Zinoviev, Alexander Alexandrovich

Alexander Zinoviev
Födelsedatum 29 oktober 1922( 1922-10-29 )
Födelseort
Dödsdatum 10 maj 2006 (83 år)( 2006-05-10 )
En plats för döden Moskva , Ryssland
Land
Akademisk examen Doctor of Philosophy ( november 1962 )
Akademisk titel professor (1966)
Alma mater
Verkens språk ryska
Riktning europeisk filosofi
Period 1900-talets filosofi
Huvudintressen sociologi , socialfilosofi , politisk filosofi , etik , logik
Viktiga idéer lagar för socialitet, gemenskap, mänskligt liv, supersamhälle, komplex logik
Influencers Hegel , Tocqueville , Marx , Hugo , Lermontov , Herzen , Chernyshevsky
Influerad Georgy Shchedrovitsky , Boris Grushin , Alexander Ivin , Yuri Levada , Yun Elster , Vadim Tsymbursky , Abdusalam Huseynov , Andrey Fursov
Utmärkelser
Signatur
Hemsida zinoviev.ru
Wikiquote logotyp Citat på Wikiquote
 Mediafiler på Wikimedia Commons

Alexander Aleksandrovich Zinoviev ( 29 oktober 1922 , byn Pakhtino, Chukhloma-distriktet , Kostroma-provinsen  - 10 maj 2006 , Moskva ) - Rysk filosof, författare, sociolog, publicist.

Alexander Zinoviev, som kom från en fattig bondefamilj, deltagare i kriget , var på 1950- och 1960-talen en av symbolerna för återupplivandet av det filosofiska tänkandet i Sovjetunionen. Efter publiceringen i väster av den skarpt satiriska boken " Gäspande höjder ", som gav Zinoviev världsberömmelse [1] , och den andra romanen " Ljus framtid ", utvisades han 1978 från landet och berövades sovjetiskt medborgarskap. Han återvände till Ryssland 1999.

Zinovievs kreativa arv omfattar cirka 40 böcker, som täcker ett antal kunskapsområden: sociologi , socialfilosofi , matematisk logik , etik , politiskt tänkande . De flesta av hans verk är svåra att tillskriva någon riktning, att placera i vilken ram som helst, inklusive akademiska. Efter att ha blivit berömmelse på 1960-talet som forskare av icke-klassisk logik , tvingades Zinoviev i exil att bli en professionell författare, och betraktade sig främst som en sociolog. Verk i den ursprungliga genren "sociologisk roman" gav Zinoviev internationellt erkännande. Ofta karaktäriseras han som en självständig rysk tänkare, en av de största, originella och kontroversiella gestalterna inom det ryska samhällstänkandet under andra hälften av 1900-talet.

En anti-stalinist i sin ungdom, Zinovjev intog en aktiv medborgerlig ställning hela sitt liv och utsatte i sina verk för skarp kritik först det sovjetiska systemet, sedan det ryska och västerländska , och i slutet av sitt liv globaliseringsprocesserna . Zinovjevs världsbild kännetecknades av tragedi och pessimism. I väst, liksom i Ryssland, kritiserades hans icke- konformistiska åsikter skarpt.

Biografi

Barndom och ungdom

Alexander Aleksandrovich Zinoviev föddes den 29 oktober 1922 i byn Pakhtino, Chukhlomsky-distriktet, Kostroma-provinsen i RSFSR (nu en försvunnen by på territoriet i Chukhlomsky-distriktet i Kostroma-regionen ) som det sjätte barnet i familjen hantverkare Alexander Yakovlevich och bondkvinnan Apollinaria Vasilievna (nee Smirnova). Zinovievs förfäder, som först nämndes i dokument i mitten av 1700-talet, tillhörde klassen statliga bönder . Zinovievs far tillbringade större delen av sin tid med att arbeta i Moskva, från sin ungdom bodde han mellan byn och huvudstaden, hade ett uppehållstillstånd i Moskva, vilket enligt biografen Pavel Fokin hjälpte familjen att undvika förtryck under fördrivning [2] . Före revolutionen målade Alexander Yakovlevich kyrkor, var en bogomaz , och senare var han engagerad i efterarbete och gjorde stenciler. I frågeformulären kallade Zinoviev sin fars yrke något nedsättande - "målare". Alexander Yakovlevich var intresserad av konst, han tog med sig ritmaterial, illustrerade tidskrifter och böcker till barn. Mamma kom från en rik familj som hade fastigheter i St. Petersburg. Zinovievs, vars hus stod i centrum av byn, var respekterade i distriktet, de hade ofta gäster. Biografer pekar ut moderns roll i att forma Alexanders personlighet: Zinoviev mindes med kärlek och respekt hennes världsliga visdom och religiösa övertygelser, som bestämde reglerna för beteende i huset [3] [4] . Familjen var dock inte from: fadern var en icke-troende, modern, fastän hon var troende, behandlade ritualerna med likgiltighet. Alexander från barndomen blev en övertygad ateist , och han uppfattade ortodoxin , kyrkan och "präster" med avsky hela sitt liv, och betraktade ateismen som den enda vetenskapliga beståndsdelen av sovjetisk marxism [5] .

Alexander från tidig barndom stod ut för sina förmågor, han överfördes omedelbart till andra klass. När barnen blev äldre tog fadern dem till huvudstaden. År 1933, efter examen från grundskolan, skickades Alexander till Moskva på inrådan av en matematiklärare. Han bodde hos släktingar i ett tio meter långt källarrum på Bolshaya Spasskaya Street. På grund av sin fars opraktiska, var han tvungen att ta itu med hushållsfrågor [6] . Tiggare levnadsförhållanden kombinerades med intressanta aktiviteter; under dessa år moderniserade sovjetstaten aktivt skolutbildningen , reformerna åtföljdes av propaganda om dess sociala betydelse. Alexander studerade framgångsrikt, mest av allt gillade han matematik och litteratur. Deltagandet i teckningscirkeln fungerade inte - hans teckningar visade egenskaperna hos karikatyrer, pinsamheten hände med omritningen av Stalins porträtt för Stalinrummet; upplevelsen i dramacirkeln var också misslyckad (Alexander hade inte hörsel och röst). Jag läste mycket dessutom, jag var stammis på biblioteken; läs klassikerna, både inhemska och utländska. Redan i gymnasiet var jag bekant med ett stort antal filosofiska verk - från Voltaire , Diderot och Rousseau till Marx , Engels och Herzen . Av de ryska klassikerna pekade Zinovjev särskilt ut Lermontov , kunde många av hans dikter utantill; från moderna författare - Majakovskij . Den mest begripliga och nära utländska författaren var Knut Hamsun (" Hunger "). Enligt P. Fokin attraherades Zinoviev av individualistiska karaktärers ensamhet och stolthet, vilket bidrog till bildandet av en känsla av hans egen exklusivitet. Han började tidigt medvetet odla denna extrema individualisms position, även om han senare alltid förnekade det och kallade sig själv en "ideal kollektivist" [7] [8] [9] .

Som biografer noterade, greps Zinovjev i sin ungdom av önskan att "bygga en ny värld" och tro på en "ljus framtid", han fascinerades av drömmar om social rättvisa, idéerna om jämlikhet och kollektivism , materiell askes; hans idoler var Spartacus , Robespierre , decembristerna och populisterna. Som Konstantin Krylov skrev motsvarade idéerna hans personliga erfarenhet: Zinoviev mindes att han "var en tiggare bland tiggarna", och betonade att den kommunistiska utopin är tiggarnas idé. Å ena sidan bidrog de sociala, kulturella och ekonomiska förändringar som ägde rum på 1930-talet till optimism; å andra sidan märkte Alexander också växande ojämlikhet, såg hur familjerna till parti- och statstjänstemän lever; uppmärksammade det faktum att aktivister-demagoger, talare och informatörer var de mest framgångsrika när det gäller att ta sig upp på den sociala stegen; observerade diskrimineringen av bönderna i jämförelse med arbetarklassen, landsbygdens försämring och bildandet av ett nytt "livsjälv" av kollektivjordbruk , vilket han bevittnade när han kom på semester till Pakhtino [10] [11] . Imponerad av Radishchevs berömda bok ville han skriva en avslöjande resa från Chukhloma till Moskva; 1935, efter offentliggörandet av utkastet till den stalinistiska konstitutionen , utarbetade han och en vän på skämt en påhittad konstitution där "loafers och dumma" hade "rätt till samma betyg som utmärkta elever" (berättelsen orsakade en skolskandal, men fallet tystades ned). Som Pavel Fokin skriver framkallade det sovjetiska samhällets "utnyttjande och elakheter", vardagslivets motsättningar och problem ett "andligt uppror" [12] . Enligt tolkningen av K. Krylov tvingade inte besvikelsen i det praktiska genomförandet av kommunismens ideal den unge Zinoviev att vare sig förkasta själva idén om kommunism eller att söka efter andra ideal. Han valde den tredje vägen och drog slutsatsen att ondska är inneboende i den sociala världen och att denna värld i grund och botten är ond. Denna position påverkade senare hans sociologi [13] .

I Komsomol var Zinoviev medlem av skolkommittén, ansvarig för att ge ut en satirisk tidning. Valet av filosofi som en framtida specialitet påverkades av en lärare i sociala discipliner, en doktorand vid Moskvainstitutet för filosofi, litteratur och historia (MIFLI), det viktigaste humanitära universitetet under dessa år i Sovjetunionen. Tillsammans med läraren började Alexander studera Marx och Engels verk, blev intresserad av dialektik . Efter att ha tagit examen från skolan med utmärkelser 1939 gick han in i MIFLI (andra alternativ var matematik och arkitektur) [14] . Bland hans studiekamrater fanns senare välkända filosofer Arseniy Gulyga , Igor Narsky , Dmitry Gorsky , Pavel Kopnin . Stämningen i institutet, smedjan för "den ideologiska frontens kämpar", var tung. Zinovjev var nästan penninglös, hans magra stipendium räckte inte, och hans far slutade hjälpa honom. Som Pavel Fokin skriver var Zinoviev i ett tillstånd av fysisk och nervös utmattning. I jakten på ett svar på frågan varför kommunismens utropade ljusa ideal stod i strid med verkligheten kom Zinovjev att tänka på Stalins gestalt: "Folkens fader" blev orsaken till förvrängningen av kommunistiska ideal [15] .

Tidig antistalinism. Krigsår

Enligt Zinovievs memoarer, medan han fortfarande var i skolan, hade han idén att döda Stalin, som han diskuterade mer än en gång med nära vänner; "planen" misslyckades då de inte hittade vapnen. I MIFLI, vid nästa Komsomol-möte i slutet av 1939, talade Zinoviev känslomässigt, talade om de problem och orättvisor som ägde rum i byn, öppet kritiserade Stalins personkult . Zinoviev skickades för en psykiatrisk undersökning och utvisades sedan från Komsomol och MIFLI. Enligt hans memoarer arresterades han och förhördes på Lubyanka . Zinoviev mindes att utredarna var säkra på att någon hade inspirerat hans åsikter i honom, så de planerade att släppa honom för att avslöja hela den antisovjetiska gruppen. När Zinoviev överfördes till en av NKVD :s lägenheter lyckades han fly. Han gömde sig på olika platser: han reste till Pakhtino ett tag, vandrade sedan och återvände senare till Moskva. I slutet av 1940 gick han med i Röda armén för att undvika förföljelse. På militärregistrerings- och värvningskontoret kallade han sig "Zenoviev" och sa att han hade tappat bort sitt pass [16] [17] [18] .

Därefter återvände Zinoviev ofta till denna berättelse, inklusive i sina memoarer "Confession of a Renegade", och kallade det året "skräckens år". Detta avsnitt av biografin nämns i allmänna termer i encyklopediska publikationer, dess tillförlitlighet som helhet ifrågasätts inte av biografer och kommentatorer. P. Fokin påpekade att inga handlingar om gripandet och uppsatta på eftersökslistan finns bevarade, så det är svårt att fastställa den exakta kronologin av händelserna [K 1] [19] . K. Krylov noterade att uppriktigheten och bristen på hjältemod i beskrivningarna av händelser vittnar till förmån för deras tillförlitlighet [20] . Den schweiziske litterära kommentatorn Georges Niva trodde att Zinoviev därefter konstruerade sin biografi kring terroristkomplexet, vars uppror förblev imaginärt. Som ett resultat blev hela hans liv ett våldsamt motstånd mot historiens gång, i detta sammanhang spelar det ingen roll om mordet på Stalin faktiskt var planerat [21] .

Zinoviev tillbringade större delen av kriget på Ulyanovsk Aviation School. Till en början tjänstgjorde han i Primorsky-territoriet som en del av en kavalleridivision . Våren 1941 fördes trupperna västerut, han togs in som tornskytt vid ett stridsvagnsregemente. På tröskeln till den 22 juni skickades de från frontlinjen till en flygskola i Orsha, som snart evakuerades till Gorky, och i början av 1942 - till Ulyanovsk militärflygskola för piloter . Zinoviev tillbringade nästan tre år på flygskolan, mestadels i reservatet. Han lärde sig att flyga ett biplan, senare - en IL-2 . I Ulyanovsk föddes hans son, som heter Valery (1944). Han tog examen från flygskolan i slutet av 1944 och fick graden av "juniorlöjtnant" [22] . Han slogs som en del av 2nd Guards Assault Aviation Corps , den första sortien på Il-2 ägde rum i mars 1945 under tillfångatagandet av Glogau . Deltog i strider i Polen och Tyskland, belönades med Order of the Red Star . Kriget slutade i Grassau den 8 maj. Zinoviev mindes att flyga var ett nöje: han tyckte om att känna sig som ägaren till ett stridsfordon, släppa bomber, avfyra kanoner och maskingevär; rädslan för att dö lindrades av insikten att "det här är bara en gång". Efter kriget tjänstgjorde han ett år i Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike. Zinovjev var trött på militärtjänstens meningslöshet, försökte upprepade gånger sluta, men misslyckades. Sex år i armén gav Zinoviev rikt material för att förstå det sovjetiska samhället, observera sociala relationer och dynamik, armén var ett storskaligt socialt laboratorium där egenskaperna hos sociala processer manifesterades i relief eller till och med karikatyrer [23] .

Moscow State University och forskarskola (1946-1954)

Efter sin uppsägning från armén 1946 tog Zinoviev sin mor och sina yngre bröder från byn till Moskva. Han lyckades återhämta sig vid filosofiska fakulteten vid Moscow State University, med vilken MIFLI förenades. Jag var tvungen att söka ströjobb – det fanns inte tillräckligt med stipendier. Under sina studier lyckades Zinoviev arbeta som lastare, grävare, väktare, var engagerad i tillverkningen av falska brödkort och donerade blod . 1950-1952 undervisade han i logik och psykologi i skolan [24] [25] . Till en början planerade han ingen filosofisk karriär, han tänkte bli författare. Skrev "The Tale of Duty" (eller "The Tale of Betrayal"), vars huvudperson var en informator - "en avslöjare av fiender." Zinoviev tog manuskriptet till oktobertidningen , där Vasilij Iljenkov , far till Evald Iljenkov , arbetade, och till Novy Mir , ledd av Konstantin Simonov . Recensenternas recensioner var negativa, och Zinoviev förstörde manuskriptet på Simonovs råd. Som P. Fokin skriver hade misslyckandet en stark effekt på Zinoviev, han ledde en otyglad livsstil: han drack, följde inte sin hälsa. Arbetet i väggtidningen hjälpte till att övervinna situationen och fokusera på filosofi , där han började skriva epigram , parodier, humoristiska dikter, komponerade färgglada berättelser "från livet", som, noterade P. Fokin, verkade så rimliga att till och med författaren själv ibland trodde på dem [26] .

Den filosofiska fakulteten under efterkrigsåren låg "i framkanten" av den ideologiska fronten - den "största händelsen" var talet av centralkommitténs sekreterare Andrei Zhdanov (1947), vilket följdes av förstärkningen av partiets roll i filosofisk utbildning. Konferenser hölls för att studera Stalins verk, 1948 firades tioårsdagen av "Stalins lysande verk" - " En kort kurs i SUKP:s historia (b) " flitigt. Zinoviev studerade huvudsakligen med utmärkta betyg, att bemästra marxistiska texter var ingen stor sak; Kant , Marx och Hegel studerade han redan före kriget. Lärare var föremål för hans förlöjligande och satiriska karikatyrer populära bland studenter, hans aforismer var en del av filosofisk folklore; han var också benägen till självironi. Enligt Vadim Mezhuevs memoarer vann Zinoviev tävlingen om den bästa definitionen av materia: "materia är en objektiv verklighet som ges till oss i förnimmelser av Gud." Zinoviev påminde ironiskt nog hur den "tungbundna senile Bugaev" från de första klasserna inspirerade elever med överlägsenhet över all tidigare filosofi; ett annat föremål för förlöjligande, Beletsky , pekade genom fönstret på den "objektiva sanningen" - Kreml. Undantaget var historikern för filosofi Valentin Asmus , Zinoviev hade ett varmt förhållande till honom för livet [27] [28] [29] .

Den inte alltför sentimentale Zinovievs närmaste vän var Karl Kantor . Vänliga relationer med Evald Ilyenkov, som studerade ett år äldre, representerade snarare rivalitet: båda var intellektuella ledare för studentföretag (teoretiska samtal ägde ofta rum på restauranger), som senare inkluderade Boris Grushin , Merab Mamardashvili , Georgy Shchedrovitsky , Alexander Pyatigorsky , Len Karpinsky , Yuri Karyakin , Yuri Levada . Enligt Pyatigorskys memoarer blev Zinoviev "allt för mig på fakulteten". Som K. Kantor skrev hade Zinoviev inget specifikt ämne, han lärde ut en kritisk blick på dogmatismen i den marxistisk-leninistiska läroplanen, betraktade välbekanta ämnen från en ny, ofta oväntad vinkel. Hans förkärlek för självständigt tänkande lockade både studenter och doktorander, ibland även lärare, inklusive Asmus. K. Kantor påminde [30] :

... han berättade för mig omkring 1948 att den första vulgariseraren av marxismen var Engels. Jag svarade: "Sasha, var rädd för Gud, hur då? Här gjorde Engels detta, att, att..." "Allt detta är korrekt", fortsatte han, men läste hans "Naturdialektik", trots allt, det här är fullständigt nonsens, hela naturens dialektik är långsökt, kan du hitta något liknande i Marx?” . Detta är ett minne av ett ögonblick av ett sådant kritiskt slag mot medvetandet, i motsats till vad som sades. Han föraktade Lenins verk "Materialism and Empirio-Criticism", annars kallade han det inte som "Mtsizm-mtsizm". "Har du testat", frågar han mig, "någonsin läst Mach och Avenarius ?" Jag säger "jag har inte provat". Han säger: "Försök. De är tio huvuden högre än Lenin, som kritiserar dem. Han kritiserar Bogdanov . Har du läst Bogdanov? etc.

I vardagen dolde inte Zinovjev sina anti-stalinistiska åsikter och fördömde öppet och konsekvent till exempel den antisemitiska kampanjen [31] . Som A. Pyatigorsky påminde om, var Zinovjev "inte rädd för någonting"; han var en av få som fortsatte att kommunicera med K. Kantor på höjden av kampen mot kosmopolitismen, trots att han drog "antisemitiska" skämt om sin vän. G. Shchedrovitsky påminde om att Zinovjev hatade den sovjetiska socialismen, där socialistiska principer lades över arkaiska sociala strukturer (masstvångsarbete och läger ), men som motsvarade den nationella karaktären och kulturella traditioner. Pessimismen stärktes av att socialismen sågs som mänsklighetens oundvikliga och obestridda framtid. I det framtida samhället såg Zinoviev inte en plats för sig själv, eftersom han inte tillskrev sig någon klass och trodde att han hade överlevt genom ett mirakel. K. Krylov, som kommenterade Shchedrovitskys memoarer, tillskrev Zinovjev den ryska revolutionens offer och kontrasterade honom i denna mening med Shchedrovitsky, som medgav att hans personliga framtidsutsikter, på grund av hans sociala position, var mer optimistiska [32] [33 ] .

Under det tredje året blev Zinoviev intresserad av " kapitalets " logik, hans diplom ägnades åt Marx arbete. Efter att ha tagit examen 1951 med utmärkelser från universitetet gick han in på forskarskolan. I "Kapital" var Zinoviev intresserad av den logiska strukturen, och inte av den ekonomiska eller politiska beskrivningen av kapitalismen, avhandlingen undersökte de logiska grepp som Marx använde. I sovjetisk dogmatik kallades ämnet för Zinovjevs forskning, liksom Ilyenkovs liknande forskning, "dialektisk logik ". Vladislav Lektorsky kopplar Zinovjevs och Iljenkovs tur till studiet av teoretiskt tänkande och metodik med övertygelsen om att rigorös kunskap kan påverka den byråkratiska "verkliga socialismen" och reformera det sovjetiska systemet. Enligt P. Fokin var att vända sig till logiken en handling av självbevarelsedrift under den sovjetiska verklighetens förhållanden, ovilja att engagera sig i ideologisk propaganda inom ramen för den historiska materialismen  – logik låg utanför parti- eller klassintressena [34] .

1952 etablerade Zinoviev och hans yngre studiekamrater Grushin, Mamardashvili och Shchedrovitsky Moskvas logikcirkel . Deltagarna försökte arbeta fram den så kallade "genetiskt meningsfulla" logiken - ett alternativ till både officiell dialektisk logik och formell logik. Cirkelns verksamhet ägde rum mot bakgrund av ett återupplivande av atmosfären vid den filosofiska fakulteten efter Stalins död. I början av 1954 fördes en diskussion "Om meningsskiljaktigheter om logikfrågor", som skilde "dialektiken", formella logiker och "kättare" från kretsen - den sk. "stafli arbetare". Vid en annan diskussion yttrade Zinovjev den välkända frasen att "tidigare förklarade borgerliga filosofer världen, men nu gör inte sovjetiska filosofer detta", vilket orsakade applåder från publiken. Efter diskussioner kallades kretsens medlemmar till KGB , men det förekom inga förtryck [35] . Zinovievs doktorsavhandling "Metoden att stiga från det abstrakta till det konkreta (om materialet från K. Marx' Kapital)" "fylldes på" två gånger vid fakultetens akademiska råd, han lyckades försvara sig för tredje gången , redan i VAK [36] [37] , i september 1954 . Motståndet från "gubbarna" balanserades av stödet från kulturministern, akademikern G. Aleksandrov , som erhölls genom K. Kantor. Motståndare var Teodor Oizerman och Pavel Kopnin , Zinoviev fick stöd i försvaret av doktorander Mamardashvili och Grushin, samt Shchedrovitsky. Texten till avhandlingen distribuerades senare i ett flertal nytryck i samizdat och publicerades först 2002. Zinoviev beskrev groteskt upp- och nedgångarna av dessa händelser i romanen On the Eve of Paradise [38] [39] .

1951 gifte sig Zinoviev, 1954 föddes deras dotter Tamara, ett år senare fick paret ett litet rum i en gemensam lägenhet. Äktenskapet arrangerades delvis (Tamara Filatyeva var dotter till en NKVD-arbetare), delvis av kärlek, men familjelivet fungerade inte - alla hade sina egna professionella intressen, missförstånd intensifierades. Situationen förvärrades av Zinovievs fortsatta fylleri [40] .

Karriärstart: vetenskap och undervisning (1955-1968)

Zinoviev tappade gradvis intresset för logikens cirkel, där Shchedrovitsky kom i förgrunden. Zinoviev hade sina egna ambitioner, han var inte nöjd med cirkelns "kollektivgård" och "parti"-modell (P. Fokin). 1955 fick han en position som juniorforskare vid Institutet för filosofi vid USSR Academy of Sciences (Sektor för dialektisk materialism ), där han kände sig bekväm [41] . Institutet var i första hand en ideologisk institution med strikta regler, men en viss återupplivning (enligt V. Lektorsky) av det filosofiska tänkandet på 1950-talet gjorde det möjligt att ägna sig åt vetenskap, även inom logikens område, vilket Zinovjev också erkände. Under andra hälften av 1950-talet skedde bildandet av logisk vetenskap [K 2] , läroböcker, samlingar, samlade monografier gavs ut, metodologiska seminarier hölls [43] [44] . Zinoviev var aktivt involverad i vetenskapligt arbete, men de första artiklarna avvisades vid möten inom sektorn, vilket, enligt P. Fokin, var ett eko av historien med Ilyenkov, som sedan förföljdes. Kollegor i kretsen (Mamardashvili och andra) ansåg att valet av matematisk logik som en akademisk karriär var ett avsteg från kampen mot säkerhet och välbefinnande; Zinovjevs student Jurij Solodukhin uppmärksammade sin besvikelse över marxismens spekulativa natur [45] .

De första publikationerna ägde rum 1957, ett år senare publicerades en av artiklarna på tjeckiska. Under femton år (1960-1975) publicerade Zinoviev ett antal monografier och många artiklar om icke-klassisk logik . Den akademiska karriären utvecklades snabbt: 1960 blev Zinoviev senior forskare, i november 1962, genom enhälligt beslut av det akademiska rådet vid Institute of Physics of the Russian Academy of Sciences, fick han en doktorsexamen i vetenskap för studien "Propositional Logic and Theory of Inference", motståndare till försvaret var V. Asmus, Sofya Yanovskaya och I Narsky. 1958-1960 undervisade han i en specialkurs "Naturvetenskapens filosofiska problem" vid Moskvainstitutet för fysik och teknik , sedan 1961 - en specialkurs vid Moskvas statliga universitet (filosofiska institutionen). 1966 fick han titeln professor, 1967-1968 var han också chef för avdelningen för logik vid filosofiska fakulteten vid Moscow State University. 1968 gick han med i redaktionen för tidskriften " Problem of Philosophy ", ett år senare - medlem av Akademiska rådet för problem med dialektisk materialism vid Institute of Philosophy vid USSR Academy of Sciences. I mitten av 1970-talet publicerades hans verk på engelska, tyska, italienska och polska. Zinoviev behandlade logik inte bara som en vetenskaplig disciplin, utan reviderade dess grunder som en del av skapandet av ett nytt område av intellektuell verksamhet [46] . Enligt K. Krylov gick han igenom ett tillfälligt skede av att skapa en "allmän teori om allt", som han dock snabbt klarade av. Det noteras att Zinoviev var tydligt inbilsk i logisk forskning, vilket ledde till oförsiktiga steg och förlägenhet: till exempel publicerade han ihärdigt beviset för att Fermats teorem inte kunde bevisas inom ramen för det logiska system han byggde [47] .

Vid Moscow State University hade Zinoviev en grupp anhängare från inhemska och utländska studenter och doktorander. Lyssnarna kom ihåg att Zinoviev imponerade med sin lärdom, hans klasser var inte "föreläsningar på ett papper", utan improvisationer om ett givet ämne, som erbjöd en systematisk vision av problemet, ett dynamiskt kreativt sökande. Enligt memoarerna från fysikern Pyotr Barashev , som studerade vid Moskvas institut för fysik och teknik , fick Zinoviev honom att läsa de ursprungliga primärkällorna, utvärdera varje text som används, leta inte bara efter styrkorna utan också efter svagheterna i vetenskapliga verk . Han kritiserade ganska skarpt och känslomässigt sina föregångare och motståndare, men behandlade studenterna varmt, betraktade dem som likasinnade, kommunicerade informellt, tog dem till utställningar, på bio, på kaféer [48] . Zinovievs lyssnare Valery Rhodes mindes [49] :

Han avslutade inte nästan en enda fras till punkt. Hans tanke rusade i en sådan hastighet att orden inte kunde hänga med ... För en föreläsare är detta oacceptabelt ... Han skrev ner föreläsningen ord för ord, kom hem - du kommer aldrig att komma på det själv. Det finns inga predikat. Vad som sägs, vad påverkar det.

En framgångsrik karriär överskuggades av det faktum att Zinoviev faktiskt "inte fick resa utomlands", även om vetenskapsmannen upprepade gånger bjöds in till utländska evenemang [50] . Hans kandidatur för internationella resor avslogs vanligtvis i olika skeden, med början 1961, då han nekades visum till Polen. Vetenskapligt arbete störde inte observation och analys av den sociala verkligheten, i första hand på exemplet från Institute of Philosophy, samt engagerad i etiska sökningar, introspektion och självreflektion. Under första hälften av 1960-talet formulerade han en etisk ståndpunkt om sin personlighets fullständiga oberoende av samhället. Omkring 1963 lyckades han övervinna alkoholberoendet, vilket fortsatte under efterkrigsåren; skilde sig samma år. 1965 träffade han stenografen Olga Sorokina, som var 23 år yngre, och fyra år senare gifte de sig. Olga Mironovna blev hans trogna följeslagare för livet; Zinoviev talade ofta om hennes ovärderliga hjälp och stöd. I äktenskapet föddes döttrarna Polina (1971) och Ksenia (1990). 1967 släpptes Zinoviev inte till den internationella kongressen om logik i Amsterdam, även om han ingick i den officiella sammansättningen av den sovjetiska delegationen. Hans långvariga deltagande i filosofiska "sammankomster ... där han talade med negativa åsikter om vissa frågor av teorin om marxism-leninism" (KGB analytisk anm.) och kontakter med amerikanska logiker 1960, enligt KGB, fungerade för Amerikansk underrättelsetjänst hade sin effekt . "Organen" begränsade sig till en konversation (Zinoviev insisterade på att kommunikationen med amerikanerna hade uteslutande professionella mål), vilket slutade i en nyfikenhet: efter att ha fått veta att han hyrde ett rum, fick han en ettrumslägenhet på Vavilovgatan. I början av 1970-talet, efter att ha gjort ett utbyte, flyttade Zinovievs till en fyrarumslägenhet, han fick sitt eget kontor. Senare noterade Zinoviev: "förbättringen av levnadsvillkoren spelade en enorm roll i tillväxten av opposition och upproriska stämningar i landet" [51] [52] [53] .

Zinovjev är en dissident. "Gäspande höjder"

I sin vetenskapliga och undervisningsverksamhet ignorerade Zinovjev öppet den officiella ideologin, i slutet av 1960-talet skakades hans ställning i det vetenskapliga samfundet. Som P. Fokin skriver undvek han förslaget från vicepresidenten för USSR:s vetenskapsakademi Pyotr Fedoseev att skriva en "marxist-leninistisk" artikel för tidskriften Kommunist, även om han lovades sin egen avdelning och val som motsvarande medlem . Vetenskapsmannen drabbade också samman med företrädare för den "liberala" flygeln av den sovjetiska intelligentsian , och enligt biografer var deras inställning till Zinovjev sämre än de ortodoxa kommunisternas. I den "liberala" sammansättningen av redaktionen för tidskriften "Problems of Philosophy" (M. Mamardashvili, Bonifatiy Kedrov , T. Oizerman, Yu. Zamoshkin, Vladislav Kelle ) intog en extremt hård ståndpunkt om kvaliteten på referentgranskade verk , indignerad över författarnas tjänande mot Leonid Brezhnev ; kända var Zinovievs anteckningar "b.s.k" - "bullshit" - till texter som inte kunde kritiseras. Efter avstängningen av hans publikationer lämnade Zinoviev redaktionen. Hösten 1968 fick han sparken från sin post som chef för avdelningen för logik vid Moskvas statliga universitet. Han var öppet vän med den berömda dissidenten Alexander Yesenin-Volpin , som bjöd in honom till seminarier om logik, och med Ernst Neizvestny , som han ofta besökte. Han fortsatte sin vetenskapliga verksamhet, förberedde doktorander. 1973 omvaldes han inte till institutets akademiska råd, ett år senare fick han inte tala vid All-Union Symposium on the Theory of Logical Inference; de fick inte resa utomlands, särskilt till Finland och Kanada; problem uppstod för hans doktorander. Samtidigt valdes Zinoviev till utländsk ledamot av Finska Vetenskapsakademien (1974) efter att ha besökt Sovjetunionen av den berömda finske logikern Georg von Wright . Zinoviev var stolt över detta faktum, finsk logik hade en hög vetenskaplig auktoritet [54] [55] [56] .

Efter händelserna i Prag kom Zinoviev på idén om en satirisk bok om den sovjetiska verkligheten. Boken, med titeln Yawning Heights, växte fram ur en serie artiklar skrivna i början av 1970-talet; bland dem finns en uppsats om E. Neizvestny, tillägnad talangernas öde i samhället. Sedan började han måla bilder. Han skickade artiklar till väst, de publicerades i Polen och Tjeckoslovakien, osignerade artiklar distribuerades i samizdat. Huvuddelen av boken skrevs i hemlighet på en hyrd dacha i Peredelkino sommaren 1974 och var färdig i början av 1975. Zinoviev skrev rent, rollen som korrekturläsare och redaktör utfördes av hans fru. Med hjälp av bekanta skickades manuskriptet (nästan tusen maskinskrivna sidor) till Frankrike. Zinovjev räknade inte med en tidig publicering, av olika anledningar avvisades manuskriptet av alla ryskspråkiga förlag. Utgivaren var Vladimir Dmitrievich, en serb som populariserade rysk litteratur för den fransktalande läsaren; han såg manuskriptet av misstag, och han gillade det väldigt mycket. Strax före publiceringen, efter ytterligare en vägran att resa utomlands (ett logiskt kollokvium i Finland) i juni 1976, hamnade Zinoviev i öppen konflikt med myndigheterna. Han bjöd hem västerländska journalister och gjorde ett protestuttalande och lämnade sedan in sitt partikort på filosofiska institutet. Överlämnandet åtföljdes av komiska omständigheter: partiorganisationens sekreterare, som var en ideologisk kommunist, försökte avråda Zinoviev från sitt steg och vägrade att acceptera partikortet. Efter att ha tagit ut Zinoviev från kontoret låste han in sig själv och tryckte flera gånger in dokumentet under dörren [57] [58] .

"Gäspande höjder" var en gripande satir över den sovjetiska livsstilen . I augusti 1976 gavs boken ut på ryska av Dmitrievichs förlag i Lausanne "L'Âge d'homme". Publiceringen åtföljdes av radiobevakning, och boken annonserades av emigrantförfattaren Vladimir Maksimov [59] [60] . "Gäspande höjder" blev en succé bland västerländska läsare, romanen översattes till två dussin språk. Recensioner från recensenter i olika länder var generellt positiva, ibland till och med entusiastiska, romanen vann flera priser, särskilt Charles Veyonne European Essay Prize . Boken sågs som en litterär händelse ur kontakt med den sovjetiska kontexten [61] . Zinoviev kallades arvtagaren till den satiriska traditionen - från Aristophanes och Apuleius via Francois Rabelais och Jonathan Swift till Saltykov-Shchedrin, Anatole France , Franz Kafka och George Orwell . Bland dissidenter var reaktionen mer heterogen, och det fanns också negativa åsikter, till exempel Andrei Sacharov , som kallade boken dekadent, eller Alexander Solzjenitsyn . I Sovjetunionen förklarades boken omedelbart antisovjetisk, dess läsning likställdes med antisovjetisk aktivitet; "Yawning Heights" distribuerades aktivt i samizdat. Som Lev Mitrokhin påminde om , trots bristerna, gjorde boken ett starkt intryck med "författarens uppfinningsrikedom, bildspråk, noggrannhet i sociala diagnoser och våldsamma svarta humor." Många intellektuella, till exempel Mamardashvili, som förlöjligades i romanen, ansåg att boken var en förtal eller till och med en förklaring [62] [63] .

En annan förtal [romanen "Ljus framtid"] innehåller extremt cyniska förtalande påhitt om den sovjetiska verkligheten, teorin och praktiken kring kommunistisk konstruktion, förolämpande attacker mot V.I. LENIN, vårt parti och hans ledarskap.

Zinovjev framställer förtalande det sovjetiska samhället som "en modell av kommunism med taggtråd ... i fyra rader".

Författaren utsätter det sovjetiska folket för särskilt grova förolämpningar: "I vårt land är de mest vidriga egenskaperna hos den mänskliga naturen normen ... och all denna styggelse täcks av den mest grandiosa och mest bedrägliga ideologi."

Från anteckningen från KGB i USSR nr 1311-A "Om åtgärder för att undertrycka ZINOVYEV A:s antisovjetiska aktiviteter."

Den 2 december 1976, vid ett allmänt instituts partimöte (Zinoviev deltog inte), uteslöts han från SUKP och berövades sedan sina vetenskapliga titlar för "antipatriotiska handlingar oförenliga med titeln som en sovjetisk vetenskapsman" och fick sparken från filosofiska institutet. I början av 1977, genom beslut av presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet, berövades Zinovjev alla statliga utmärkelser, inklusive militära sådana, och akademiska grader [64] . Han blev till och med utesluten ur Filosofiska sällskapet, som han inte var medlem i. Släktingar led också: sonen Valery och dottern Tamara förlorade sina jobb; bror Vasily, en militäradvokat med överstelöjtnant, vägrade att offentligt fördöma sin bror, för vilket han avskedades från armén och utvisades från Moskva. Zinoviev befann sig utan försörjning, sålde böcker och album från sin hemsamling, olagligt redigerade vetenskapliga texter, ibland välönskade, till exempel Pyotr Kapitsa , hjälpte till ekonomiskt . Många dissidenter och utländska journalister kommunicerade aktivt med Zinoviev (Raisa Lert, Sofya Kallistratova , Roy Medvedev , Pyotr Abovin-Egides , Vladimir Voinovich och andra). Som det står i ett KGB-memo till SUKP:s centralkommitté undertecknat av Yuri Andropov , var Zinovjev värd för "antisovjetiska individer" och "renegater" [K 3] , diskuterade "antisovjetiska handlingar" [K 4] , godkände "förtalande information" till korrespondenter från kapitalistiska länder för att uppmärksamma sig själv. Zinoviev fortsatte att skriva och avslutade snart historien "Notes of a Night Watchman", romanen "On the Eve of Paradise" och romanen "Bright Future", publicerad i Schweiz i början av 1978 [65] [66] .

I exil: mot "riktig kommunism"

Romanen "Bright Future" innehöll personliga förolämpningar mot generalsekreteraren för SUKP:s centralkommitté Leonid Brezhnev. I juni 1978, på förslag av KGB, fattade politbyrån för SUKP:s centralkommitté ett ganska mildt beslut att utvisa Zinoviev utomlands. Enligt KGB-memo skulle åtal leda till placering på en psykiatrisk institution (Zinoviev karakteriserades som en "mentalt instabil" före detta alkoholist som lider av "megalomani"), vilket ansågs olämpligt med tanke på att kampanjen mot den sovjetiska psykiatrin genomfördes i väst . Zinoviev fick inbjudningar från universitet i Europa och USA, i synnerhet från presidenten för universitetet i München, filosofen Nikolaus Lobkowitz, som kände till hans logiska verk [67] . Zinoviev fick stöd av Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky och Tysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher , som tog upp frågan om hans öde vid ett möte med L. Brezhnev. Den 6 augusti 1978 åkte Zinoviev till Tyskland med sin fru och sin sjuåriga dotter. På den allra första presskonferensen i München, som väckte stor pressuppmärksamhet, sa Zinoviev att han inte kände sig som ett "regimens offer", utan betraktade regimen som sitt offer. Han tog avstånd från rörelsen för mänskliga rättigheter och oliktänkande och bedömde kritiskt möjligheterna till demokratisering i Sovjetunionen. Strax efter dessa uttalanden publicerades ett dekret av presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet om fråntagandet av Zinovjev sovjetiskt medborgarskap [68] .

Från augusti 1978 till juli 1999 bodde han med sin familj i München och tjänade pengar på att skriva och hålla offentliga föreläsningar, utan att ha ett fast jobb. Han undervisade inte länge i logik vid universitetet i München: hans närvaro som föreläsare var mer av politisk karaktär. Efter "Bright Future" ( Medici-priset för årets bästa utländska bok i Frankrike), "vetenskapliga och litterära" romaner och noveller "Notes of a Night Watchman", "On the Threshold of Paradise", "Yellow House", "Homo Sovieticus" publicerades om några år, " Gå till Golgata ", "Vår ungdom flyger" och andra. Teoretiska reflektioner över det sovjetiska samhället utgjorde boken Communism as Reality ( Alexis de Tocqueville Prize for Humanism ). Zinoviev arbetade varje dag, skrev nästan utan utkast. Textfragment var genomtänkta i förväg, ofta under promenader, föreläsningar eller samtal. Själv har han arbetat kaotiskt, men kontinuerligt. För varje bok i Frankrike, Tyskland och Italien publicerades ett dussin recensioner, böckerna togs emot väl av västerländska läsare, som Zinoviev ofta träffade. 1980 erkände han att han inte förväntade sig att träffa en så eftertänksam och förstående läsare i väst. Böckerna har publicerats på många europeiska språk, i Japan och i USA, där Yawning Heights gavs ut 1979. Förutom litterära priser fick han också offentliga utmärkelser: han valdes till medlem av den romerska vetenskapsakademin , den bayerska konstakademin . 1984, en dokumentärfilm "Alexander Zinoviev. Reflections of a Writer in Exile”, en utställning av hans målningar och karikatyrer hölls i München. 1986 hölls en konferens om hans arbete i London [69] [70] .

Under första hälften av 1980-talet var Zinoviev aktiv i offentlig verksamhet, åtnjöt stor popularitet i media, särskilt i Frankrike, Tyskland och Italien. Han var nästan den ryska diasporans främsta nyhetsförmedlare. Upplagor av hans böcker i olika länder publicerades kvartalsvis, Zinoviev deltog i presentationer, deltog i olika kongresser och symposier, där han gjorde presentationer, deltog i samtal, gav intervjuer [71] [72] . Eduard Limonov mindes [73] :

När jag bosatte mig i Frankrike 1980 var han på höjden av sin berömmelse. Han bjöds in till tv för att kommentera vilken händelse som helst i Ryssland, vilken nysning som helst, för att inte tala om generalsekreterarnas död.

Många tal och journalistiska artiklar sammanställde samlingarna "Vi och väst", "Utan illusioner", "Varken frihet eller jämlikhet eller brödraskap". Zinovjev försvarade sin förståelse av det sovjetiska systemet, skrev mycket om förhållandet mellan kapitalism och kommunism, väst och öst. Kritiserade västvärlden för att underskatta det kommunistiska hotet på grund av en missuppfattning om det sovjetiska samhällets natur. Väst utvärderade det sovjetiska systemet genom sina egna kriterier, men, menade Zinovjev, är västerländsk demokrati och kommunism helt annorlunda. Han förnekade rollen som de sovjetiska ledarnas personliga egenskaper och betraktade dem som "sociala symboler" [74] och uppmanade västvärlden att inte lyssna på deras löften. 1983, i rapporten "Marxist Ideology and Religion" vid ett symposium i Wien, hävdade han att den "andliga väckelsen" i Sovjetunionen inte skulle ha någon inverkan på den officiella ideologin, och Andropovs politik skulle inte leda till vare sig reformer eller sociala protest. Ett år senare, vid en serie representativa händelser tillägnade Orwells roman 1984 , kritiserade han skarpt beskrivningen i boken om det kommunistiska samhället. Ur hans synvinkel var boken inte en vetenskaplig prognos, utan speglade Orwells samtidas rädsla för en imaginär kommunism [75] .

I exil kände Zinoviev sig ensam, trots sin popularitet, dynamiska liv och relativa komfort - han bodde i en trerumslägenhet i utkanten av München, hans inkomster var ganska blygsamma med europeiska mått mätt [76] . Zinoviev försökte undvika emigrantgemenskapen, nära relationer utvecklades endast med Vladimir Maximov; från europeiska intellektuella var han vän med Friedrich Dürrenmatt . Språkbarriären var också ett problem - Zinoviev kunde professionella ordförråd, men i allmänhet kunde han inte tyska bra, han kommunicerade huvudsakligen på engelska. Ensamhetens uttryck var självporträttet målat i olja, enligt P. Fokin, bilden av lidande, smärta, sanning och hopplöshet. I essän "Varför jag aldrig kommer att återvända till Sovjetunionen" (1984) kombinerades nostalgi och önskan att återvända till Ryssland med insikten att "det finns ingenstans att återvända, det finns inget behov av att återvända, det finns ingen att återvända"; 1988, i en intervju med Radio Liberty, uppgav han att han ansåg sin emigration som ett straff, och hans princip var "skriv alltid sanningen och bara sanningen" [77] . Enligt J. Niva växte Zinovievs nostalgi för kollektivistisk kommunism, han förvandlades paradoxalt nog från en anklagare av kommunismen till dess apologet, vilket manifesterade sig i romanen "Vår ungdom flyger". I boken, liksom i ett antal tal, hävdade Zinovjev att han efter 1953 upphörde att vara anti-stalinist, eftersom han insåg att stalinismen uppstod "underifrån" och inte var en produkt av Stalin [78] .

Katastrofen och 1990 -talet

Zinoviev tog perestrojka kraftigt negativt och kallade det "Catastroyka". Han karakteriserade Mikhail Gorbatjov och hans medarbetare som demagoger, hycklare, cyniska karriärister och "icke-entiteter" som inte hade någon vetenskaplig förståelse för den sovjetiska kommunismens natur. Sedan 1985, i många artiklar och tal, hävdade han att det sociala systemet i Sovjetunionen inte skulle förändras, ansåg att perestrojkan var en byråkratisk formalitet, och dess initiativ - från glasnost till anti-alkoholkampanjen - en manifestation av ledarskapets fullständiga oförmåga att adekvat bedöma verkliga problem. Ur hans synvinkel kunde "revolutionen från ovan", som genomfördes med stöd av väst, likgiltig för vanliga sovjetiska människors öde, bara leda till katastrof [79] . Denna "attack på Gorbatjov" framkallade en motreaktion från de flesta intellektuella i väst, som välkomnade perestrojkan. Zinovjevs åsikter förklarades som excentricitet, upprörande, till och med galenskap. Polemiska artiklar och intervjuer sammanställdes i samlingen "Gorbachevism"; boken "Catastroyka" (1989) beskrev provinsen "Partgrad", där tjänstemän, drivna av själviska intressen, imiterar genomförandet av reformer. 1987 och 1989 reste Zinoviev till Chile två gånger, under den andra resan togs han emot av Augusto Pinochet . Genomförde en föreläsningsturné i USA, en serie framgångsrika kreativa kvällar i Israel. Pressens uppmärksamhet lockades av utställningen av teckningar "Allegra Rusia" ("Fun of Rus") på ämnet sovjetisk fylleri, som hölls i Milano 1989. Projektet var en "konceptuell sociologisk serie" (P. Fokin). På förslag av franska förläggare skrev han en memoarbok med titeln "En renegats bekännelser". Boken kombinerade biografiska reminiscenser och sociologiska och filosofiska reflektioner [80] .

Som kritiker av Gorbatjov och perestrojka, i mars 1990, blev Zinovjev inbjuden till en debatt på en fransk TV-kanal med den "skämda" Boris Jeltsin , då en folkdeputerad i Sovjetunionen, lite känd i Europa. Zinovjev kritiserade Jeltsins önskan att "accelerera" perestrojkan, uppgav att han såg karaktären av sina böcker i honom [81] och kallade hans löften om avskaffandet av privilegier för demagogiska och ogenomförbara. P. Fokin noterade att Zinovjev i sina bedömningar överdrev Gorbatjovs politiska roll i Sovjetunionen, utan att lägga märke till Jeltsins figur. Efter debatten uppstod intresset för Zinoviev i Moskva, som var mättat med politiska händelser, och hans artiklar och intervjuer började dyka upp i den sovjetiska pressen. Den 1 juli 1990, genom dekret av Sovjetunionens president, återställdes Zinovjev till sovjetiskt medborgarskap, vilket han reagerade utan entusiasm och förklarade att publiceringen av hans böcker var viktig för honom. 1990 publicerades Yawning Heights i Sovjetunionen med en upplaga på 250 000 exemplar, 1991 publicerades romanerna Homo Sovieticus, Para Bellum och Go to Calvary (i tidskriften Smena ); samtidigt återinsatte VAK honom i vetenskapliga titlar [82] .

I artikeln "Jag vill berätta om väst", publicerad i " Komsomolskaya Pravda " (1990), talade Zinoviev "med förakt" om de "modiga män" som "spottar på allt sovjetiskt", men tog avstånd från försvararna av sovjetisk historia; kritiserade idealiseringen av bilden av väst, och hävdade att västerländska begrepp om marknaden, demokrati, flerpartisystem är otillräckliga för sovjetiska förhållanden och till och med destruktiva. I en polemisk svarsartikel av Mark Zakharov med titeln "Kom tillbaka, bror!" författaren föreslog kaustiskt att Zinovjev lämnade "pengapåsarnas och exploatörernas" värld och återvände från det "fördärvliga västerlandet" till Sovjetunionen [83] . Artikeln beskrev teman för Zinovjevs talrika tal på 1990-talet, främst i rysk press i opposition till Jeltsinregimen, såväl som hans kritiska analys av det moderna västerlandet och globaliseringsprocesserna i böckerna "The West", " Global Human Book " och "På väg till ett supersamhälle" [84] .

I konflikten mellan "demokraterna" och de "rödbruna" intog han positionen som en försvarare av den sovjetiska kommunismen, och beskrev sovjetperioden som höjdpunkten i rysk historia. Zinoviev kallade GKChP:s nederlag för en historisk tragedi och bedömde Sovjetunionens kollaps negativt ; Han talade upprepade gånger nedsättande om Jeltsin och de ryska reformatorerna och använde extremt hårda uttryck ("idioter", "avskum", "cretiner", "jeltsinoider", etc.), och krävde straffåtgärder mot dem [85] . Vid utdelningen i Rom av det italienska litterära priset "Tevere" [K 5] 1992 förnekade han möjligheten till framgång för ryska reformer , och trodde att de bara skulle leda till katastrof. Sedan kallade han Stalin för den ende stora politikern i Rysslands historia, vilket, enligt K. Krylov, inte var beröm alls, utan chockade allmänheten [86] . I ett antal tal hävdade han att Ryssland aldrig skulle bli ett västerländskt land; kallade den ryska regimen "kolonial demokrati", och västerlandet  - en speciell form av kolonisering som syftar till Rysslands nederlag och upplösning i västvärldens intresse. Efter ytterligare en intervju (1994) i tidningen Zavtra , där Zinoviev öppet uppmanade till störtandet av den folkfientliga regimen av "förrädare och kollaboratörer", inleddes ett brottmål mot hans intervjuare Vladimir Bondarenko . Zinoviev var tvungen att förklara att hans ord uttryckte en vetenskapsmans ståndpunkt, inte en politiker [87] .

Återgå till Ryssland och sista åren

Sedan mitten av 1990-talet började Zinoviev besöka sitt hemland oftare, han hade anhängare och anhängare som han villigt kommunicerade med. 1996 erkände han att han inte skulle återvända till Ryssland "fientligt" mot honom, trots publiceringen av hans böcker ("Trouble", "Russian Experiment", etc.). Han trodde att han "bojkottades" i Ryssland, liksom i väst, där det var svårt att publicera. Ändå, i Frankrike 1996, publicerades Väst av förlaget Plon, och två år senare, i Italien, blev Global Human Book en bästsäljare. Som P. Fokin skriver var vändpunkten hösten 1997, då han besökte Ryssland flera gånger. Zinoviev representerade Global Humanist i Moskva, höll en serie möten med Sergej Baburin , Nikolai Ryzhkov och Gennadij Zjuganov [88] . Zinovjev uppmanade till att rösta på den kommunistiska ledaren i presidentvalet 1996 , och betraktade Ryska federationens kommunistiska parti som en av få positiva politiska krafter i landet [89] , även om hans ståndpunkter var mer radikala än den parlamentariska kommunistiska oppositionens. . Zinovievs 75-årsdag firades vid Vetenskapsakademiens presidium och vid Filosofiinstitutet; han besökte sin hembygdsregion Kostroma och gjorde 1998 ett antal resor runt Ryssland och OSS. Den 30 juni 1999 återvände familjen Zinoviev till Moskva. Några dagar senare antogs han som professor vid Moscow State University (Etikavdelningen vid Filosofiska fakulteten) och det litterära institutet. Gorkij . I slutet av året, på Baburins förslag, gick han med på att delta i valet till duman på listan över den ryska Allmänniskorunionen , men registrerades inte [90] .

Beslutet att återvända påverkades också av bombningen av Jugoslavien , som Zinovjev upprepade gånger fördömde. Han trodde att kriget på Balkan förs mot Europa, innebär dess förnedring och markerar ankomsten av en ny, postdemokratisk och postkommunistisk totalitarism . I den senaste västerländska intervjun "Why I am returning to Russia", publicerad i Le Monde , uttalade Zinoviev de katastrofala förändringarna i väst och Ryssland, Europas kapitulation inför amerikanisering och globalisering, dess förräderi mot dess ideal (demokrati, frihet och tal, moraliska värderingar etc.) d.). Han förklarade att när han återvände till Ryssland förblir han en anhängare av genuina europeiska värderingar [91] . Slobodan Milosevic (filosofen träffade honom 1999), liksom Muammar Gaddafi , symboliserade för Zinoviev utmaningen och motståndet mot globaliseringen, olydnaden mot Amerika, väckte hans beundran och respekt [92] .

Zinovjev talade också positivt om Vladimir Putin , satte stora förhoppningar på honom, med tanke på att han kom till makten landets första chans efter 1985 att bryta återvändsgränden och motstå västerländskhet och kolonisering. Han reviderade dock ganska snabbt sina optimistiska bedömningar och noterade i slutet av 2000 att Ryssland fortsatte att tappa mark, även om han inte klassade Putin som en "förrädare". 2002 skrev han att Putin, med folkligt stöd, inte utnyttjade den historiska chansen, och vägrade att granska resultaten av privatiseringen och förstatligandet av finans och energi; Zinovjev drog slutsatsen att Putins historiska roll var att legitimera konsekvenserna av Jeltsins kupp. 2006, strax före sin död, uttalade han att Ryssland som en suverän stat och en enda helhet inte längre existerar, landet är en imitation ("utseende"), en konstgjord bräcklig formation kopplad till ett bränsle- och energikomplex : "Ryssland som en mäktig energikraft är en ideologisk myt om rysk meningslöshet. Själva inskränkningen av ekonomiska framsteg till ett "rör" är en indikator på historisk undergång" [93] .

När han återvände fortsatte han aktivt skrivande och offentlig verksamhet: han redigerade upplagor av sina böcker, kommenterade politiska händelser, talade vid rundabordssamtal, konferenser, gav intervjuer [K 6] i olika publikationer, från Zavtra till Komsomolskaya Pravda. År 2000 gav förlaget Tsentrpoligraf ut 5 volymer med samlade verk; regissören Viktor Vasilyev gjorde en dokumentärfilm "Jag är en suverän stat", som inte släpptes på skärmarna. År 2002, för Zinovievs jubileum, under överinseende av filosofiska fakulteten vid Moscow State University, publicerades en antologi "The Zinoviev Phenomenon". Hans sista roman var Den ryska tragedin (2002) [94] . Studenter började samlas kring Zinoviev, ett seminarium uppstod. På förslag av rektor vid Moskvas humanistiska universitet, Igor Ilyinsky , organiserades "School of A. A. Zinoviev", där han undervisade i en kurs om "logisk sociologi", publicerad på Internet och publicerad som en manual. Studenterna skapade sajten "Zinoviev.ru" [95] .

De senaste åren var Zinovjev övertygad om att han försvarade förlorarnas sida, att Ryssland var dömt. Han gick aldrig med i någon rörelse, även om nationalisterna försökte rekrytera honom i sina led [96] [97] . Han upprätthöll en radikal retorik och redogjorde för majoriteten av befolkningens likgiltighet och opportunism; fäste vikt vid alla protester och motstånd, och talade till exempel till stöd för E. Limonov. Han rycktes med av den antivetenskapliga teorin om Anatoly Fomenko , skrev ett förord ​​till sin bok. Den nya kronologin stämde överens med Zinovjevs tankar om den moderna förfalskningen av sovjethistorien, han var imponerad av dess fräckhet och originalitet [98] [99] . Enligt Maxim Kantor ledde ett slags profetisk fåfänga Zinovjev till extrem promiskuitet. Han ville bli hörd, försökte använda vilken plattform och publik som helst, alla medel och allierade, inklusive Fomenkos "galna teori". M. Kantor beskriver Zinovjevs inkonsekvens på detta sätt [100] :

Han kämpade in i det sista för det viktigaste som gör livet värdigt – för friheten. Och om han valde ett sådant botemedel så fanns det nog en märklig logik även här. Han visste att det inte fanns någon i närheten, han hoppades inte på någonting. Här är en listig patriot, suddig i ett oljigt leende, några figurer från presidentadministrationen flimrar, några parlamentariker skakar hand. Det finns inga andra, det finns inget att hoppas på. Men du måste kämpa. Han greps plötsligt av entusiasm: "Jag kommer att publicera tidningen Points of Growth - det är här Ryssland kommer att återfödas!" Och så tappade han händerna: vad för slags Ryssland? Är det här en tjuv?

Alexander Zinoviev dog den 10 maj 2006 av en hjärntumör. Enligt M. Kantor diskuterade han i det senaste samtalet avhumaniseringen av den europeiska kulturen, med argumentet att endast återupplivandet av humanismen kan rädda Ryssland [101] . Enligt testamentet kremerades han, askan spreds från en helikopter över Chukhloma-området, där Zinoviev föddes och växte upp, ett stenblock installerades på denna plats. Till minne av den ryska kulturens förtjänster , restes en symbolisk cenotaf på Novodevichy-kyrkogården i Moskva [102] .

Zinoviev tilldelades postumt titeln "Hedersmedborgare i Kostroma-regionen". 2009 restes ett monument till Zinoviev i Kostroma, på territoriet för Kostroma State University uppkallat efter N. A. Nekrasov (skulptör A. N. Kovalchuk ) [103] . 2016, på tröskeln till Zinovievs 95-årsdag, namngavs en ny art av fjärilar till hans ära - Zinovievs Fanwing ( Alucita zinovievi ) [104] . I juli 2014 etablerade Alexander Zinoviev Biographical Institute Zinoviev Club (en del av RIA Novosti-byrån ) [105] [106] . Enligt informationen på webbplatsen är klubben en expertforskningsplattform, håller rundabordssamtal och årliga Zinoviev-läsningar [107] , det uttalade målet är "att bilda en rättvis bild av Ryssland i världen" [106] ; enligt M. Kantor bedriver sådana plattformar geopolitisk propaganda av imperiet på uppdrag av Zinoviev [108] . År 2022 släpptes en dokumentär regisserad av M. Katushkin [109] med anledning av 100-årsdagen av filosofens födelse .

Vetenskap och kreativitet

"The Newest Philosophical Dictionary" pekar ut tre perioder i Zinovievs verk [110] . Den första, "akademiska" perioden (1957-1977) - från de första publikationerna av vetenskapliga verk till publiceringen av "Gäspande höjder" och utvisning från Sovjetunionen: arbetar med vetenskapens logik och metodik. Den andra perioden (1978-1985) är studien, beskrivningen och kritiken av "riktig kommunism" i olika genrer: journalistik, social satir och sociologisk uppsats. Den tredje perioden, efter perestrojkans början, var kritik av det sovjetiska systemets kollaps och kritik av det moderna västerländska samhället. Den brittiske forskaren Michael Kirkwood noterade den första perioden (1960-1972); den antikommunistiska perioden med "sociologiska romaner" (1976-1986), den gradvisa övergången från "Gorbatjov-Jeltsin" från antikommunism till kritik av västvärlden (1986-1991), den postsovjetiska analysperioden av det moderna Ryssland, kritik av väst och globalisering (1991-2006) [111] .

Logik

På 1950-talet skisserade Zinoviev de allmänna principerna för programmet "innehållslogik". Formellt, eftersom han låg inom ramen för den sovjetiska "dialektiska logiken", begränsade han tillämpbarheten av analysen av Marx "Kapital" till en speciell typ av objekt (historiska eller sociala), som är en "organisk helhet" med en komplex funktionell struktur . I hans version visade sig dialektiken vara "en metod för att studera komplexa system av empiriska samband". Innehållslogik gjorde anspråk på att uttrycka både den språkliga aspekten (formell logik), och den logiskt-ontologiska, såväl som processuella; betraktade tänkande som en historisk aktivitet; hävdade logikens status som en empirisk vetenskap, vars material är vetenskapliga texter, och ämnet är metoder för tänkande; betraktas som logikens instrumentella funktion för vetenskapligt tänkande. 1959 ansåg Zinoviev sitt koncept motsägelsefullt och valde matematisk logik [112] [110] [37] .

I monografin "Philosophical Problems of Many-Valued Logic" (1960) granskade Zinoviev nästan alla många värderade logiska system , analyserade platsen, huvudresultaten och tillämpbarheten av mångvärdig logik i vetenskapens logik och metodik [113] . I efterföljande arbeten utvecklade han sitt eget logikbegrepp, som han kallade "komplex logik". Logikens uppgift, enligt Zinoviev, låg inte i formella matematiska beräkningar, utan i utvecklingen av "metoder för resonemang, bevis, metoder för vetenskaplig kunskap" [114] . Zinovjev försökte för det första att övervinna de klassiska och intuitionistiska versionerna av logik och för det andra att utöka området för logikforskning baserat på de empiriska vetenskapernas metodologi. Ämnet för logiken är språket, det upptäcker inte, utan uppfinner specifika språkregler - logiska regler - och introducerar dem i språklig praxis som ett artificiellt sätt att systematisera [115] . Detta preskriptivistiska tillvägagångssätt ligger nära den sena Wittgenstein [116] . Zinoviev insisterade på logikens universalitet och hävdade logiska reglers oberoende från de empiriska områdena för deras tillämpning [117] . Han förnekade ontologisk status för sådana begrepp som punkt eller noll, och betraktade dem som verktyg för kunskap; hans synsätt har i västerländsk litteratur karaktäriserats som logisk nominalism . Som Zinovievs elev, den tyske logikern Horst Wessel, noterade, var hans logik baserad på syntax och inte på semantik [118] .

Zinoviev utforskade ett antal frågor om icke-klassisk logik - från den allmänna teorin om tecken till den logiska analysen av rörelse, kausalitet, rum och tid. I Philosophical Problems of Many-Valued Logic ansågs mångvärdig logik vara en generalisering och inte ett avskaffande av klassisk tvåvärdig logik, även om Zinoviev drog slutsatsen att framväxten av mångvärdig logik "blev ett slag" för apriorismen av klassisk logik. Därefter utvecklade Zinoviev en allmän konsekvensteori (inferensteorin), som skilde sig väsentligt från klassisk och intuitionistisk matematisk logik. Enligt Wessel låg dess originalitet i införandet av tvåställspredikatet "från ... logiskt följer ..." i formeln för logisk konsekvens, i själva verket en metaterm. Baserat på teorin byggdes teorin om logisk kalkyl och andra delar av logiken (teorin om kvantifierare och predikation, klasslogik, normativ och epistemisk logik ). Verket "Complex Logic" (1970) var ett systematiskt övervägande av den formella apparaten för analys av begrepp, påståenden och bevis, i monografin formulerades en rigorös teori om kvantifierare, som motsvarade intuitiva premisser; egenskaper hos kvantifierare undersöktes [119] [120] [121] [122] .

I en mer populär form presenterades hans koncept, inklusive en diskussion om fysikens metodologi, i verken "Logic of Science" och "Logical Physics". Zinoviev, baserat på tesen om logikens universalitet, kritiserade synpunkten enligt vilken en speciell eller kvantlogik är nödvändig för mikrokosmos , vilket skiljer sig från makrokosmos metodologiska formalism. Enligt hans åsikt var många problem inom fysikens eller ontologins filosofi terminologiska och var inte relaterade till den egentliga fysiken, såsom problemet med tidsreversibilitet. I Zinovjevs analys sågs många påståenden som traditionellt setts som fysiska och empiriska hypoteser som implicita konsekvenser av definitioner av termer; åtminstone kan dessa påståenden framföras utan motsägelse eller empirisk vederläggning. Ett exempel är påståendet "en fysisk kropp kan inte vara på olika platser samtidigt" [117] [118] [123] .

"Sociologiska romaner"

Huvudobjektet i Zinovjevs böcker är den sovjetiska världen som ett historiskt fenomen, ett fenomen av sovjetiskhet, beskrivet genom ämnen som är tabu i Sovjetunionen, i första hand tabuproblemet med social ojämlikhet . Zinoviev berörde ämnen som fylleri, sex, livet för personer med funktionsnedsättning; sovjetisk persons ideologiserade språk; deheroized Sovjetunionens historia utifrån lekmannens erfarenhet. Zinovjevs böcker visade absurditeten i den "verkliga socialismens värld", beskrev den sovjetiska intelligentians sinnestillstånd under den sena "stagnationsperioden": karaktärerna teoretiserar ständigt, jämför sovjetiska ideologiska myter och verklighet, försöker gå till botten med frågan och förstå det sovjetiska samhällets natur. Karaktärerna kritiserar regeringens politik och förlöjligar sovjetiska ledare, diskuterar ekonomiska problem, sympatiserar med oliktänkande och antisovjetiska terrorister, är intresserade av samizdat och västerländska radiostationer och är på ett eller annat sätt med KGB. Fängelser, läger och förtryck placeras i periferin av det sociala livet [124] [125] . Till skillnad från antisovjetisk dissidentlitteratur, som avslöjar individers handlingar (Lenin, Stalin, etc.) eller "partiet" eller "byråkratin" på grundval av dikotomien "Makt" och "Människor", beskriver Zinovjev samhället på nivån i mikrosociologi, hans verk ekar med den "ironiska sociologiska avhandlingen" - lagarna om Parkinson och Murphy [126] .

Det finns en synpunkt att författaren skapade en speciell genre: den "sociologiska romanen". Hans böcker kombinerade vetenskap och litteratur: metoder, begrepp, vetenskapliga uttalanden var konstnärliga redskap, och litterära bilder användes som vetenskapliga medel [125] . Olika karaktärer uttryckte författarens idéer, vilket gjorde det möjligt att betrakta samhället ur olika synvinklar och avslöja dess komplexitet och paradox. Zinoviev kallade sitt verk "syntetisk litteratur" och "symfoni" [127] [128] . Zinovievs genre uppfattades som en menippea i termer av Mikhail Bakhtin ( Pyotr Vail och Alexander Genis ), en sociologisk avhandling, till och med en lärobok, en analog till den medeltida summan av kunskap (M. Kantor), en parodi på en vetenskaplig avhandling ( Dmitry ). Bykov ). Enligt P. Fokin är den sociologiska romanen närmare litteraturen än vetenskapen, eftersom den använder figurativitet [129] . M. Kirkwood hänvisar Zinovievs arbete till litteraturkritik , trenden att "skriva" ( Michel Foucault , Roland Barthes ) på modet på 1970 -talet , som en oändlig process som, enligt Barthes, utförs av en "manus" och inte en "författare". . Zinovievs böcker var inte begränsade till det konventionella paradigmet, utan täckte ett brett spektrum av litterära, historiska, politiska, sociologiska, estetiska , moraliska och religiösa frågor [130] [131] .

Många verk av Zinoviev representerar ett integrerat konstnärligt universum med sina egna lagar, ideologi och poetik, de bildar en gigantisk text eller en samling texter med en enda atomstruktur som inte har någon början och slut och som upprepas i oändlighet, så den kan läsas från var som helst. Denna struktur motsvarar författarens syn på den sociala verkligheten [132] [133] [134] . Idén om en komplex, mångfaldig och föränderlig social värld, men föremål för objektiva lagar, är förkroppsligad i en sammansättningsstruktur, en "sociologisk triangel" av tre element: personlighet, institution, stad. Triangelns hörn delar sig oändligt, förenar sig, skär varandra och avslöjar alla typer av sociala relationer. Fragment (stycken eller fraser) innehåller ett komplett uttalande som abstraherar en del av den sociala världen. Texter består som regel av dialoger och reflektioner av representanter för olika yrken och sociala skikt, ofta finns det fall från livet, anekdoter, dikter etc. Platsen för komposition och handling upptas av ett kalejdoskop av olika situationer där bra och ondska, sublima och låga är omöjliga att skilja, hjältemod och skurkskap. Det finns inga beskrivningar av natur, miljö, narrativet är centrerat kring mänskliga relationer och handlingar. Antropomorfa karaktärsbilder tjänar till att beskriva sociala typer, funktioner eller beteenden; sociala objekt, kopplingar och strukturer. Hjältarna har inga karaktärer och utseende, namn och efternamn ersätts av smeknamn som anger sociala roller (Thinker, Sociologist, Chatterbox, Slanderer, Screamer, Pretender, Brother, Zaiban, etc.). En frekvent "karaktär" är en teoretisk text, vanligtvis i form av ett manuskript som diskuteras av karaktärerna [135] [136] [137] [125] .

Zinovjevs texter kännetecknas å ena sidan av korthet, klarhet, logik, fullständighet, humor, begränsade lexikaliska medel, förekomsten av rubriker [128] och å andra sidan är de ganska svåra [127] och tråkiga läsningar [ 97] . Zinovjev fäste inte så stor vikt vid konstnärlig förfining, hans huvudböcker, särskilt The Yawning Heights (med P. Weil och A. Genis ord, "en amorf hög med sidor"), var avsedda för sovjetiska läsare och förlorade oundvikligen en del av deras betydelse i översättning [138] . Det fragmentariska sättet att skriva, bryta ner berättelsen i koncisa fraser och korta stycken för Zinovjev närmare Vasilij Rozanov , men Zinovjevs språk är mycket mer konstlöst, han saknar Swifts eller Saltykov-Sjchedrins sofistikerade [139] [140] .

Författaren avslöjade och dekonstruerade det officiella språket för sovjetiska paroller, ett kompetent och standardiserat språk, men fyllt av ideologier och abstraktioner, vilket skapade en illusorisk jämlikhet, som berövade individen valfriheten. Dess dekonstruktion är en förutsättning för återuppbyggnaden av ett autentiskt mänskligt språk (Claude Schwab). Zinovievs protest mot "antispråket" liknar rysk folklore , speglar språket i olika sociala grupper, främst intelligentsia, såväl som militären, studenter, partimedlemmar och medlemmar av informella samhällen. Zinoviev använde pleonasmer , ordlekar, jargong och obscent ordförråd , introducerade neologismer: vetenskapliga ord, plånboksord , förkortningar [141] [142] [143] . M. Kantor tror att Zinovievs stil baserades på folksagans språk, en ovanlig blandning av Mikhail Zoshchenko och Alexander Herzen . Ursinnet i Zinovjevs språk syftar till att bryta igenom till sanningen genom de etablerade reglernas lögner och hyckleri, i analogi med miraklet att "bli av med problem" i en folksaga [144] .

"Yawning Heights" visar staden Ibansk, "en bebodd ort av ingen", där det framgångsrika bygget av "socialism" äger rum; alla invånare bär efternamnet Ibanov. Absurditet, hyckleri, grymhet, imponerande godtycke, en känsla av återvändsgränd och hopplöshet råder i staden. I ändlösa sokratiska dialoger förlöjligar hjältarna monotont det sovjetiska samhället och komponerar olika sociologiska teorier som inte leder någonstans. De flesta karaktärerna representerar "liberala" åsikters intelligentsia, men inte dissidenter, men inte konformister som kan göra motstånd . Många sidor avfärdar officiell sovjetisk retorik, men beskriver knappast myndigheterna eller repressiva organ [145] [125] . Enligt en synvinkel visar "Yawning Heights" vetenskap och vetenskaplig aktivitet, som har förvandlats till imitation, synlighet, hyckleri och tautologi. Vetenskapen är inte längre kapabel att studera, utan beskriver bara sig själv. Forskare låtsas tänka, men producerar ingenting, människor skildrar arbetets process, dissidenter imiterar motstånd. Intelligentian tjänar regimen eller agerar som en protest ("Ibank-teatern") [97] [146] .

"Ljus framtid" beskriver det sovjetiska livets elände, lögner och andliga tomhet på exemplet med berättelsen om den moraliska försämringen av sextiotalets intellektuella, en medioker person som började sin karriär på Stalins tid och nådde framgång under " upptining ". Romanen "On the Eve of Paradise" är tillägnad olika manifestationer av olikheter som genereras av det sovjetiska samhället och att vara en del av det. "Det gula huset" fortsätter satiren över den "progressiva sovjetiska intelligentian", avslöjar dess dubbelhet, kombinationen av konformism med en västerländsk inriktning; ovilja att associera sig med människorna samtidigt som de bibehåller deras instinkter; meningslös parasitism på "borgerlig vetenskaps" texter. Huvudpersonen, en yngre forskare, försöker behålla sin individualitet i laget, men blir en överlöpare [147] [125] . Som K. Schwab sammanfattade, förrådde intelligentian sann andlighet: de letar inte efter sanningen i vetenskapliga institutioner, en lögn är inte ens längre en lögn, utan en "pseudolögn" [148] . K. Krylov citerade ett karakteristiskt citat från Zinovievs självbiografi [149] :

... ur moralisk synvinkel är den sovjetiska intelligentsian den mest cyniska och avskyvärda delen av befolkningen. Hon är bättre utbildad. Hennes mentalitet är exceptionellt flexibel, påhittig, anpassningsbar. Hon vet hur man döljer sin natur, presenterar sitt beteende i bästa ljus och hittar ursäkter. Myndigheterna tvingas åtminstone till viss del tänka på landets intressen. Intelligentian tänker bara på sig själva. Hon är inte ett offer för regimen. Hon är moderator.

"Homo Sovieticus" och "Para Bellum" påverkade det sovjetiska folkets öde i väst. "Homo Sovieticus" förlöjligade intriger, avund, maktbegär bland emigranter som behöll sovjetiska vanor av opportunism: Komsomol-medlemmar förvandlas snabbt till anhängare av ortodoxi. Romanen definierar en sovjetisk person som " homo sovieticus " eller "homosos" [125] : "En homosos är van vid att leva under relativt dåliga förhållanden, redo att möta svårigheter, ständigt förvänta sig ännu värre, underordnad myndigheternas order. Homosos är en produkt av anpassning till vissa sociala förhållanden.”

Sociologi

Zinovjev utvecklade samhällets lära på grundval av sin egen forskning inom området logik och vetenskapsmetodik, och kallade senare sin teori "logisk sociologi". Zinoviev uppgav ofta att han var intresserad av logik som ett verktyg för att studera samhället [116] . Zinovjevs sociologiska teori kan delas in i allmänt och särskilt. Den första syftar på hela världen, den andra till den sovjetiska kommunismen [150] . Observation är den främsta metoden för att förstå samhället. Ur metodisk synvinkel baserades logisk sociologi, som en rigorös vetenskaplig teori, på två regler: för det första, vägran att betrakta några påståenden som a priori sanna; för det andra behovet av att exakt bestämma innebörden av en term, vilket skulle eliminera tvetydighet och vaghet. Från den andra regeln, betonade Zinoviev, följde betydelsen av att konstruera ett konsekvent språk, fritt från ideologiska lån. I begreppsförklaringen, från en mängd olika objekt, pekas ut de som är av intresse för forskaren, och en ny förståelse av objektet introduceras; även om traditionella namn (samhälle, makt, stat, etc.) kan användas. Det klassiska exemplet är termen "kommunism", som Zinovjev enbart använde för att beskriva den sovjetiska samhällsordningen [151] [152] .

Den filosofiska nyckeln (eller metoden) hos Zinoviev var en detaljerad logisk analys av det specifika innehållet, isolerat från den ursprungliga abstrakta premissen. Abstraktioner, som kommunism eller demokrati, är inte en generaliserad representation, utan en ofullständig, ensidig kunskap om ämnet. Ofullständig kunskap, vanligtvis ideologisk, uppstår genom kaotisk assimilering av idéer eller bilder där en person tar kopplingen mellan sig själv och objektet (hans känslor eller upplevelser) som egenskaper hos ett objekt. Zinovjevs metod gjorde det möjligt att dekonstruera nästan vilka allmänna uttalanden som helst och användes främst för att förstöra ideologin, till en början i analysen av det sovjetiska samhället, sedan postsovjetiska och västerländska [153] .

Ämnet för social kognition är människor som sociala individer och deras associationer – ”människor”. Enligt Zinoviev fungerar alla stora massor av människor enligt naturlagar - "socialitetens lagar" (sociala lagar). Dessa lagar för existentiell själviskhet tvingar individen att agera för att behålla sin sociala position, för att om möjligt stärka den och inta en högre position, för att få maximal nytta till minimal kostnad. I enlighet med sociala lagar är varje social förening uppdelad i chefer och underordnade, och sociala förmåner fördelas efter subjektets plats i makthierarkin. Till skillnad från den biologiska individualismens lagar fungerar socialitetens lagar med större sofistikering och oåterkallelighet, eftersom människor kan känna igen världen och rationellt organisera sina aktiviteter: existentiella lagar förvandlas till lagar för rationell beräkning. Moral eller lag uppstår som begränsningar för sociala lagar [154] [155] [156] .

I Zinovjevs antropologi är människan ett "socialt djur", sinnet är sekundärt till det sociala . Zinoviev ansåg att frågan om samhällets eller personlighetens företräde var naiv och föråldrad; i den moderna världen är en person ett derivat av en social position, en uppsättning sociala funktioner [157] . En person är inte nödvändigtvis ond till sin natur, utan förknippas med ondska [158] och har både sociala och antisociala drag. Denna dialektik ger upphov till behovet av en makthierarki, för dominans och underordning, för relationer av dominans och förnedring. Ett samhälle utan hierarki och makt är omöjligt. Med statens hypotetiska försvinnande skulle många människor berövas sitt huvudsakliga behov – att få glädje av att utöva våld mot andra – och skulle återigen bygga upp ett maktsystem: samhället är en maskin för att maximera dominans. Zinoviev höll sig i huvudsak till den traditionella modellen av makt som ett nödvändigt ont, men, noterade K. Krylov, han reducerade ursprungligen de två delarna av denna definition och betonade deras skillnad. Makt uppstår ur människors behov av enhet och ger upphov till social självorganisering, som den sedan tillägnar sig. Makten beordrar ingenting och förvaltar ingenting, utan tvärtom uppstår ordning som dess begränsning. Makt är inte effektivt, undviker ansvar, strävar efter våld och förstörelse, för att orsaka skada på dem som är under [159] .

Gemenskap och kommunism

I sina tidiga böcker De gäspande höjderna och kommunismen som verklighet analyserade Zinovjev den sovjetiska samhällsordningen - "verklig kommunism"; ingen annan kommunism är möjlig. Huvuddraget i det kommunistiska samhället var att de sociala lagarna förvandlades till specifika livsmönster. Zinovjev kallade dem "gemenskapsrelationer" eller "gemenskap" [160] . Gemenskapens sfär representerar det sociala i en ren, raffinerad form, där sociala handlingar inte syftar till att maximera dominans, utan på att minimera förnedring [161] [154] :

Gemenskapens väsen ligger i människors kamp för tillvaron och för att förbättra deras positioner i den sociala miljön, som de uppfattar som något givet av naturen, i många avseenden främmande och fientligt mot dem, i alla fall som något som gör inte ge sina fördelar till en person utan ansträngning och kamp. Allas kamp mot alla utgör grunden för mänskligt liv i denna aspekt av historien.

Kommunismen sågs av Zinovjev som en stabil och varaktig enhet. I Communism as Reality definierades historiens rörelse som en kamp mellan kommunism (gemenskap) och civilisation [162] , som i Den ljusa framtiden förknippades med principen om individuellt motstånd. Enligt K. Krylov såg den tidiga Zinoviev två möjliga regulatorer som begränsade "elementet av gemenskap" - ekonomin (ekonomisk konkurrens) och andlighet. I verklig kommunism togs båda restriktionerna bort, den insåg den naturliga tendensen till själviskt beteende som finns i alla samhällen och i slutändan den mänskliga naturen. Det sovjetiska sociala systemet följde inte av nationella särdrag och påtvingades inte "uppifrån", utan var tvärtom ett exempel på demokrati, antog de styrdas medskyldighet: "Ibans maktsystem är en produkt av god vilja av befolkningen” (”Gäsphöjder”). Homo sovieticus är "människan som sådan" [163] [164] [165] .

Naturligheten eller normaliteten i kommunala relationer liknar det klassiska sociala tänkandet - idéerna från Machiavelli , Bernard de Mandeville , Thomas Hobbes [166] . Om för Hobbes eller Hegel den civila staten (samhället) begränsar naturtillståndet, situationen " människan är en varg för människan ", så är för Zinoviev essensen av det sociala gemenskapens triumf, principen "människan är en råtta till man". "Communal rat house" är djungeln, mardröm, ondska. Den franske kommentatorn Vladimir Berelovich noterade att denna värld är en exemplarisk dystopi , där ett utopiskt paradis förvandlades till helvetet. Samhället är inte skilt från naturens tillstånd och är, i jämförelse med Orwells eller Evgeny Zamyatins dystopier , mer "vardagligt", påminner om samhället av djur eller till och med insekter [167] [78] . Som K. Krylov skrev tillät Zinoviev, till skillnad från många, den teoretiska möjligheten att bygga ett samhälle av materiellt överflöd, där mänskligt arbete skulle avskaffas. Svaret på frågan om vad "riktig kommunism" skulle vara var en berättelse i Yawning Heights om råttor som fick idealiska livsvillkor. Råttor, enligt Zinoviev, skulle skapa ett koncentrationsläger [168] .

Det kommunistiska samhället består av grundläggande element - sociala "celler", deras struktur är samhällets grund [169] . Som ett primärt företagsteam av två eller flera personer (t.ex. skola, sjukhus, fabrik, etc.). Cellen korrelerar för det första med omvärlden som helhet; för det andra delar den upp sig i ett kontrollerande organ (”hjärna”) och kontrollerade individer (”kropp”); för det tredje har kontrollerade individer olika funktioner. Gemensamma relationer dominerar inom primärcellen: i kollektivets informella liv sker en cynisk kamp för erkännande, och inte för att förbättra den sociala situationen, utan i enlighet med grundprincipen: "var som alla andra!" Gemensamt beteende är hycklande till sin natur: medelmåttighet avslöjas som talang, elakhet som dygd, feg fördömelse som mod och ärlighet, förtal som sanning. Förtrycket av individen utförs inte av myndigheterna eller KGB, utan i vardagen [170] [171] .

Gemenskapens dominans tränger sig till toppen av den sociala hierarkin medelmåttighet och medelmåttighet ("falska idoler"), klamrar sig fast vid makten och känner sig naturliga i den (till exempel Stalin), verkligt begåvade människor upplever kollektiv avund och hat. Att vara en begåvad karriärist innebär att vara exceptionellt medioker [172] [173] . Periodiska rituella utvisningar och bestraffningar av yttre fiender ("renegater") under massförföljelsen visar sammanhållningen av sociala celler och reproducerar underordningsmekanismerna; dessa kollektiva handlingar tar bort den psykologiska bördan av individuellt ansvar. Som Oleg Kharkhordin noterade förhindrar strikt kontroll av högre myndigheter, såväl som total transparens av lagets inre liv, ömsesidig kontroll och våld cellerna från att urarta till en maffia eller ett gäng, vilket skulle hända om de fick frihet att själv- organisation [174] .

Kommunistisk makt betraktas av Zinoviev i två plan: horisontell (sociala relationer i en cellulär struktur) och vertikal (hierarki), det andra är skiktat på det första. Makt reproduceras "underifrån", på primärkollektivets nivå, där representation och demokrati utövas : människor går frivilligt med i SUKP, partimedlemmar väljs , de vill delta i makten, de lägre nivåerna i partiet påverkar toppen partilinje. Despotisk och informell makt i sociala relationer finns bokstavligen överallt [K 7] . Den cellulära strukturen lämnar inget utrymme för lag och politik: den har inga partier eller politisk konkurrens och ingen politisk makt. Som V. Berelovich skrev, reducerar Zinovjev konsekvent det politiska till makt, makt till statsapparaten, apparaten till samhället. Staten är inte en politisk institution, utan upplöst i det sociala, dess enda funktion är reproduktionen av sociala relationer. Eftersom det inte finns några sociala klasser eller intressegrupper i verklig kommunism, är den härskande kasten inte ett socialt skikt eller institution. Den kommunistiska ledningen är en "konkret grupp" av flera individer. På makronivå förvandlas makten till en diktatur, men den högsta makten är hjälplös i sin önskan att hantera allt [175] [176] .

Zinovjevs syn på den verkliga kommunismens, stalinismens och Stalins gestalt framgår av romanen "Vår ungdomsflykt", andra verk och tal. Händelserna 1917 liknade mer det ryska imperiets kollaps än en revolution och var, liksom inbördeskriget , bara "historiens skum". Zinoviev ansåg att ett nytt samhälles födelse och mognad var djupa processer: institutionella och byråkratiska förändringar, maktsystemets tillväxt och komplexitet, bildandet av sociala celler etc. Framträdandet av Stalins gestalt var oundvikligt och nödvändigt. Stalins ledarskap hade en folklig grund, stalinismen var en form av demokrati: maktpositioner ockuperades av folk från folket (nominerade), människor utövade makten direkt, med hjälp av fördömanden. Förödelsen av byn under kollektiviseringen orsakade en social omvälvning, miljontals människor från botten fick tillgång till utbildning och kultur. Förtrycket följde av massornas aktiviteter: Stalinismens fasa låg inte i offren, utan i det faktum att bödlarna, från och med Stalin, passade bäst i den sociala miljön. Stalinismen visade "den fruktansvärda kärnan i den månghundraåriga drömmen om mänskligheten." Stalintiden var den tid då den verkliga kommunismen bildades; Stalinismen upphörde när en stark byråkratisk apparat bildades. Chrusjtjovs tid var en period av oro, under Brezjnev nådde kommunismen ett tillstånd av mognad [177] [178] [179] .

Humanist, Westernism och Supersociety

På 1990-talet vände sig Zinoviev till studiet av det västerländska samhället - "västernism" och moderna trender i mänsklighetens sociala utveckling. En systematisk redogörelse för sociologisk teori presenteras i monografierna Mot ett supersamhälle och logisk sociologi. I polemik med marxistiska och postindustriella synsätt ansåg Zinoviev, baserad på principen om antihistoricism, mänskliga associationer inte utifrån deras progressivitet - utvecklingsnivån för vetenskap, teknik, ekonomi, etc., utan beroende på om typen av social organisation och deras lämplighet till "mänskligt material". Mänskligt material är en uppsättning karaktärsdrag hos ett folk, ojämnt fördelade mellan dess individuella representanter; typen av social organisation och det specifika mänskliga materialet är nära besläktade [180] [1] [181] .

För att karakterisera komplexa mänskliga associationer introducerade Zinoviev begreppet en man-hill, som tydligt refererar till en myrstack. Zinoviev betonade den biologiska evolutionens roll i uppkomsten av mänskliga associationer och visade riktningen för social evolution mot maximal funktionsfördelning, i analogi med kollektiva insekter [182] . Människor skiljer sig från djursamhällen endast i tätheten av band: det finns många människor, och de måste ingå nära relationer. Cheloveniki har ett gemensamt historiskt liv i generationer; fungera som en enhet; har en komplex och funktionell enhet; äga ett visst territorium; ha intern autonomi, intern och extern identifikation [183 ] Utvecklingen av en människa inkluderar tre stadier: församhället - primitiva eller stamsamhällen; samhälle - en sammanslutning av människor, historiskt formad som en enda helhet; ett globalt supersamhälle bestående av heterogent mänskligt material [1] . Människor skiljer sig åt i typen av social tid, som är kapabel till expansion, sammandragning och kan gå baklänges; med andra ord kan de ägas. Församhället lever i den eviga sociala nutiden, samhället kan äga det förflutna, och supersamhället styr sin framtid, denna design kommer att göras av en smal grupp människor [184] .

På samhällsstadiet uppstår separata områden av livsaktivitet, tre aspekter av relationer mellan sociala individer. Affärsaspekten hänvisar till människors aktiviteter i produktionen av försörjningsmedel, skapandet av materiell kultur. Den kommunala aspekten påverkar alla handlingar som är förknippade med närvaron av stora massor av människor, och påverkar förhållandet mellan makt och position i den sociala hierarkin. Den mentala aspekten inkluderar medvetandets eller mentalitetens sfär och betraktas utifrån dess inflytande på värderingar och beteende, bortom kriterierna för sanning och falskhet. I det sena Zinovjev var den ekonomiska sfären och mentaliteten inte längre gemenskapens begränsningar [185] . I olika samhällen råder en eller annan aspekt, vilket leder till deras egenheter och utvecklingsmönster. Kapitalistiska samhällen växte ur affärsaspekten som ekonomiska samhällen. Det sovjetiska samhället uppstod på grundval av kommunala relationer och blev ett kommunistiskt samhälle [160] [186] [1] .

På 1900-talet upphör den historiska eran av existensen av enskilda samhällen som nationalstater , efter andra världskriget, med komplikationen av social organisation, sker en övergång till ett supersamhälle. Inom ramen för den västeuropeiska civilisationen, som hade en unik förmåga att kvalitativt förändra sig själv, uppstod två evolutionära grenar som kämpade för rollen som ledarna i världens evolutionära process: humanister av kommunistisk typ (Sovjetunionen) och västerländska humanister (USA och Västeuropa) [1] . Westernism, bebodd av "westernoider", är en unik form av social organisation som har sitt ursprung i Europa och spred sig till Nordamerika, delar av Asien och Australien. Kapitalism och demokrati är naturliga och effektiva endast för westernoider som ett specifikt mänskligt material, för andra folk är de destruktiva. Västvärldens primära sociala celler ("affärsceller") är totalitära, baserade på strikt disciplin. Västernismen håller på att utvecklas från demokrati och kapitalism (historiskt ändliga fenomen) mot kommunism och gemenskap, "postdemokrati" [187] [188] .

Väst strävar efter global hegemoni, globalisering, västerländskhet och amerikanisering är samma sak: en ny form av västerländsk kolonialism. Former av social organisation, regering och mentalitet påtvingas i synnerhet icke-västerländska samhällen genom illusoriska idéer om möjligheterna att ha västerländskt överflöd. Västerlandet är inte en illvillig avsikt från de styrande kretsarna, utan följer av objektiva sociala lagar. Enligt den brittiske kommentatorn Philip Hanson har bedömningen av westernismens geografiska spridning en tydlig likhet med den engelska ekonomen Angus Maddisons arbete ; kritiken av globaliseringen och det amerikanska imperialistiska projektet ekar Noam Chomskys och Neil Fergusons åsikter och Eric Hobsbawms moderata ståndpunkter [189] [190] .

Sovjetunionen var historiskt sett det första supersamhället, men som ett resultat av västvärldens seger i det kalla kriget och kommunismens nederlag tog den andra evolutionens linje över. Dominansen av ett supersamhälle, ett enda, globalt människoliv har etablerats som dominans av västerländskhet: andra folk och stater är dömda att förbli underordnade västerlandet i periferin. En olaglig och icke-vald supermakt byggs upp över de redan existerande regionerna, vilket skapar en superstat och en superekonomi. Superstatens hierarkiska maktnätverk är engagerade i strategisk ledning, kontroll av finanser, media, partier, etc.; i superekonomins monetära totalitarism förvandlas pengar från kapital till ett maktmedel [1] . I tidig historia fanns det många församhällen, i det senaste förflutna fanns det färre samhällen; efter sovjetkommunismens nederlag blev världen förenad för alltid (även om den avlägsna framtiden är osäker). Autonom utveckling av människor är inte längre möjlig, det globala supersamhället eliminerar eller absorberar dem. Västeuropas civilisation måste också försvinna [191] [192] .

Kommunismens och postsovjetismens död

På 1990-talet flyttade Zinovjev sitt forskningsfokus och ändrade sin bedömning av sovjetkommunismen, vilket kommentatorer noterade [193] [194] inte var en radikal förändring av åsikter: han hade tidigare skrivit om fördelarna med det sovjetiska systemet och aldrig avvisat. kommunism, ansåg att det körs på systemet [195] . Zinovjev mildrade sin inställning till det sovjetiska samhället och justerade sin bedömning av framtiden. Kommunismen var en ung och livskraftig samhällsordning, effektiv i social mening, inte i en ekonomisk. Han passade de flesta vanliga människor som tjänade lite, men också jobbade lite. Kommunismen sörjde för tillfredsställelsen av grundläggande behov, eliminerade arbetslösheten och, åtminstone i den tidiga perioden, riktades den mot framtiden [196] .

Zinovjev ansåg att den sovjetiska kommunismens kollaps var en tragedi. Till en början ansåg han att perestrojkan var fel svar på en chefskris som började som en ideologisk. Krisen kunde ha lösts med sovjetiska metoder, men Sovjetunionens ledare antog att den var en kris i det sovjetiska systemet. Därför var perestrojkan tvungen att leda till dess död. Senare ansåg han att huvudorsakerna till kommunismens kollaps inte var interna motsättningar, utan ingripandet av västvärldens styrkor med hjälp av förrädare och kollaboratörer i den femte kolumnen, i första hand de sovjetiska och ryska myndigheterna. Kommunismen förstördes slutligen mellan 1991 och 1993. Väst kan använda några av kommunismens dygder, men enligt Zinoviev är de besegrades öde uppenbart: efter segern i det kalla kriget kommer västvärlden inte bara att förstöra Ryssland, utan också radera minnet av det från historien. ("Global Human Clerk"). Kommunismens kollaps var farlig av två skäl: för det första var det kommunistiska systemet det mest lämpliga för Ryssland på grund av det ryska mänskliga materialets egenheter; för det andra bröt kommunismens nederlag av den evolutionära grenen som motsatte sig västernismen: från och med nu kommer mänskligheten att organiseras i en stel hierarkisk struktur utan alternativ. Samtidigt, noterade Abdusalam Huseynov , för Zinoviev skulle kommunismens seger i det kalla kriget och dess världsomspännande expansion leda till ett mycket värre scenario [197] [198] [194] .

Zinovjev ansåg det postsovjetiska Rysslands anordning som en sekundär social utbildning. Om sovjetkommunismen var en normal (fullfjädrad) typ av social organisation, så representerade "postsovjetismen" - den "behornade haren" - en särskilt "elak" och "äcklig" sorts social hybrid från sovjetkommunismens värsta drag. , Westernism och fundamentalism i det förrevolutionära Ryssland. Zinovjev såg inte 1990-talets reformer som att bygga en marknadsekonomi eller västerländsk demokrati. Reformerna tvärtom fällde ekonomin och förstörde grunden för vardagen - arbetskollektiv; det skedde bara en omvandling av informell kapitalförvaltning till formellt ägande. Den västerländska delen av postsovjetismen är oförenlig med det mänskliga materialet, de naturliga förhållandena och de historiska traditionerna i Ryssland; Västerländsk demokrati imiteras men inte implementeras. Ekonomin har förlorat suveränitet eftersom västvärlden är intresserade av att förstöra Ryssland. Postsovjetismen har ingen framtidsvision - till och med Ryska federationens kommunistiska parti övergav kommunistiska idéer, ideologins plats togs av ortodox fundamentalism [199] [180] [196] .

Ideologi och historia. "The Understanding Factor"

Zinoviev ansåg att ideologi var ett farligt "virus" för samhället. Ideologin formar en människas världsbild om sig själv, om villkoren för hennes existens, om samhället och omvärlden. Det bestämmer olika sociala roller eller masker, får en person att spela ett socialt spel, berövar honom kritiskt tänkande; ideologi tjänar makten [200] [201] . Ideologi är motpolen till logiskt och vetenskapligt tänkande, men mänskligheten klarar sig inte utan ideologi, den är en oumbärlig del av stora mänskliga associationer [202] . Zinovjev ansåg att det sovjetiska samhället var det första helt underordnade ideologin. Det fanns inte bara i den officiella doktrinen, utan framför allt i vardagliga aktiviteter, vilket gjorde människor till aktiva, aktiva deltagare i ideologiska föreställningar (M. Kirkwood). Tro på ideologi krävs inte, den accepteras utifrån rationell beräkning (K. Schwab). Ideologi reducerar en person till en funktion, social moral förvandlas till pseudomoral eller falsk moral, i ett helt konformistiskt kommunistiskt samhälle finns ingen tillit. I The Yawning Heights består majoriteten av samhället av hycklare, cyniker och lakejer, från vilka en "ny människa" konstrueras av ideologi, en "normal individ" som saknar allt mänskligt (samvete, individualitet, etc.) [ 203] [204] .

För Zinovjev är människans ideologiserade medvetande per definition bortom gränserna för opålitlig historisk erfarenhet [205] , eftersom "det bara finns illusioner av historisk förklaring" ("Kommunism som verklighet") [206] [207] . Därav det ahistoriska förhållningssättet och avsaknaden av kronologi i hans verk. Som M. Kantor skriver, inträffar alla händelser, "och Marx och Ibansk, och katastrofen och utopin, och Boss (det vill säga Stalin) och västerländsk" samtidigt i individens sinne. Historia för Zinovjev är historien om upplösning, både personlig och social, historien om avhumanisering i framstegets namn. Ibansk är ett helt avhumaniserat samhälle utan linjär tid; "berättelsen strandade" förvandlades till en absurditet. Människor döms till en evig gåva, i väntan på slutet, utan något hopp, eftersom hopp syftar på öppen historia. Karaktärerna i Yawning Heights försöker inte ens lämna spår i historien, eftersom de inser att det förflutna alltid kan skrivas om [208] [209] .

För den tidiga Zinoviev segrade sociologi över historien, han studerade kommunismen som en given, betraktande kapitalism och kommunism synkront, som olika strukturella alternativ för samhällets existens [210] . Senare utökade Zinoviev sitt koncept till väst: kommunism och westernism representerar 1900-talets masssamhälles varianter, vilket markerar slutet på mänsklighetens historia . En persons personlighet är helt beroende av social position och ideologi. Världen går mot förenkling; E. Ponomarev tror att Zinoviev närmar sig synen på Konstantin Leontievs historia . Nästa steg av personlig nedbrytning är uppkomsten av en dator , som tar bort en persons funktioner och undertrycker ett överskott av information. Civilisationen förvandlas till en imitation - en stor dator som oändligt bearbetar samma data. Det framtida samhället för "den globala människan" påminner om sovjetkommunismen: en person blir avpersonaliserad, förvandlas till en funktion, en halvrobot, mänskliga relationer ersätts av virtuella under förhållanden av total förvrängning av information och dominans av ideologi [ 211] .

En persons sanna ansvar i förhållande till sig själv, världen och andra människor är endast möjligt med befrielsen av medvetandet från någon form av ideologi, vilket inte är lätt att göra: människor är rädda och undviker sanningen, vill inte veta sanningen om sig själva ("Yawning Heights") [212] . Enligt M. Kantor försvarade tänkaren en absolut förståelse av mänsklig existens, "förstådd för att förstå" (hegelians ställning) [213] . Zinovjev trodde på förnuftets makt, såväl som på människans kraft, att en vetenskaplig förståelse av samhället kan förändra det [214] . En person måste hela tiden tänka, se sakernas faktiska tillstånd, inte nöja sig med illusioner [97] , förstå varför han agerar i samhället på ett visst sätt. Under den senare perioden ansåg Zinoviev att vår tids huvudproblem var människors ovilja och oförmåga att förstå samhället, dess förändringar och deras egen plats i social evolution. För en objektiv förståelse är också utomvetenskapliga villkor nödvändiga: å ena sidan är en viss etisk position förkastandet av dominerande värderingar, attityder och sociala regler; å andra sidan är värdeaspekten bildandet av ett socialt ideal. I nyare verk ansåg Zinovjev att den kommunistiska utopin var ett sådant ideal [215] [216] .

M. Kirkwood citerade Zinovievs uttalande, och trodde att det förklarar inkonsekvensen i hans tanke [217] :

Jag kan uttrycka och motivera en bedömning i en situation, och något motsatt i en annan. Detta är inte skrupellöshet. Det är viljan att se saker från en annan synvinkel, att överväga en annan aspekt av problemet. Ibland – bara av motsättningens anda. Saken är den att jag inte är en doktrinär, jag är inte en profet, jag är ingen politiker, jag är ingen respektabel professor. Jag lever i språket som i en speciell verklighet, dessutom i en komplex, motsägelsefull, flytande verklighet. All dogmatism är ödesdigert här. Det finns inga etablerade formler en gång för alla. En sak är stabil i min position: sträva efter sanningen och stå emot våld, för utan detta är du ingen person.

Etik

Zinovjevs etik var ett svar på den existentiella egoismens sociala lagar, där det varken finns moral eller frihet. Etiken kompletterar den pessimistiska sociologin, som Zinovjev, enligt hans eget erkännande, utvecklade för att skapa en "livslära" och finna en plats i samhället för sig själv som en "ideal kommunist". I The Yawning Heights skrev Zinoviev: "Poängen är inte att avslöja sanningen om dig själv. Det krävs inte mycket intelligens. Poängen är hur man ska leva efter det. Samhällets maskineri är föremål för grymma och omänskliga lagar, oundvikliga, liksom naturlagarna; men en enda individ kan övervinna dem, bygga sitt liv som ett "paradis" i ett socialt "helvete". Zinoviev citerade ofta frasen: "När människor vill spotta på tyngdlagarna bygger de flygplan." Kvintessensen av Zinovjevs etik finns i frasen: "Jag är en suverän stat"; han påstod sig ha hållit fast vid denna princip under hela sitt liv, till och med utarbetat sin egen konstitution. Som A. Huseynov noterade utarbetade Zinoviev en etisk doktrin uteslutande för sig själv. Zinovjevs synssystem, som han kallade "Zinovyoga", ekar traditionen som går från stoikerna till Kant. Allmänna bestämmelser utvecklades i början av 1960-talet och anges i synnerhet i Evangeliet för Ivan, Gå till Golgata och lev [218] [219] [220] [221] .

Zinovievs etik har följande egenskaper: enkelhet och ovillkorlighet (Kant och Albert Schweitzer ), trots bräckligheten, svagheten och komplexiteten i dess genomförande; ansvar ( Antoine de Saint-Exupery ), etik bygger på individuellt ansvarsfullt omdöme [222] . En person ställs inför ett val: att delta i den själviska kampen för sociala förmåner eller att undvika den, men stanna kvar i samhället. Personligt beslut i specifika situationer begränsar frivilligt hur socialitetens lagar fungerar och är därför verkligen moraliska eller etiska. Ska en person vara en konformist? Ska han riskera att gå mot strömmen? Om ja, i vad namn? Vad händer med honom om han bryter mot sociala lagar? En etisk handling i sig är inte moralisk eller omoralisk, man måste vägledas av sina egna värderingar och bedömningar, och inte av allmänna idéer. Människan är kriteriet för att bestämma gott och ont, vilket inte betyder frånvaron av bud eller mönster. Tvärtom, det finns många olika regler och normer, efter vilka en person från en social individ blir en person, med hjälp av mänsklighetens etiska erfarenhet. Huvudregeln är att avslå en handling som syftar till egen fördel om den skadar annan [223] [224] [225] .

Motståndsetiken bygger på en paradox: vetenskapsmannen Zinovjev utgick från den obönhörliga utvecklingen av social evolution och social determinism, men han trodde att i kampen för frihet måste en person agera, kämpa, stå emot för att ha hopp, även om det finns ingen. Ju värre situationen är, desto fler anledningar till motstånd, och kampen är möjlig endast i ensamhet, vilket liksom döden är priset för en verkligt etisk handling. Genom ensamhet går en person in i en osynlig gemenskap av dem som har valt motstånd, in i "de ensammas eviga brödraskap" (Chatterbox öde i "Gäspande höjder") [226] .

Arv. Uppfattning. Kritik

Logiskt arv

Zinovjev spelade en viktig roll i utvecklingen av rysk logik på 1950- och 1960-talen. Hans tidiga program för "substantiv logik" fick inte officiellt erkännande, men påverkade utvecklingen av sovjetisk forskning om vetenskapens metodologi [110] . På 1960-talet var Zinovjev en av de ledande sovjetiska logikerna [227] , ledaren för den "kognitiva rörelsen", som enligt V. Lektorsky fängslade många filosofer, logiker, matematiker, psykologer och lingvister [228] . Fem av Zinovjevs verk publicerades i väst, vilket var ett unikt fall för ryskt filosofiskt tänkande [125] . Monografin "Philosophical Problems of Many-Valued Logic" (1960), snart översatt till engelska, var en betydande händelse i sovjetisk filosofi, även om den hade sina nackdelar [229] . Det klassiska verket blev en av världens första monografier om mångvärdig logik och den första i sovjetblocket. I allmänhet motsvarade Zinovievs verk nivån på vetenskapliga landvinningar inom den tidens icke-klassiska logik, uppskattades mycket av sådana logiker som Kazimierz Aidukevich , Jozef Bochensky , G. von Wright, men väckte inte mycket uppmärksamhet i Väst. Zinoviev prioriterade formella metoder framför formell kalkyl, vilket flyttade hans arbete bort från huvudriktningarna och trenderna i vetenskapens logik och metodologi under andra hälften av 1900-talet. Ödet för Zinovievs logiska arv påverkades negativt av icke-vetenskapliga skäl: kollapsen av hans skola efter påtvingad emigration, förbudet i Sovjetunionen mot referenser till hans verk. Som ett resultat finns det i den inhemska litteraturen ingen systematisk presentation av vetenskapsmannens logiska verk [230] [231] [232] [113] .

Mottagning i väst

Zinovjev blev främst berömmelse som författaren till The Yawning Heights, en dissidentförfattare, och blev förmodligen den mest kända representanten för den tredje utvandringsvågen efter A. Solsjenitsyn [233] . Hans "sociologiska romaner" var allmänt populära, väckte uppmärksamhet från kritiker och press och översattes till olika språk [234] . Enligt P. Fokin omfattar den kritiska bibliografin om Zinoviev i Europa flera hundra artiklar och recensioner, ett antal monografier. Den experimentella nyheten i hans poetik var ganska förståelig för den västerländska läsaren, med hänsyn till litteraturens utveckling under 1900-talet. Hans prosa var högt ansedd, till exempel av Anthony Burgess och Eugene Ionesco , som ansåg Zinoviev kanske den största moderna författaren [235] . Efterföljande verk uppfattades som svagare i jämförelse med den "gränslösa raseriet" i "Gässande höjder" eller "direktheten" i "Bright Tomorrow" [236] . Emigrantkritiker, efter att ha utvärderat de två första böckerna positivt, ignorerade därefter hans verk, inte minst på grund av satiren över dissidenter [237] .

Zinoviev fick störst popularitet i Frankrike, där "Gäspande höjder" tillfälligt förstörde bilden av Sovjetunionen skapad av Solsjenitsyns bok " Gulagskärgården " [238] . I motsats till de allmänt accepterade västerländska föreställningarna om det " onda imperiet " som delas av Solsjenitsyn och tredje vågens emigranter, gav Zinovjev den sovjetiska ordningen ett slags existentiellt värde. Bland emigranterna var det ganska vanligt att tro att Zinovjev skulle tas på allvar för att förstå Sovjetunionen. Bedömningarna av sociologen Zinovjev i väst är tvetydiga. Hans verk sågs som det första försöket av en sovjetisk filosof att ge en kritik av sovjetiska institutioner oberoende av officiella dogmer och en holistisk uppfattning om det sovjetiska systemet, presenterad i originalform [239] [236] [240] . På 1980-talet väckte hans böcker uppmärksamhet från ett antal historiker och samhällsvetare, vilket förändrade deras uppfattning om det sovjetiska samhället och "lockade" några slavister [165] . Sovjetologer har tagit emot "kommunismen som verklighet" med respekt, men kritiserat ett antal centrala uttalanden [241] . Utanför sovjetologin påverkade Zinovjevs idéer de politiska forskarna Ronald av Tyrus, och särskilt Jun Elster , som trodde att Iban-modellen om "de ineffektivas effektivitet" gör det möjligt att förstå politisk irrationalitet [242] [243] [244] . Intresset för Zinoviev uttrycktes i den kollektiva samlingen "Alexander Zinoviev: Writer and Thinker" (1988) [165] . 1992 publicerades M. Kirkwoods monografi "Alexander Zinoviev: An Introduction to Creativity" [245] .

På det hela taget var Zinovjevs inflytande på sovjetologin obetydligt [246] . Det västerländska etablissemanget var likgiltigt för Zinoviev, hans verk betraktades som ett ämne för studier och inte som en del av en intellektuell dialog. Som K. Krylov trodde var många europeiska utmärkelser och titlar som "hedersmedborgare i Orange och Ravenna" ganska "glitter" [247] . Utanför Frankrike och Italien [248] , särskilt i engelsktalande länder, var mottagandet av Zinovievs idéer som socialteoretiker mycket coolare [78] [K 8] . Kommentatorerna F. Hanson och M. Kirkwood noterade att formatet på intervjun, där Zinoviev vanligtvis talade, förenklade och överdrev hans idéer, vilket förvärrade den negativa attityden i den engelsktalande världen [72] . Redan före perestrojkan bidrog Zinovjevs hårda offentliga uttalanden till hans "semi-karantän" i den akademiska miljön [239] . O. Kharkhordin sammanfattade skälen till förkastandet av Zinovjevs sociologiska verk i väst: för det första uppfyllde hans sociologiska essäer inte de vetenskapliga normerna för positivistisk forskning, även om Zinovjev insisterade på motsatsen; för det andra anklagade han senare västvärlden för att ha konspirerat för att förstöra Sovjetunionen, vilket betraktades som en grov politisk blunder [249] . Zinovjev själv hävdade att sovjetologerna var partiska eftersom de inte strävade efter vetenskapliga, utan politiska mål: att hitta brister, svagheter och sårbarheter i kommunismen för att "döda odjuret" [250] [251] .

Enligt västerländska kritiker är anspråk på att skapa en "absolut" samhällsvetenskap, om "genuint vetenskaplig" beskrivning av samhället, i synnerhet det sovjetiska samhället, och att upptäcka absoluta och matematiskt precisa samhällslagar, föråldrade. Zinovjev var arvtagaren till 1800-talets scientism och sovjetisk scientism [252] [78] och var inte bekant med prestationerna från klassikerna inom västerländsk sociologi [253] . Den naiva önskan att erkänna samhället som en "verklighet" med en metod som utesluter tolkningar återspeglade Hegels och marxismens inflytande (idén om det verkligas och det rationellas identitet) och motstod inte Kants kriterier som fastställts för vetenskaplig kunskap ( skilja mellan fenomen och noumenon) [254] . Som ett resultat av detta placerades de objektiva samhällslagarna, med vilka Zinovjev ersatte de marxistiska lagarna för historisk utveckling, av honom som naturlagar i verkligheten, vilket motsvarade marxismens-leninismens ideologi [255] .

Kritiker noterade motsättningen mellan Zinovjevs deklarerade vetenskapliga opartiskhet, hans sociologiska determinism och uppenbara moralism, tro på fri vilja och etiska imperativ. Man drog slutsatsen att han inte var en vetenskapsman, utan snarare en moralist eller en författare [256] [257] . Hans sociala determinism och avgudadyrkan av sociologi uteslöt möjligheten till fri handling eller motstånd. Därav Zinovjevs kritiska inställning till oliktänkande, mot deras position som "personlig prestation". Zinovjev anklagades för att ha bett om ursäkt för Stalin och för att rättfärdiga kollektivisering under sken av objektivitet [238] [239] [258] . Han anklagades för antihistoricism [207] [255] och separata åsikter, inklusive idéer som var föråldrade i socialt tänkande: en naturalistisk vision av samhället, liknande konceptet av Herbert Spencer ; idéer om den oundvikliga sociala evolutionen (marxismen), dess passage genom vissa stadier; en blandning av arkaiska, marxistiska och moderna politiska begrepp. V. Berelovich drog slutsatsen att Zinovjevs sociologiska koncept inte borde betraktas som en teori om det sovjetiska samhället, utan snarare som en manifestation av det "mentala universum" som ligger till grund för sovjetregimen och dess ideologi [259] . Enligt J. Niva [260] ,

En fånge i sin mardröm, isolerad i sin obevisbara allvetenhet, förblindad av bilden av ett hopplöst mänskligt bestiarium, Zinoviev, utan tvekan, representerar ett av de mest slående exemplen på fängslandet av en person i ett totalitärt system.

Zinovjevs "vetenskapliga prognos" om den sovjetiska kommunismens stabilitet som ett socialt system oförmöget att reformera gick inte i uppfyllelse. Ur västerländska forskares synvinkel motbevisades det av historiska händelser: perestroika, Sovjetunionens kollaps. Claude Lefort sammanfattade [261] 1989 :

Jag kände omedelbart i Zinovjev en intellektuell som är benägen för paradoxer som försöker motbevisa alla etablerade åsikter och anser sig kunna visa att detta splittrade, atomiserade samhälle i slutändan bara vill upprätthålla ett system som garanterar fördelarna med tröghet och korruption. Jag höll aldrig med om hans tolkning. Händelserna motbevisar det.

Enligt F. Hanson har den sene Zinovjevs vändning mot västerländsk kritik likheter med utvecklingen av Herzen och Solsjenitsyn, som liksom Nikolaj Berdyaev behöll en djup koppling till Ryssland. Till skillnad från Berdyaev och Solsjenitsyn fokuserade Zinovjev på kommunism, rationalitet och samhälle [262] . Tänkaren utvecklades från westernism till slavofilism (M. Kirkwood) [263] eller till "sovjetisk patriotism" (F. Hanson), social snarare än etnisk nationalism (Zinoviev skrattade åt den speciella "ryska andligheten"). Zinovjevs "postkommunistiska opus", hävdar Hanson, generaliserade förenklat den icke-västerländska världen och överdrev västvärldens osårbarhet; kommentatorn tvivlade på att Sovjetunionen var ett supersamhälle. Samtidigt bekräftar resultaten av sociologiska undersökningar om ryssarnas inställning till Sovjetunionens kollaps och de sociala förändringar som har ägt rum i stort sett hans vision. Enligt Hanson uttryckte och förutsåg Zinovjevs storslagna historiska plan tydligt och delvis det offentliga tänkesättet i det moderna Ryssland, särskilt åsikterna från den härskande eliten under Putin-eran: en känsla av förnedring, antiamerikanism och ånger över Sovjetunionens kollaps . Även om Zinovjev inte hade tid för ryska ledare tänkte han på ett liknande sätt som deras, men tydligare [264] .

Uppfattning i Ryssland

Alexander Zinovjev tillhörde de sovjetiska filosofer som på 1950- och 1960-talen motsatte sig dogmer inom vetenskap och humanitärt tänkande, deras hetsiga debatter påverkade tänkesättet i samhället, formade den sovjetiska intelligentsians åsikter och övertygelser. Hans sociologiska romaner, som distribuerades i samizdat under den sena " stagnationen ", bidrog till kollapsen av den officiella ideologin, som redan hade försvagats avsevärt efter slagen från dissidenterna och Solsjenitsyn [125] . Zinovievs böcker skrevs på dagens ämne, vilket speglar vissa offentliga tänkesätt, så på 1980-talet var deras läsare "västerlänningar", på 1990-talet - "soilers" [265] . Hans verk började publiceras ganska sent, efter böckerna av Andrei Platonov och Vladimir Nabokov , men före Solsjenitsyn. "Yawning Heights" sålde ganska stor upplaga, "Kommunism som verklighet" 1994 väckte inte längre något stort läsarintresse [266] . Svårigheten i Zinovjevs språk uppmärksammades inte av samizdats läsare, viktigare var själva faktumet att läsa förbjuden litteratur; senare bidrog den komplexa stilen till att intresset försvann [127] . Enligt K. Krylov föll Zinovjevs antisovjetiska böcker på 2000-talet "i samma avloppsvatten som all 'antisovjetisk litteratur'", med aktivt deltagande av deras tidigare läsare - representanter för den "liberala" intelligentsian [267 ] .

På 1990-talet fanns det nästan ingen diskussion om Zinovjevs verk i den intellektuella gemenskapen [268] [269] , vilket han själv bidrog till med sina ibland hänsynslösa och inte alltid genomtänkta uttalanden. Som K. Krylov skrev, talade ryska intellektuella som regel om honom med "agerat avsky", ansåg honom "en rolly-poly babbel, som inte citerar Foucault och Marcuse" och vars "oglamorösa" konstruktioner inte är lämpliga för " diskurs” [270] . Representanter för den "liberala" intelligentian fördömde Zinovjev för hans primitiva litterära form, förräderi mot liberalismen och våldsamt försvar av kommunismen [127] [265] . Samtidigt accepterades hans konspirationsuttalanden om västerländska "dockor" lätt av "jorden" [271] . Enligt V. Lektorsky uppfattades det sociologiska begreppet Zinovjev, med sällsynta undantag, inte av rysk akademisk sociologi och filosofi [272] , även om bilden av homo sovieticus användes i sociologisk forskning av Jurij Levada och hans anhängare. Zinovievs senare arbete påverkade bland annat sociologen Andrei Fursov och den politiske filosofen Vadim Tsymbursky . Under 2000-talet uppstod ett visst intresse för Zinovjevs arv [273] . Genom Olga Zinovievas ansträngningar publicerades hans sista verk, The Understanding Factor, postumt. Tänkaren ägnades åt en volym från serien "Filosofi av Ryssland under andra hälften av 1900-talet" (2009), en samling memoarer "Alexander Aleksandrovich Zinoviev: upplevelsen av ett kollektivt porträtt" (2012). Den första filologiska doktorsavhandlingen försvarades 2013 [274] . 2016 publicerades en biografi om Zinoviev skriven av litteraturhistorikern Pavel Fokin i serien Life of Remarkable People .

Zinovjev betraktas som en oberoende rysk tänkare [275] [97] [276] , som förenade filosofi, logik, sociologi, etik, litteratur [277] i en holistisk världsbild . Ett antal kommentatorer menar att Zinovjev inte tänkte i form av strikt systematisk kunskap, inte med hjälp av vetenskapliga begrepp, utan genom bilder, metaforer, allegorier [276] , och medvetet avskaffade separationen mellan filosofi och litteratur för bästa beskrivning av verkligheten [278] . Hans arbete, särskilt från den sena perioden, karakteriseras ofta som filosofisk eller sociologisk journalistik. Filosofen Vadim Mezhuev noterade den extrema komplexiteten och inkonsekvensen i Zinovievs åsikter, amplituden av hans paradoxala tanke. Han skrev kanske "den mest fruktansvärda satiren över det sovjetiska systemet" och kallade sedan sovjetperioden den bästa i Rysslands historia, den bästa som Ryssland kunde skapa. Zinovjevs figur är tragisk, han kännetecknades av pessimism och förmodligen en extremt "tragisk historiesyn". Med goda skäl förkastade han det västerländska samhället ("västernismen"), men han uppfattade också Ryssland på ett tvetydigt sätt, och kombinerade kärleken till Ryssland med viljan att vetenskapligt förstå det. Zinovjev var dock inte en apologet för verklig kommunism och ansåg den på intet sätt som ett ideal. Slutligen var hans vision av världen djupt personlig, skapad "från honom själv" - i många av hans böcker fanns inga fotnoter. Därför, avslutar Mezhuev, är det svårt att jämföra Zinoviev med någon, att förstå vem han ärvt, inklusive i ryskt tänkande [27] .

Enligt M. Kantor blev Zinovjev författare "av skam för den mänskliga naturen" och skapade en "ryska statens historia" i flera volymer i form av ett folkepos, som täckte perioden från Chrusjtjov till Jeltsin; berättelsen om en folktragedi — avhumanisering och försämring av social och mänsklig värdighet, en berättelse om förfall och en rad katastrofer, men berättad som en oändlig anekdot. Krönikan om upplösningens epok var en "studie av forskning", genom en dubbel främlingskap beskrev den samhällets ideologiska fabrik - filosofer, sociologer, nomenklatura. Enligt Kantor blev Zinovievs sagolika epos från bok till bok mer och mer banal, olustig, platt och tråkig: senare verk om västern nådde inte nivån "Gäsphöjder". Djärva, men naiva och opålitliga ur vetenskaplig synvinkel, böcker om väst var faktiskt skrivna av författaren om Ryssland, Zinovjev var aldrig intresserad av det verkliga väst. Bilden av väst var en av metaforerna för det ryska livet - Zinovjev följde rysk emigranttanke, med början Herzen [279] .

Enligt den ryska sociologen Nina Naumova var Gäsparhöjderna det enda försöket inom sovjetisk sociologi att ge en beskrivning av det sovjetiska systemet . Den ryske filosofen och sociologen Oleg Kharkhordin ansåg att kommunismen som verklighet var den bästa introduktionen till det sovjetiska livets sociologi, och noterade den exceptionella "tydligheten och styrkan" i Zinovjevs konceptualisering av informell aktivitet. Kharkhordin såg närheten av hans modell till Pierre Bourdieus analys av traditionalistiska samhällen och fann fördelar i Zinovievs modell [281] . A. Fursov för Zinovievs verk närmare den "nya sociala historia" som uppstod på 1970-talet på basis av idéer från E. P. Thompson , M. Foucault m.fl.. Denna riktning betraktar historien inte ur elitens synvinkel, utan från de förtrycktes sida. Därför var Zinovjev, enligt Fursov, i framkant av världens sociala tanke; "Zinovievs system" erbjuder ett lovande svar på frågan om möjligheten till social kunskap, och övervinner de dominerande och förtryckta gruppernas begränsade åsikter (ideologi och utopi) [282] . A. Huseynov trodde att Zinovjevs prognos om en "katastrof" som hade gått i uppfyllelse utan tvekan bevisade hans uppfattning om sovjetkommunism [70] .

Filosofen Boris Mezhuev uppmärksammade det faktum att Zinoviev, på toppen av sin antikommunism, kritiserade Gorbatjov från vänster, radikala ståndpunkter, och betraktade perestrojkan som en provokation av specialtjänsterna ("Gorbatsjovismen"). Först 1989 tog Zinoviev positionen som ärkekonservatism och gjorde sedan allt för att se till att hans tidiga åsikter glömdes bort. Mezhuev tvivlade inte på uppriktigheten i den "framstående tänkarens" övertygelse, men noterade att radikalismen, infantilismen, hatet mot måttlighet, ickevåld, harmoni och kompromisser som är inneboende i den ryska mentaliteten manifesteras även bland de "bästa människorna i Ryssland". " [283] . Enligt en annan synpunkt (A. Fursov) byggde Zinovjevs kompromisslösa och polemiska ställningstaganden och handlingar på "sanning - folkets sanning, historia, generation", vilket i den ryska traditionen förde tänkaren närmare Avvakum [284] . Om Fursov kallade Zinoviev "en stor motstridig man", så trodde M. Kantor att tänkaren var en "stor bekräftare", som drömde om utopins epos, att övervinna traditionen, om en holistisk människa fri från lögner [285] . Enligt K. Krylov uppfattade Zinoviev sig själv som en ensam "kämpe", som agerade efter situationen och ansåg sin verksamhet som användbar tjänst för det samhälle han avvisade [286] . Zinoviev karakteriserades av D. Bykov som en person med en "klinisk fullständig frånvaro av rädsla", en konfliktegocentrisk och en nonkonformist [97] . Ur M. Kantors synvinkel [287] ,

Zinovjev var en dissident två gånger: han uttalade sig mot det socialistiska systemet, sedan mot det som kom att ersätta honom. Han kritiserade Ryssland, sedan väst... [Zinoviev] kämpade inte mot socialismen utan mot social ondska, inte för den västerländska civilisationen utan för humanismen, inte för framsteg utan för sanningen. Ännu mer exakt: han försvarade den konkreta humanismen – och detta i en tid då abstrakt humanism blev det offentliga lösenordet. Abstraktionen äcklade Zinoviev: om du vill göra gott - kom igen, gör det nu ... Zinoviev kommer att ta en plats i historien bredvid Chaadaev , Herzen, Chernyshevsky. Han ställde frågor om deras omfattning, led av samma smärta.

Huvudverk

Logik

  • Uppstigning från det abstrakta till det konkreta (på materialet "Kapital" av K. Marx). Abstrakt cand. diss. M., 1954.
  • Filosofiska problem av mångvärdig logik. M., 1960.
  • Propositionell logik och slutledningsteori. M., 1962.
  • Grunderna i den logiska teorin om vetenskaplig kunskap. M., 1967.
  • komplex logik. M., 1970.
  • Vetenskapens logik. M., 1971.
  • Logisk fysik. M., 1972.
  • Logische Sprachregeln. En inführung i logiken. (Gemeinsam mit H. Wessel). Berlin, München, Salzburg, 1975.
  • Uppsatser om komplex logik. M., 2000.
  • Uppstigning från det abstrakta till det konkreta (på materialet "Kapital" av K. Marx). M., 2002.
  • Logisk intelligens. M., 2005.
  • förståelsefaktor. M., 2006.

Litteratur

I förlaget "L'Âge d'Homme"
  • Yawning Heights (1976)
  • On the Threshold of Paradise (1979)
  • Notes of a Night Watchman (1979)
  • Bright Future (1978)
  • Yellow House (1980, 2 volymer)
  • Homo Sovieticus (1982)
  • Mitt hem är mitt främmande land. En berättelse på vers (1982)
  • Flight of Our Youth: A Literary Sociological Essay on Stalinism (1983)
  • Evangelium för Ivan. Dikter (1984)
  • Gå till Golgata (1985)
  • Par Bellum (1986)
  • Live (1989)
  • Katastrof (1990)
Andra verk
  • Allegra Russis / Fun of Rus'. Dikter. Milano, 1990.
  • Global människa. M., 1997.
  • Ryskt öde, en överlöpares bekännelse. Minnesbok. M., 1999.
  • Idén. M., 2000.
  • rysk tragedi. M., 2002.
  • På en häst, stridsvagn och attackflygplan: anteckningar från en krigare-filosof. M., 2018.

Sociologi och journalistik

I förlaget "L'Âge d'Homme"
  • Utan illusioner. Samling av artiklar (1979)
  • Vi och väst. Samling av artiklar (1981)
  • Kommunism som verklighet (1981)
  • Ingen frihet, ingen jämlikhet, inget brödraskap. Artikelsamling (1983)
  • Ryskt experiment (1995)
Andra verk
  • Gorbachevism. NY, 1988.
  • Väst. Västerländskt fenomen. M., 1995.
  • Postkommunistiska Ryssland: Journalistik 1991-1995. M., 1996.
  • På väg mot supersamhället. M., 2000.
  • Den ryska kommunismens död. M., 2001.
  • Framtidens partis ideologi. M., 2003.
  • Logisk sociologi. M., 2003.
  • Korsvägar. M., 2005.

Kommentarer

  1. ↑ Enligt ställföreträdaren för RSFSR:s folkdeputerades kongress Viktor Sheinis förstördes 1990, på order av Vladimir Kryuchkov , 35 volymer av Zinoviev-filen. P. Fokin anser det troligt att bland dem fanns dokument från 1939. Västerländska kommentatorer menar att dokumenten gick förlorade under kaoset efter krigsutbrottet 1941.
  2. ↑ Formell logik som vetenskaplig disciplin avskaffades i början av 1920-talet och återupprättades på 1940-talet [42] .
  3. ↑ Troligen Venedikt Erofeev , Georgy Vladimov , Slava Lyon .
  4. ↑ Konspirationsutställning med verk av Mikhail Shemyakin .
  5. ↑ För romanen "Live" som årets bästa bok.
  6. ↑ Totalt gav Zinoviev mer än tusen intervjuer i sitt liv.
  7. ↑ Enligt V. Berelovich närmar sig Zinovievs tillvägagångssätt den foukainska modellen för allt genomträngande makt.
  8. ↑ Bland undantagen - Leszek Kolakowski [248] .

Anteckningar

  1. ↑ 1 2 3 4 5 6 BDT, 2008 .
  2. ↑ Fokin, 2016 , sid. 14-15.
  3. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 6-7.
  4. ↑ Fokin, 2016 , sid. 14-17, 21-22.
  5. ↑ Krylov, 2010 , sid. 324-325.
  6. ↑ Krylov, 2010 , sid. 321.
  7. ↑ Fokin, 2016 , sid. 23, 30-35.
  8. ↑ Krylov, 2010 , sid. 323.
  9. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 9-10.
  10. ↑ Krylov, 2010 , sid. 325-326.
  11. ↑ Fokin, 2016 , sid. 34-37.
  12. ↑ Fokin, 2016 , sid. 35-36, 38.
  13. ↑ Krylov, 2010 , sid. 326-327.
  14. ↑ Fokin, 2016 , sid. 39-42.
  15. ↑ Fokin, 2016 , sid. 42-45, 51.
  16. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 11-14.
  17. ↑ Fokin, 2016 , sid. 51-56.
  18. ↑ Krylov, 2010 , sid. 327-330.
  19. ↑ Fokin, 2016 , sid. 54.
  20. ↑ Krylov, 2010 , sid. 327.
  21. ↑ Nivat, 1993 , sid. 492.
  22. ↑ Fokin, 2016 , sid. 57, 63-71, 80-85.
  23. ↑ Fokin, 2016 , sid. 94, 97, 101-104, 110, 116-117.
  24. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 14-15.
  25. ↑ Fokin, 2016 , sid. 118-119.
  26. ↑ Fokin, 2016 , sid. 137-140.
  27. ↑ 1 2 Mezhuev V. Zinoviev var en absolut fri, oberoende person . Zinoviev.info (10 februari 2008). Hämtad: 1 juli 2022.
  28. ↑ Fokin, 2016 , sid. 120-125, 128-130, 133.
  29. ↑ Kantor, 2009 , sid. 225-226.
  30. ↑ Fokin, 2016 , sid. 134-137.
  31. ↑ Janson, 1988 , sid. femton.
  32. ↑ Fokin, 2016 , sid. 135, 147-149.
  33. ↑ Krylov, 2010 , sid. 343-344.
  34. ↑ Fokin, 2016 , sid. 140-145.
  35. ↑ Fokin, 2016 , sid. 152-157, 162-163.
  36. ↑ Kantor, 2009 , sid. 231.
  37. ↑ 1 2 Vorobyov, 2013 , sid. åtta.
  38. ↑ Fokin, 2016 , sid. 161-168, 187-188.
  39. ↑ Krylov, 2010 , sid. 335.
  40. ↑ Fokin, 2016 , sid. 149-150.
  41. ↑ Fokin, 2016 , sid. 192-196.
  42. ↑ Vorobyov, 2013 , sid. 6-7.
  43. ↑ Fokin, 2016 , sid. 201, 205-207.
  44. ↑ Vorobyov, 2013 , sid. 6-8.
  45. ↑ Fokin, 2016 , sid. 211, 223-224, 245-246.
  46. ↑ Fokin, 2016 , sid. 225, 246-247, 266.
  47. ↑ Krylov, 2010 , sid. 335, 344, 347.
  48. ↑ Fokin, 2016 , sid. 266-271.
  49. ↑ Fokin, 2016 , sid. 268.
  50. ↑ Kirkwood, 1992 , sid. tjugo.
  51. ↑ Fokin, 2016 , sid. 250, 257-258, 281-290, 297-298.
  52. ↑ Krylov, 2010 , sid. 348.
  53. ↑ Lektorsky et al., 2009 , sid. 88.
  54. ↑ Fokin, 2016 , sid. 290-293, 295-297, 319.
  55. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 19-20.
  56. ↑ Krylov, 2010 , sid. 350-352.
  57. ↑ Fokin, 2016 , sid. 293-295, 298, 313-324.
  58. ↑ Krylov, 2010 , sid. 349-352.
  59. ↑ Fokin, 2016 , sid. 325.
  60. ↑ Krylov, 2010 , sid. 353.
  61. ↑ Kirkwood, Hanson, 1988 , sid. ett.
  62. ↑ Fokin, 2016 , sid. 342, 345, 348-350.
  63. ↑ Krylov, 2010 , sid. 375.
  64. ↑ Fokin, 2016 , sid. 332-334, 339, 342.
  65. ↑ Krylov, 2010 , sid. 352-354.
  66. ↑ Fokin, 2016 , sid. 320, 351-354, 369, 375.
  67. ↑ Fokin, 2016 , sid. 354, 376-377.
  68. ↑ Fokin, 2016 , sid. 386-390.
  69. ↑ Fokin, 2016 , sid. 418, 438-441, 448, 510-511.
  70. ↑ 1 2 Huseynov A., 2009 , sid. femton.
  71. ↑ Fokin, 2016 , sid. 443, 510.
  72. ↑ 1 2 Kirkwood, Hanson, 1988 , sid. fyra.
  73. ↑ Fokin, 2016 , sid. 498.
  74. ↑ Janson, 1988 , sid. 19.
  75. ↑ Fokin, 2016 , sid. 500-505.
  76. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 211.
  77. ↑ Fokin, 2016 , sid. 409-411, 446-447, 471, 511, 516-519, 546.
  78. ↑ 1 2 3 4 Nivat, 1993 , sid. 485.
  79. ↑ Fokin, 2016 , sid. 521-523, 532, 534.
  80. ↑ Fokin, 2016 , sid. 524, 535-537, 541-543, 547, 560, 562, 565.
  81. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 256.
  82. ↑ Fokin, 2016 , sid. 570-575, 579-582, 608, 737.
  83. ↑ Fokin, 2016 , sid. 583-584, 586-587.
  84. ↑ Fokin, 2016 , sid. 603.
  85. ↑ Fokin, 2016 , sid. 592, 598-599.
  86. ↑ Krylov, 2010 , sid. 394.
  87. ↑ Fokin, 2016 , sid. 613-620.
  88. ↑ Fokin, 2016 , sid. 626-627, 641-642, 653.
  89. ↑ Krylov, 2010 , sid. 402.
  90. ↑ Fokin, 2016 , sid. 642-645, 653, 667, 673.
  91. ↑ Fokin, 2016 , sid. 654-657, 659.
  92. ↑ Fokin, 2016 , sid. 675-676, 703.
  93. ↑ Fokin, 2016 , sid. 677-682, 719.
  94. ↑ Fokin, 2016 , sid. 683-689, 704, 721-722.
  95. ↑ Fokin, 2016 , sid. 696-698.
  96. ↑ Krylov, 2010 , sid. 401, 408.
  97. ↑ 1 2 3 4 5 6 Bykov D. Alexander Zinoviev. "Gäspande höjder" . ru_bykov i LiveJournal (3 juni 2017). Hämtad: 1 juli 2022.
  98. ↑ Fokin, 2016 , sid. 685-687, 699-700.
  99. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 250-251.
  100. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 248-252.
  101. ↑ Fokin, 2016 , sid. 716.
  102. ↑ Huseynov A., 2009 , sid. arton.
  103. ↑ Huseynov A. I Kostroma, ett monument över A.A. Zinovjev . IP RAS (29 oktober 2009). Hämtad: 1 juli 2022.
  104. ↑ Blinov A., Kovtunovich V.N., Solodukhin Yu.N. Nu ska jag vända upp och ner på världen. Och utan stöd // I vetenskapens värld . - 2017. - Nr 11 . - S. 94-101 .
  105. ↑ Golubeva A. Bytte direktör vid institutet för filosofi vid Ryska vetenskapsakademin. Ryska forskare protesterade i en vecka - och lyckades . BBC rysk tjänst (28 december 2014). Hämtad: 3 juli 2022.
  106. ↑ 1 2 MIA "Russia Today" etablerade Zinovievklubben . Zinoviev. Info (3 juli 2014). Hämtad: 16 juni 2022.
  107. ↑ Specialprojekt Zinovievklubben . MIA "Ryssland idag". — Information om Zinovievklubben. Hämtad: 1 juli 2022.
  108. ↑ Kantor M. Apologia of Doubt . Novaya Gazeta (22 januari 2019). Hämtad: 2 juli 2022.
  109. ↑ En film tillägnad 100-årsdagen av filosofen Alexander Zinoviev presenterades i St. Petersburg . TASS (19 oktober 2022). Hämtad: 22 oktober 2022.
  110. ↑ 1 2 3 Babaitsev A. Yu. A. A. Zinoviev // Den senaste filosofiska ordboken: 3:e upplagan, korrigerad. — Mn.: Bokhuset. 2003. - 1280 sid. — (Encyklopediernas värld). ISBN 985-428-636-3 .
  111. ↑ Kirkwood, 2006 , s. 187-189.
  112. ↑ Cohen och Wartofsky 1973 , sid. VI.
  113. ↑ 1 2 Wessel, 2009 , sid. 154.
  114. ↑ Solodukhin, 2009 , sid. 133.
  115. ↑ Fokin, 2016 , sid. 236-237.
  116. ↑ 1 2 Solodukhin, 2013 , sid. 54.
  117. ↑ 1 2 Cohen, Wartofsky, 1973 , sid. IX.
  118. ↑ 1 2 Wessel, 2009 , sid. 155.
  119. ↑ Cohen, Wartofsky, 1973 , s. VII-IX.
  120. ↑ Bochenski, Hackstaff, 1962 , sid. 47.
  121. ↑ Solodukhin, 2009 , sid. 140-141.
  122. ↑ Wessel, 2009 , sid. 157-158.
  123. ↑ Solodukhin, 2009 , sid. 148.
  124. ↑ Fokin, 2016 , sid. 419-424.
  125. ↑ 1 2 3 4 5 6 7 8 Ermakova, Irina Zinoviev, Alexander Alexandrovich . Encyclopedia "Circumnavigation". – En artikel i uppslagsverket "Jorden runt". Hämtad: 1 juli 2022.
  126. ↑ Krylov, 2010 , sid. 356-357.
  127. ↑ 1 2 3 4 Ponomarev, 2002 , sid. 186.
  128. ↑ 1 2 Kirkwood, 1992 , sid. 29.
  129. ↑ Fokin, 2016 , sid. 430.
  130. ↑ Kirkwood, 1992 , sid. xi, 31.
  131. ↑ Kirkwood, 2006 , sid. 187.
  132. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 30-31.
  133. ↑ Nivat, 1993 , sid. 483.
  134. ↑ Fokin, 2016 , sid. 419.
  135. ↑ Huseynov A., 2009 , sid. fjorton.
  136. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 206.
  137. ↑ Fokin, 2016 , sid. 429-436.
  138. ↑ Moskovich, 1988 , sid. 89.
  139. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 207.
  140. ↑ Fokin, 2016 , sid. 435-436.
  141. ↑ Fokin, 2016 , sid. 424.
  142. ↑ Moskovich, 1988 , s. 91-92, 101-103.
  143. ↑ Schwab, 1984 , s. 29-30.
  144. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 207-208.
  145. ↑ Kirkwood, Hanson, 1988 , sid. 2.
  146. ↑ Ponomarev, 2002 , sid. 189.
  147. ↑ Fokin, 2016 , sid. 365, 372, 449, 454-455.
  148. ↑ Schwab, 1984 , s. 34-36.
  149. ↑ Krylov, 2010 , sid. 350.
  150. ↑ Kantor, 2009 , sid. 237.
  151. ↑ Huseynov, 2000 , sid. 12.
  152. ↑ Skvortsov, 2009 , sid. 248-249.
  153. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 240-243.
  154. ↑ 12 Schwab , 1984 , sid. arton.
  155. ↑ Huseynov, 2000 , sid. 13-15.
  156. ↑ Huseynov A., 2009 , sid. 13.
  157. ↑ Ponomarev, 2002 , sid. 187, 189.
  158. ↑ Schwab, 1984 , sid. 77.
  159. ↑ Krylov, 2010 , sid. 359-365, 381-384.
  160. ↑ 1 2 Huseynov A., 2009 , sid. 13-14.
  161. ↑ Krylov, 2010 , sid. 364, 366.
  162. ↑ Berelowitch, 1985 , sid. 718.
  163. ↑ Krylov, 2010 , sid. 358, 370.
  164. ↑ Schwab, 1984 , s. 18, 74-75, 77-78.
  165. ↑ 1 2 3 Hanson, 2010 , sid. tjugo.
  166. ↑ Huseynov, 2000 , sid. femton.
  167. ↑ Berelowitch, 1985 , sid. 722-723.
  168. ↑ Krylov, 2010 , sid. 373-374.
  169. ↑ Kantor, 2009 , sid. 243.
  170. ↑ Kirkwood, 1992 , sid. 155-156.
  171. ↑ Kharkhordin, 1999 , sid. 323.
  172. ↑ Elster, 1988 , s. 126-127.
  173. ↑ Krylov, 2010 , sid. 364-366.
  174. ↑ Kharkhordin, 1999 , s. 324-327.
  175. ↑ Berelowitch, 1985 , s. 725-728.
  176. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 157-161.
  177. ↑ Kirkwood, 1988 , sid. 180-182, 193.
  178. ↑ Fokin, 2016 , sid. 478-479.
  179. ↑ Janson, 1988 , sid. tjugo.
  180. ↑ 1 2 Huseynov A., 2009 , sid. 16.
  181. ↑ Huseynov, 2000 , sid. 7, 10.
  182. ↑ Krylov, 2010 , sid. 381-383.
  183. ↑ Huseynov, 2000 , sid. fjorton.
  184. ↑ Krylov, 2010 , sid. 387-389.
  185. ↑ Krylov, 2010 , sid. 386.
  186. ↑ Huseynov, 2000 , sid. 15-16.
  187. ↑ Krylov, 2010 , sid. 396.
  188. ↑ Hanson, 2010 , s. 20-22.
  189. ↑ Hanson, 2010 , s. 20-23.
  190. ↑ Fokin, 2016 , sid. 650-651.
  191. ↑ Huseynov, 2000 , sid. 14, 16-18.
  192. ↑ Krylov, 2010 , sid. 389-390.
  193. ↑ Krylov, 2010 , sid. 395.
  194. ↑ 12 Hanson , 2010 , s. 20-21.
  195. ↑ Janson, 1988 , s. 19-20.
  196. ↑ 12 Hanson , 2010 , s. 21-22.
  197. ↑ Huseynov A., 2009 , sid. 15-16.
  198. ↑ Krylov, 2010 , sid. 390, 404.
  199. ↑ Krylov, 2010 , sid. 397-398.
  200. ↑ Schwab, 1984 , sid. 42.
  201. ↑ Ponomarev, 2002 , sid. 192.
  202. ↑ Solodukhin, 2013 , sid. 52.
  203. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 162-163.
  204. ↑ Schwab, 1984 , s. 17-20, 43, 65.
  205. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 259.
  206. ↑ Schwab, 1984 , sid. 92.
  207. ↑ 1 2 Nivat, 1993 , sid. 484.
  208. ↑ Schwab, 1984 , s. 78, 90-94.
  209. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 205, 259.
  210. ↑ Krylov, 2010 , sid. 381.
  211. ↑ Ponomarev, 2002 , sid. 188-191.
  212. ↑ Schwab, 1984 , s. 33-34.
  213. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 241-244.
  214. ↑ Skvortsov, 2009 , sid. 270.
  215. ↑ Solodukhin, 2013 , sid. 51, 54, 60.
  216. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 241.
  217. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 3-4.
  218. ↑ Huseynov, 2009 , sid. 338-339, 345, 347, 352, 355-356.
  219. ↑ Fokin, 2016 , sid. 258-259.
  220. ↑ Huseynov, 2000 , sid. tjugo.
  221. ↑ Krylov, 2010 , sid. 339-340.
  222. ↑ Schwab, 1984 , s. 10, 22-23, 99.
  223. ↑ Huseynov, 2009 , sid. 344-345, 352-354.
  224. ↑ Schwab, 1984 , s. 17-23.
  225. ↑ Skvortsov, 2009 , sid. 269-270.
  226. ↑ Schwab, 1984 , s. 95-96, 98-99, 115-116.
  227. ↑ Cohen, Wartofsky, 1973 , s. V-VI.
  228. ↑ Lektorsky et al., 2009 , sid. 61.
  229. ↑ Bochenski, Hackstaff, 1962 , s. 38, 47.
  230. ↑ Vorobyov, 2013 , sid. 8-9, 12.
  231. ↑ Solodukhin, 2009 , sid. 133-135.
  232. ↑ Vorobyov V., 2013 , sid. 27.
  233. ↑ Janson, 1988 , sid. tio.
  234. ↑ Krylov, 2010 , sid. 377.
  235. ↑ Fokin, 2016 , sid. 438-439.
  236. ↑ 1 2 Kirkwood, Hanson, 1988 , sid. 3.
  237. ↑ Krylov, 2010 , sid. 374-375.
  238. ↑ 12 Nivat , 1993 , s. 484-485.
  239. ↑ 1 2 3 Janson, 1988 , sid. 22.
  240. ↑ Berelowitch, 1985 , sid. 717.
  241. ↑ Kirkwood, 1992 , s. 148-149.
  242. ↑ Kirkwood, Hanson, 1988 , sid. 7.
  243. ↑ Elster, 1988 , s. 127, 135-136, 139.
  244. ↑ Hanson, 1988 , sid. 156.
  245. ↑ Fokin, 2016 , sid. 737.
  246. ↑ Hanson, 1988 , sid. 155.
  247. ↑ Krylov, 2010 , sid. 377-379.
  248. ↑ 12 Janson , 1988 , sid. 23.
  249. ↑ Kharkhordin, 1999 , sid. 322.
  250. ↑ Krylov, 2010 , sid. 379.
  251. ↑ Fokin, 2016 , sid. 506.
  252. ↑ Schwab, 1984 , s. 121-123, 128.
  253. ↑ Hanson, 1988 , sid. 146.
  254. ↑ Schwab, 1984 , sid. 48.
  255. ↑ 12 Berelowitch , 1985 , sid. 720.
  256. ↑ Hosking, 1988 , s. 176-177.
  257. ↑ Berelowitch, 1985 , sid. 719.
  258. ↑ Kirkwood, Hanson, 1988 , sid. åtta.
  259. ↑ Berelowitch, 1985 , s. 718, 721, 734-735.
  260. ↑ Nivat, 1993 , sid. 486.
  261. ↑ Ferenczi, Thomas. Un entretien avec Claude Lefort // Le Monde. — 27 oktober 1989.
  262. ↑ Hanson, 2010 , sid. 21.
  263. ↑ Kirkwood, 2006 , sid. 190.
  264. ↑ Hanson, 2010 , s. 20-21, 23.
  265. ↑ 1 2 Kantor M., 2008 , sid. 246.
  266. ↑ Krylov, 2010 , sid. 403.
  267. ↑ Krylov, 2010 , sid. 355.
  268. ↑ Fokin, 2016 , sid. 627.
  269. ↑ Krylov, 2010 , sid. 403-404.
  270. ↑ Krylov, 2010 , sid. 394, 401, 404.
  271. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 220.
  272. ↑ Lektorsky et al., 2009 , sid. 61-62.
  273. ↑ Vorobyov, 2013 , sid. 27.
  274. ↑ Fokin, 2016 , sid. 8, 441.
  275. ↑ Fokin, 2016 , sid. 709.
  276. ↑ 1 2 Mezhuev et al., 2008 , sid. fjorton.
  277. ↑ Huseynov A., 2009 , sid. åtta.
  278. ↑ Fursov, 2009 , sid. 327.
  279. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 205-209, 214, 219, 237.
  280. ↑ Naumova N. F. "Jag hade tur tre gånger" (intervju med N. F. Naumova)  // Rysk sociologi från sextiotalet i memoarer och dokument / Ed. G. S. Batygin och S. F. Yarmolyuk. - St Petersburg. : RKhGI , 1999. - S. 308 . — ISBN 5-887516-246-5 .
  281. ↑ Kharkhordin, 1999 , s. 322, 327-328.
  282. ↑ Fursov, 2009 , sid. 320-321.
  283. ↑ Mezhuev B. "Perestroika-1": en sammandrabbning av alternativ. "Ensam med mig själv" av Mikhail Gorbatjov . "Gefter" (9 augusti 2013). Hämtad: 3 juli 2022.
  284. ↑ Fursov, 2009 , sid. 310-313.
  285. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 252, 259-260.
  286. ↑ Krylov, 2010 , sid. 340, 375.
  287. ↑ Kantor M., 2008 , sid. 214, 247-248.

Litteratur

  • Wessel, Horst. Alexander Zinovievs logik // Alexander Alexandrovich Zinoviev. - M. : ROSSPEN , 2009. - S. 153-159 . - ISBN 978-5-8243-1073-3 .
  • Vorobyov V.V. Logiska verk av A.A. Zinoviev under andra hälften av 1900-talet. and the Development of Logic // Logical and Philosophical Research: Vol. 6 / Rev. ed. Yu. V. Ivlev. - M . : Centrum för strategisk konjunktur, 2013. - P. 6-17 . - ISBN 978-5-906233-60-8 .
  • Vorobyov V.V. "Factor of Understanding" - Alexander Zinovievs logiska testamente // Logical and Philosophical Research: Vol. 6 / Rev. ed. Yu. V. Ivlev. - M . : Centrum för strategisk konjunktur, 2013. - S. 18-27 .
  • Huseynov A.A. Om Alexander Zinoviev och hans sociologi // Zinoviev A.A. På väg mot supersamhället. - M . : Tsentrpoligraf, 2000. - S. 3-21 . - ISBN 978-5-8243-1073-3 .
  • Huseynov A.A. Alexander Zinoviev. Encyklopedisk referens // Alexander Alexandrovich Zinoviev. - M. : ROSSPEN, 2009. - S. 7-18 .
  • Huseynov A. A. Läran om Alexander Zinovievs liv // Alexander Alexandrovich Zinoviev. - M. : ROSSPEN, 2009. - S. 338-358 .
  • Guseinov A. A. Zinoviev Alexander Alexandrovich  // Great Russian Encyclopedia . Volym 10. - M. : BRE , 2008. - S. 493-495 .
  • Kantor KM Alexander Zinovievs logiska sociologi som social filosofi // Alexander Aleksandrovich Zinoviev. — M. : ROSSPEN, 2009.
  • Kantor M. K. Motståndets estetik. Konkrete Zinoviev och vår abstrakta tid // M. Kantor. Demokratins långsamma käkar. Artiklar och essäer. - M .: AST, 2008. - S. 204-263 . — ISBN 978-5-17-053109-7 .
  • Krylov K. A. Till minne av Alexander Zinoviev  // K. Krylov. Driv bort djävlarna. - M. : Skimen, 2010. - S. 318-408 . - ISBN 978-5-903066-06-3 .
  • Lektorsky V. A. och andra Alexander Zinoviev är en tänkare och en person. Material från "rundbordet" i tidskriften "Problems of Philosophy" // Alexander Alexandrovich Zinoviev. - M. : ROSSPEN, 2009. - S. 60-97 .
  • Ponomarev E. R. Homo postsoveticus. Alexander Zinovievs arbete igår och idag // The Zinoviev Phenomenon / red. A. A. Huseynova och andra - M . : Moderna anteckningsböcker, 2002. - S. 186-194 . — ISBN 5-88289-200-7 .
  • Skvortsov A. A. Alexander Zinovievs sociologi: mellan logik och etik // Alexander Alexandrovich Zinoviev. - M. : ROSSPEN, 2009. - S. 246-270 .
  • Solodukhin Yu. N. Den logiska läran om A. A. Zinoviev // Alexander Alexandrovich Zinoviev. - M. : ROSSPEN, 2009. - S. 133-152 .
  • Solodukhin Yu. N. Logik och metodik för samhällsvetenskaperna för A. A. Zinoviev: huvudbestämmelser och modern social verklighet // Logiska och filosofiska studier: Issue. 6 / Rev. ed. Yu. V. Ivlev. - M . : Centrum för strategisk konjunktur, 2013. - S. 43-66 .
  • Fokin P. E. Alexander Zinoviev: Prometheus avvisad. - M . : Young Guard, 2016. - 749 sid. - ( ZhZL ). - 3000 exemplar.  - ISBN 978-5-235-03928-5 .
  • Fursov A.I. Alexander Zinoviev: Ryskt öde - ett experiment i rysk historia // Alexander Alexandrovich Zinoviev. - M. : ROSSPEN, 2009. - S. 308-336 .
  • Från kunskap till förståelse. Till minne av Alexander Alexandrovich Zinoviev // Free Word. Intellektuell krönika: Almanacka 2007/2008 / Komp. och resp. ed. V. I. Tolstykh . - M. : IFRAN, 2008. - S. 5-40 . - ISBN 978-5-9540-0130-3 .
  • Berelowitch, Vladimir. Le cauchemar social d'Alexandre Zinoviev: pouvoir et société sovietiques // Annales. Ekonomier, Sociétés, Civilisationer. - 1985. - Vol. 40ᵉ année, nr 4 . - s. 717-736.
  • Bochenski JM, Hackstaff LH A Study in many-valued logic // Studies in Soviet Thought. - 1962. - Vol. II, nr 1 (mars) . - S. 37-48.
  • Cohen RS, Wartofsky MW Redaktionell introduktion // AA Zinov`ev. Grunderna för den logiska teorin om vetenskaplig kunskap. - Dordrecht: D. Reidel Publishing Company, 1973. - P. V-XI. — ISBN 978-94-010-2501-0 .
  • Elster, John. Active and Passive Negation: An Essay in Ibanskian Sociology // Alexander Zinoviev som författare och tänkare: en bedömning. - Macmillan Press, 1988. - S. 118-144.
  • Hansson, Philip. Homo Sovieticus bland Ryssland-tittarna // Alexander Zinoviev som författare och tänkare: en bedömning. - Macmillan Press, 1988. - S. 154-172.
  • Hansson, Philip. Alexander Zinoviev och den ryska tragedin. Postkommunismens verklighet  // Baltiska världar. - Stockholm: Centrum för Baltiska och Östeuropastudier, Södertörns högskola, 2010. - Vol. III, nr 2 . - S. 18-25.
  • Hosking, Geoffrey. Moralism kontra vetenskap // Alexander Zinoviev som författare och tänkare: en bedömning. - Macmillan Press, 1988. - S. 173-178.
  • Janson, Charles. Alexander Zinoviev: Experiences of a Soviet Methodologist // Alexander Zinoviev som författare och tänkare: en bedömning. - Macmillan Press, 1988. - S. 10-25.
  • Kirkwood, Michael. Alexander Zinoviev: En introduktion till hans verk. - L., etc.: Macmillan Press, 1992. - ISBN 978-1-349-12485-5 .
  • Kirkwood, Michael; Hansson, Philip. Inledning // Alexander Zinoviev som författare och tänkare: en bedömning. - Macmillan Press, 1988. - S. 1-9. - ISBN 978-1-349-09192-8 .
  • Kirkwood, Michael. Aleksandr Zinov'ev // Slavonica. - 2006. - Vol. 12, nr 2 . - S. 186-190.
  • Kirkwood, Michael. Stalin och stalinismen i Zinovievs verk // Alexander Zinoviev som författare och tänkare: en bedömning. - Macmillan Press, 1988. - S. 179-199.
  • Kharkhordin, Oleg. Kollektivet och individen i Ryssland: En studie av praxis. - Berkeley, LA: University of California Press, 1999. - ISBN 0-520-21604.
  • Moskovich, Wolf. Alexander Zinovievs språk // Alexander Zinoviev som författare och tänkare: en bedömning. - Macmillan Press, 1988. - S. 89-103.
  • Nivat, Georges. Le phénomène Zinoviev // G. Nivat.Russie-Europe - La fin du schisme. Etudes littéraires et politiques . - Lausanne: L'Âge d'Homme, 1993. - ISBN 978-2-825-10364-7 .
  • Schwab, Claude. Alexandre Zinoviev. motstånd och klarhet. — Lausanne: L'Âge d'homme, 1984.

Länkar

  • Zinoviev.Info . - En webbplats med verk av A. Zinoviev och ett stort antal material.
  • Postsovjetismen (21 september 2005). — Föreläsning av A. Zinoviev inom ramen för projektet "Public Lectures of Polit.ru". Hämtad: 24 juli 2017.
  • De syftade på kommunismen, men hamnade i Ryssland .... - Ett samtal mellan A. Zinoviev, M. Nazarov och P. Palamarchuk (München, 1993). Hämtad: 24 juli 2017.
  • Väst mot Ryssland. Filosofernas perspektiv (14 augusti 2014). - Intervju av A. Zinoviev med Victor Lupan för publikationen "Le Figaro" (Berlin, 1999). Hämtad: 24 juli 2017.
  Gå till Wikidata-objektet  Tematiska platser
Ordböcker och uppslagsverk