockor, Petrusjka , gjord av halm och sågspån, där livet ändå vaknar upp och väcker själen och mänskliga känslor. Bilden av Petrusjka är oupplösligt kopplad till bilden av festens första artist, dansaren Vaslav Nijinsky .
Till en början komponerade kompositören ett litet virtuost konsertstycke för orkester med solopiano. "När jag komponerade den här musiken", minns Stravinskij, "hade jag framför mina ögon bilden av en leksaksdansare som plötsligt lossnade från kedjan, som med sina kaskader av djävulska arpeggios får orkestern ur tålamod, vilket i sin tur svarar till honom med hotfull fanfar. Ett slagsmål uppstår, som i slutändan slutar med ett utdraget klagomål från en dansare utmattad av trötthet. Efter att ha avslutat denna märkliga passage, gick jag i timmar längs stranden av sjön Leman , och försökte hitta ett namn som med ett ord skulle uttrycka min musiks natur och därmed min karaktär. Och så en dag hoppade jag plötsligt av glädje. "Petrushka"" [3] . När Stravinsky spelade detta verk för S. P. Diaghilev , utbrast han entusiastiskt: "Men det här är en balett! Det här är ju Petrusjka! [4] Det var så idén om en balettföreställning föddes, och Diaghilev tog upp denna idé och insisterade på att utveckla den.
Librettot skapades av Alexandre Benois på den redan nästan färdiga musiken tillsammans med kompositören. Benois påminde sig vid detta tillfälle: "Ibland kan jag själv knappt tro att med en sådan absolut sammanträffande av handlingar och musik, det senare inte skrevs för ett redan avslutat program, utan att "programmet" ersatte redan existerande musik. Kreativitetsprocessen här gick så att säga motsatsen till den naturliga och normala” [5] . Han blev också författare till kulisser och kostymer. Även om den inspelade texten av handlingsförloppet tillhör Benois, gick medförfattarna överens om att betrakta manuset som gemensamt, och i motsats till alfabetet, skriva Stravinskys efternamn först, och kompositören tillägnade partituret av "Petrushka" till Benois [ 6] . Återuppståndelsen av Petrusjkas ande i finalen var kompositörens idé, inte Benois [7] . Diaghilev betalade Stravinsky 1 000 rubel för baletten. I partituret användes melodin "Wooden Leg" ackompanjerad av en klingande triangel, till vilken en streetdansare i filtstövlar dansar. Den här låten spelades av en gurdy varje morgon under hans fönster i Beaulieu-sur-mer . Sedan 1911[ förtydliga ] genom domstolsbeslut var han tvungen att betala en del av royalties till dess författare - en viss "Mr Spencer", som bodde i Frankrike.
Föreställningen spelades första gången den 13 juni 1911 på Châtelet Theatre. Premiären, som besöktes av "hela Paris", blev en stor succé. Kompositören mindes senare denna framgångsrika debut: "Framgången med Petrushka gjorde mig en tjänst, eftersom den inspirerade mig med absolut förtroende i min hörsel precis vid den tidpunkt då jag skulle börja komponera The Rite of Spring ."
Stravinskij skrev ett pianoarrangemang av Three Pieces from Petrusjka 1921. 1946 gjorde han en ny version av partituren till "Petrushka", som, enligt honom, verkade honom "mycket mer framgångsrik".
Två sviter från baletten framfördes hösten 1962 på Bolsjojteatern som en del av Stravinskijs turné med anledning av hans 80-årsdag - han återvände till Ryssland 45 år senare och besökte Sovjetunionen för första gången på inbjudan av unionen av tonsättare .
Balettens handling, denna "balettgata", enligt Benois, utspelar sig på 30-talet av 1800-talet på Admiralteyskaya-torget i St. Petersburg under Maslenitsa-festligheterna , och författarnas favoritintryck från barndomen återspeglas utan tvekan i balett. I händelsernas centrum står dockornas kärleksdrama - Petrushka, Moor och Ballerina, avbildad i andan av den antika maskteatern. Detta är en berättelse om olycklig kärlek till ballerinan, som avvisar Petrushka och föredrar moren framför honom, som till slut dödar sin rival, Petrushka. Det finns fyra små scener i baletten, som löper utan uppehåll, som förbinds med ett trumslag. De två mittersta målningarna visar dockornas liv, de extrema målningarna representerar massscener av festliga festligheter.
Petrusjka är en av I. F. Stravinskys ljusaste baletter. Den här musiken är så livlig och uttrycksfull att du inte kan titta på scenen - fantasin i sig ritar bilder av Petrushka, Arap, Ballerina, Shrovetide festligheter. Kritiker Ya. A. Tugenhold välkomnade "Petrushka" som en ny anmärkningsvärd prestation inom området för syntes av konst ("Petrushka" är främst målning, musik och plast - " Apollo ", 1911, nr 6). Författaren till The Book of Stravinsky B. Asafiev , och noterade att kompositören i denna balett "för första gången talade självständigt med sitt lysande och saftiga språk", skrev: "Petrushka" i sig själv, oavsett scenen handling, representerar en plastiskt och dynamiskt ljus och en karaktäristisk helhet: en fantastisk berättelse på en saftigt konkret avslöjad verklig vardag. Scenstilisering minskar och begränsar till och med något det dynamiska omfånget och bildspråket för den musikaliska handlingen. Konsertframträdande ger fantasin mer mat” [8] .
I denna balett sker dramatiseringen och psykologiseringen av handlingen: Petrusjka från en livlig stygg och komedifigur, en representant för folklig uppfinningsrikedom och humor, har förvandlats till en koreografisk version av den litterära typen av " liten man ". Benois definierade kärnan i rollen som Petrusjka på följande sätt: "Att uttrycka den eländiga nedtryckthet och impotenta impulser för att upprätthålla personlig lycka och värdighet." Stravinskij, som påminner om rollen som Petrusjka av Nijinsky , betonade den dramatiska början istället för den vanliga koreografiska: "Hopp, där han inte kände sina rivaler, gav vika här för dramatiskt skådespeleri, musik och gester" [9] . M. Fokin skrev följande om huvudpersonens karaktär: ”Jag är obeskrivligt glad över att kompositören hittade de ljuden, de kombinationerna av ljud och klangfärger som tecknar före mig bilden av en kärleksfull, nedtryckt, alltid olycklig Petrusjka. Nu, när jag väljer ord för att säga vad Petrushka är, känner jag hur svagt ordet är eller hur hjälplös jag är, och jag uppskattar musikens och gesternas vältalighet ännu mer . Benois, som talade om artisterna vid premiären, noterade: " Karsavina lyckades förbli charmig och fängslande. Hon passade också verkligen den där roliga kostymen, som jag kopierade nästan ordagrant från en statyett av Gardner-porslin . Den utmärkte Orlov klarade mästerligt rollen som Arap, vars svårighet ligger i att ge intrycket av "mekanisk meningslöshet" med en inblandning av något djurlikt. Den berömda impresariot Sergei Diaghilev är igenkännbar som en mystisk trollkarl som vet hur man drar i trådarna i sina dockor från "teatern av levande figurer".
Dockdramat placeras i den festliga atmosfären av ryska Maslenitsa-festligheter. Motiven av ryska sånger, urban sångfolklore och melodier i folklig anda, skrivna av kompositören, smälte samman i baletten. Kompositören använde folkmelodier och urban folklore : " Åh, du, baldakin, min baldakin ", " Längs Piterskaya ", "Dalalyn, dalalyn", "Och snön smälter, vatten rinner från taket", "I kväll i regnig höst”, ”Längs Mostovaya Street, etc. I allmänhet är Stravinskys musik som färgglada fläckar som skimrar in i varandra, detta är en kombination av det inkongruenta. Många melodier och rytmer från Stravinskys musik (inklusive baletten "Petrushka") utgjorde grunden för modern musikkonst. Claude Debussy talade med uppriktig sympati om baletten , som skrev i ett brev den 10 april 1912: "Du kommer att gå mycket längre än i Petrusjka, det är säkert, men nu kan du vara stolt över dina prestationer" [11] .
J. Cocteau skrev i sin bok ”A Call to Order” ( Le Rappel à l’ordre, 1926) om baletten: ”Först erkände enskilda experter Stravinsky, men lite i taget kanoniserade allmänheten också Petrusjka. Så "Petrushka" började med rätta betraktas som en klassiker, och detta hände för det första tack vare dess folklorebas och för det andra för att den började användas i kampen mot ännu nyare. Det är helt i allmänhetens anda: att traska från mästerverk till mästerverk, alltid en bakom; känna igen gårdagen, häda idag och, som man säger, alltid gå i otakt med tiden” [12] .
Koreografen Maurice Bejart i sina produktioner vände sig upprepade gånger till bilden av den lidande konstnären-Petrushka, som samtidigt är oskiljaktig från bilden av skaparen av rollen, dansaren Vaslav Nijinsky .
| Baletter av Igor Stravinsky | |
|---|---|
| |
| Baletter av Mikhail Fokine | |||
|---|---|---|---|
| |||