Slavisk hedendom

Slavisk hedendom ( gammalslavisk hedendom ) är ett system av förkristna idéer om världen och människan, baserat på mytologi och magi , och de antika slavernas tro och kulter och ritualer förknippade med dessa idéer . I en holistisk form har idén om denna tro inte bevarats, den är rekonstruerad enligt skrivna källor, språk, folklore , ritualer , seder och tro hos de slaviska folken .

Det utvecklades självständigt under det första årtusendet e.Kr. e. en gren av den forntida indoeuropeiska religionen , representerad i forntida indiska, forntida iranska, antika grekiska och antika romerska texter [1] .

Den slaviska hedendomen kan inte bara förstås som ett historiskt skede av de antika slavernas ( protoslaver ) världsbild under tiden före deras kristnande , utan också som en typologiskt specifik kulturell modell, vars former, mekanismer och semantiska kategorier fortsatte att existera efter antagandet av kristendomen [2] .

Källor

Nästan ingenting är känt om de antika slavernas religion : den första fragmentariska informationen om slavisk kultur i skriftliga källor visas först efter att de nådde gränserna till det bysantinska riket på 600-talet. Till forskarnas förfogande finns det mycket lite information om de antika slavernas mytologi, men detta gäller särskilt tiderna med panslavisk enhet. Detta beror på många faktorer, och framför allt - bristen på sitt eget skriftspråk och avstånd från de viktigaste centra i den urbana latinska eller grekiska skriftkulturen.

I avsaknad av ursprungliga mytologiska texter är det möjligt att bedöma slavernas hedendom som ett historiskt stadium av den helslaviska kulturen endast på grundval av sekundära data - arkeologiska och bokskrivna källor ( krönikor , krönikor , etc.) , utländska vittnesmål, kyrkliga läror mot hedendom (se verk av N. M. Galkovsky , E. V. Anichkov , V. I. Mansikka , D. K. Zelenin , L. Niederle , G. Lovmyansky , A. Geyshtor , S. Urbanchik , V. Chaikanovich och andra) , såväl som på grundval av jämförelse av slaviska data med data från andra indoeuropeiska (baltiska, iranska, tyska, etc.) kulturella traditioner (se först och främst verk av V. V. Ivanov och V. N. Toporov ). De rikaste källorna för studiet av slavisk hedendom som en kulturell modell och rekonstruktionen av forntida slaviska idéer förblir "moderna" (relaterade till XIX-XX-talen) språkliga, etnografiska och folkloristiska bevis på slaviska traditioner [2] .

En av de första skriftliga källorna om de antika slavernas religion är en beskrivning av den bysantinske historikern Procopius av Caesarea (VI-talet), som nämnde offer till slavernas högsta gud - åskmannen, flodandar ("nymfer"), etc. [3] :

Dessa stammar, slaver och antes , styrs inte av en person, men sedan urminnes tider har de levt i demokrati (demokrati), och därför anser de att lycka och olycka i livet är en vanlig sak. Och i alla andra avseenden, i båda dessa barbarstammar, är allt liv och lagar desamma. De tror att en av gudarna [4] , skaparen av blixten, är allas herre, och tjurar offras till honom och andra heliga riter utförs. De känner inte till ödet och erkänner inte alls att det har någon makt i förhållande till människor, och när de står inför döden, vare sig de drabbas av sjukdom eller i ett krig i en farlig situation, ger de ett löfte om de är frälsta, bring omedelbart ett offer till Gud för din själ; efter att ha undkommit döden, offrar de vad de lovat, och tror att deras frälsning är köpt till priset av detta offer. De vördar floder, och nymfer , och alla möjliga andra gudar, offrar till dem alla, och med hjälp av dessa uppoffringar utför de också spådomar.

— Procopius av Caesarea. Krig med goterna. Bok VII (bok III om kriget med goterna)

Al-Masudi likställer slavernas och ryssarnas hedendom med förnuft :

Dekret från Khazars huvudstad säger att det finns sju domare i den, två av dem för muslimer, två för kazarerna, som döms enligt Taura- lagen , två för de kristna där, som döms enligt lagen av Injil ; en av dem är för slaverna, russarna och andra hedningar, han dömer enligt hedendomens lag, det vill säga enligt förnuftets lag.

- Al-Masudi. Guldgruvor eller placerare av ädelstenar

I texterna till rysk-bysantinska fördrag från 1000-talet namnges följeguden Perun och "boskapsguden" Volos (Veles) . Sagan om svunna år , under år 980, innehåller en berättelse om en helgedom i Kiev , byggd av prins Vladimir Svyatoslavich , idolerna från Perun, Khors , Dazhbog , Stribog , Simargl och Mokosh installerade där nämns :

Och Vladimir började regera i Kiev ensam och satte upp avgudar på en kulle utanför torngården: en trä Perun med ett silverhuvud och en gyllene mustasch, och Khors och Dazhdbog, och Stribog, och Simargl och Mokosh. Och de offrade åt dem och kallade dem gudar och förde deras söner och offrade åt demoner och orenade jorden med deras offer [5] .

Originaltext  (kyrka-sl.)[ visaDölj] Och början av prins Volodymyr i Kiev ensam och satte idoler på en kulle utanför tornets innergård: Perun är av trä, och hans huvud är silver, och hans mustasch är guld, och Khoras, och Dazhbog, och Stribog och Semargl, och Mokosh. Och de skall äta dem och kalla på gudarna, och jag skall hämta mina söner, och jag skall äta med en demon, och jag skall orena jorden med mina krav [5] .

Västeuropeiska författare från 1000-1100-talen ger detaljerade beskrivningar av helgedomarna och kulterna i Redigost ( Svarozhich ) i Retra , Svyatovit (Sventovit) i Arkona , Triglav i Szczecin , Chernobog , helgedomen i Wolin Identifiering av ett antal, etc. av östeuropeiska monument med slaviska helgedomar är föremål för tvist ( Peryn , ett komplex nära platsen där Zbruch-idolen hittades , etc.) [3] .

Formation

Den slaviska religionen bildades under en lång period i processen att separera de gamla slaverna från den indoeuropeiska folkgemenskapen under 2:a - 1:a årtusendet f.Kr. e. och i samspel med grannfolkens mytologi och religion. Därför finns det naturligtvis i den slaviska religionen ett betydande indoeuropeiskt lager . Det antas att bilderna av åskans gud och stridsgruppen ( Perun ), boskapens och den andra världens gud ( Veles ), delar av bilderna av tvillingguden ( Yarilo och Yarilikha , Ivan da Marya ) och himmel-faderns gud ( Stribog ) antas tillhöra honom. Också indoeuropeiska i huvudsak är sådana bilder som ostjordens moder , vävningens och spinningens gudinna förknippad med henne ( Mokosh ), solguden ( Dazhbog ) och några andra [6] .

Slavernas och balternas tro var mycket nära . Detta gäller gudar som Perun ( Perkunas ), Veles ( Velnyas ), och möjligen andra. Det finns också mycket gemensamt med tysk-skandinavisk mytologi : motivet med världsträdet , närvaron av drakar och så vidare.

Vissa forskare föreslår keltisk-slaviska paralleller mellan gudarna Dagda och Dazhbog , såväl som Maha och Makosh [7] . Från den iransktalande befolkningen lånade slaverna tydligen själva ordet "gud" (som också hade semantiken "andel", jfr " god atstvo", " Gud y"), som ersatte den vanliga indoeuropeiska beteckningen för gudomen * divъ . Det är dock fullt möjligt att ordet "gud" är en infödd slavisk utveckling av proto-dvs. *bhag- "share" [8] , som endast upplevde semantiskt iranskt inflytande.

När slaverna bosatte sig från det protoslaviska territoriet ägde differentiering av slavisk mytologi och isolering av lokala varianter rum, som under lång tid behöll de huvudsakliga egenskaperna hos den vanliga slaviska mytologin. Sådan är mytologin för de baltiska slaverna ( västslaviska stammar i norra delen av Elbe och Oder ) och östslaverna . Förmodligen fanns det andra varianter (särskilt sydslaviska på Balkan och västslaviska i den polsk-tjeckisk-mähriska regionen), men lite information om dem har bevarats [9] .

Östslaverna hade gudar av förmodligen iranskt ursprung i deras pantheon - Khors , Semargl och andra [10] . Uppgifter om tjeckiska hedniska gudar är också mycket knappa och opålitliga. Det finns bevis på existensen av Perun och Veles, såväl som motsvarande toponymiska fakta (till exempel relaterade till Mokosh) [11] . En liknande situation kännetecknar de sydslaviska länderna. I avsaknad av primära källor finns det (främst inom toponomastik) spår av namnen på Perun och Veles och deras kult, såväl som några andra mytologiska karaktärer (Mokosh, Dazhdbog, Troyan, etc.). Med uppdelningen av det protoslaviska samfundet började slavernas stamtro att bildas, vilket hade betydande regionala skillnader. I synnerhet var västslavernas religion , på grund av historiska omständigheter, före kristnandets början väsentligt annorlunda än alla andra [11] .

Under återbosättningen av de östslaviska stammarna på 600-900-talen kunde deras individuella gruppers mytologier påverkas av de finsk-ugriska , baltiska och turkiska folkens mytologier [9] .

Mytologi

Huvuddragen i slavisk hedendom som världsbild är tron ​​på naturens animation ( animatism och animism ), kulten av förfäder och övernaturliga krafter som ständigt är närvarande och deltar under hela livet för varje person, utvecklad lägre mytologi , tro på möjligheten att påverka tillståndet i världen med hjälp av primitiv magi, antropocentrism .

Den enda övertygande rekonstruerade vanliga slaviska gudomen är Perun (* Perunъ ), åskans och blixtens gud. Tydligen var det honom som Procopius hade i åtanke under "blixtens skapare, herre över allt". Denna gudom bevarades bäst bland östslaverna och förvärvade, förutom de angivna, också egenskaperna hos prinsens och truppens skyddsgud.

Som Leszek Moshinsky visade i sin studie , är protoslaviska begrepp som ande, själ, nav ("död"), paradis (" annan värld "), volkolak (" varulv "), ghoul (" vampyr "), treba ( "offer") [12] . Samtidigt bör den hedniska förståelsen av själen inte förväxlas med den kristna . Själen var inte någon abstrakt icke-materiell enhet, själen var själva personligheten hos en person, som efter döden blev navi, flyttade till en annan värld, paradiset. Samtidigt, som O. N. Trubachev noterar , bland de européer som konverterade till kristendomen, var det bara bland slaverna som begreppet "paradis" ( pra -slavisk *rajь ) var inhemskt, och "helvetet" lånades [13] .

Trubatjov försöker återställa några av de mer abstrakta begreppen i den protoslaviska religionen och hitta latinska paralleller till dem. Till exempel: prsl. * gověti och lat.  favēre "fasta, tiga, gynna"; prasl. * mana och lat.  mānēs "de dödas andar, spöken, uppenbarelser"; prasl. * basъ /* ne-basъ "vacker, bra" / "oförskämd, skurk" och lat.  fās/ne-fās "gudomlig lag"/"synd" [14] .

Kulter och ritualer

Gudomskulter

Arkeologins data och skriftliga källor vittnar om att slaverna hade skulpturala bilder av gudar ( idoler ). De kan vara antingen trä eller sten. Östslavernas idoler kännetecknas av enkelhet och oförskämdhet i utförandet, medan västslavernas idoler var mer skickliga och komplexa. Kanske är detta resultatet av inflytandet från den keltiska eller antika traditionen . Ett utmärkande drag hos de västslaviska idolerna är dessutom polycefali (många huvuden) [15] . Utseendet på slaviska idoler kan bedömas av den så kallade " Zbruch-idolen " [16] , såväl som genom beskrivningar i skriftliga källor: det är till exempel känt att idolen av Perun , utspelad i Kiev av prins Vladimir, var av trä, med ett silverhuvud och en gyllene mustasch [ 17] .

Slaverna tillbad idoler i öppna helgedomar ( tempel ). Vanligtvis bland slaverna utfördes templets roll av skogen [18] . Förekomsten av tempellokaler bland slaverna (med undantag för de västerländska) är inte registrerade, men de kunde mycket väl ha ägt rum utan att lämna spår, eftersom de är av trä [19] . I templet hölls riter för dyrkan av idoler. Tempel kunde vara inhägnade, deras vanliga attribut var en brand, tillfällig eller permanent. Uppenbarligen byggdes templet av prins Vladimir för hans pantheon, men det har ännu inte upptäckts av arkeologer. Argumenten från B. A. Rybakov i detta avseende [20] , som stödde arkeologerna P. P. Tolochko och Ya. E. Borovsky , som "upptäckte" Vladimirs tempel [21] , har nyligen ifrågasatts [22] . Av krönikorna att döma låg Peruns tempel också i Novgorod , på Peryn . Den påstås ha upptäckts av den sovjetiske arkeologen V. V. Sedov [23] , men dess rekonstruktion idag är mycket tveksam [24] . Av de slaviska helgedomar som upptäckts av arkeologer framhävs även Zbruch-kultcentret [25] . Nyligen har det kommit förslag på att funktionen av helgedomar i nordvästra Ryssland skulle kunna utföras av kullar  - heliga monument i form av vallar över begravningar. Åtminstone spelade själva högen oftast mer en rituell funktion än en begravning. Resterna av just en sådan helgedom kunde hittas på Peryn [26] .

Förutom idoler dyrkade även slaverna (liksom sina grannar - balterna och finsk-ugriska stammar ) heliga stenar. I den östra utkanten av det slaviska utrymmet, innan slavernas ankomst, dyrkades heliga stenar, uppenbarligen, av de finsk-ugriska stammarna [27] .

Frånvaron av utvecklad hednisk plastisk konst och arkitektur i Rus förklaras av ofullständigheten i de statliga formerna för den hedniska kulten. Så prins Vladimir Svyatoslavich tvingades överge sitt synkretiska pantheon några år efter att han godkänt det i Kiev [28] .

I ett brev från Metropolitan Macarius till Ivan the Terrible (1534) rapporteras det att "dåliga idolböneplatser bevarades redan före storhertig Vasily Ivanovichs regeringstid", och även att "skog och stenar och floder och träsk, källor och berg och kullar" används som böneplatser. , sol och måne och stjärnor och sjöar" [29] .

Ancestral kulter

Kulten av förfäder återspeglades i den slaviska begravningsriten. The Tale of Bygone Years beskriver denna rite bland Vyatichi:

Och om någon dör, firar de en fest på honom . Efter det bygger de upp en stor eld [30] , lägger en död man på den och bränner den . Efter det, efter att ha samlat benen, lade de dem i ett litet kärl och satte dem på en stolpe vid vägen. Detta är vad Vyatichi gör idag. Samma sed följs av Krivichi och andra hedningar.

Originaltext  (kyrka-sl.)[ visaDölj] Och om någon är döende, ska jag skapa en begravningsfest över honom, och därför kommer jag att skapa en stor stjäl, och jag ska lägga en död man på stjälen, och jag ska bränna, och sedan, efter att ha tagit bort benen, ska jag lägg den i ett litet kärl, så lägger jag den på en pelare på vägen, även nu för att skapa Vyatichi. Se skaparna av sed och Krivichi och annan ondska [31] .

Med högtid menar vi tydligen tävlingar till minne av de avlidna och, i allmänhet, minnesevenemang . Seden att lämna ett kärl med den avlidnes ben på pelare nära vägarna förtydligas av senare etnografiska uppteckningar: pelare på kyrkogårdar ansågs vara en slags gräns mellan levande och döda. Maträtter som användes vid begravningar kastades på dessa poster. Själva kolonnerna gjordes ofta med ett sken av ett tak och skåror - för bekvämligheten för de dödas själar som bodde nära dem. Senare ersattes kyrkogårdspelarna av ortodoxa kors [32] . Dessutom hänvisar begravningspelare till den arkaiska seden att begrava i träd och i trädstammar. Pelaren kan således i begravningsritualen spela världsträdets kosmogoniska roll , längs vilken de dödas själar stiger upp till sina förfäders himmelska värld [33] .

Data om begravningsriten kan också hämtas från krönikaberättelsen om hur Olga begravde sin man, prins Igor , som dödades av Drevlyanerna :

[Olga skickade ett meddelande till Drevlyanerna:] "Här, jag kommer redan till er. Koka en massa honung nära staden där du dödade min man, så att jag kan gråta över hans grav och göra en festmåltid för min man. När de hörde detta tog de med sig mycket honung och kokade den. Olga, med ett litet följe och ljus, kom till Igors grav och grät över sin man. Sedan beordrade hon folk att hälla en stor hög , och när de hällde, beordrade hon att hålla en fest. Sedan satte sig Drevlyanerna för att dricka, och Olga beordrade sina ungdomar att tjäna dem.

Originaltext  (kyrka-sl.)[ visaDölj] "Se, jag går redan till dig, men bygg mycket honung nära staden, där du dödar min man, låt mig gråta över hans kista och göra en fest åt min man." Efter att ha hört det, kom de med mycket honung och kokade den. Olga, ta några grupper och gå lätt, kom till hans kista och gråt för din man. Och han befallde folket att äta den stora graven, och som om den vore säker, befallde han att skapa en begravningsfest. Så Drevlyanerna dricker, och Olga beordrade hennes ungdom att tjäna framför dem [34] .

Det följer av denna passage att festen omfattade drickandet av mjöd, att högar byggdes över gravarna (uppenbarligen berodde deras storlek på de begravdas status) och att det fanns en sed att gråta över den avlidnes grav. All denna information bekräftas av etnografiska register och (om högar) arkeologiska data. Utöver dessa seder nämns i Prologen från 1500-talet ett sådant inslag av begravningsriter som ”bydyn” [35] [36] [37] [38] , det vill säga vaka, vakenhet bredvid den avlidne under natten, som tydligen framfördes av ett betydande antal människor med klagomål, sånger och lekar [39] [40] .

Intressant information om begravningsriten ges av krönikaberättelsen om prins Vladimir Svyatoslavichs död :

På natten demonterade de plattformen mellan två burar, lindade in honom (Vladimir) i en matta och sänkte ner honom med rep till marken; sedan, efter att ha lagt honom på en släde , tog de bort honom och placerade honom i Guds heliga moders kyrka , som han själv en gång byggde. När de fick reda på detta samlades människor utan antal och grät över honom...

Originaltext  (kyrka-sl.)[ visaDölj] Och på natten, mellan burarna, efter att ha tagit en plattform, i en matta, och hängt den på marken och lagt den på en släde, bärande den, lagt den i den heliga Guds moder, skulle jag ha tagit den själv . Se, efter att ha sett folket steg demonen ned och grät över honom ... [41]

I det här fallet kan man observera den äldsta riten, som också bevarades i Ancient Rus' - för att bära ut den avlidne, demonterar de muren. Detta skedde sannolikt i syfte att den avlidne, uttagen på ett ovanligt sätt, inte skulle kunna återvända och inte störa de levande. En annan forntida rit som beskrivs i detta avsnitt är användningen av en släde för att transportera den avlidne, trots sommartiden. Slädar användes vid begravningar som det mest hedervärda, lugna och respektabla transportsättet [42] . Dessutom hade släden, på grund av sin arkaism, tydligen en viss helig betydelse i begravningsriten [43] .

Det finns också en gemensam rituell mat för alla östslaver vid wake -kutya , pannkakor och gelé . Nästan alla östslaviska helgdagar är förknippade med kulten av döda förfäder, som kom ihåg vid årets milstolpeögonblick - vid jultid , på skärtorsdagen och Radonitsa , på Semik och före Dmitrievs dag . På dagarna för åminnelse av de döda värmde de upp ett badhus åt dem , brände eldar (så att de värmdes upp), lämnade mat åt dem på festbordet. Julmammare representerade bland annat förfäderna som kom från den andra världen och samlade in presenter. Syftet med alla dessa handlingar var att övertala de döda förfäderna, som kunde välsigna familjen eller orsaka ondska - att skrämma, dyka upp i en dröm, tortera och till och med döda dem som inte tillfredsställde deras behov. .

Mycket vanlig bland slaverna var tron ​​på de utlovade döda (termen introducerades i vetenskaplig cirkulation av etnografen D.K. Zelenin ). Man trodde att människor som inte dog av sin egen död inte lugnade ner sig efter döden och kunde skada de levande, så de var vidskepligt fruktade och vördade under den allmänna åminnelsen [44] .

De arkaiska formerna av den ryska furstekulten motsvarade stamnormerna i det hedniska östslaviska samhället. Den furstliga begravningskulten var tänkt att ersätta förfädskulten [28] . Vladimir byggde den första stenkyrkan av tionde på druzhinas nekropolis, och druzhina-kärrorna ersattes av en kristen furstegrav [28] [45] [46] . Jaroslav den vise beordrade 1044 att gräva ut kvarlevorna av sina farbröder, som dödades under stridigheterna på 970-talet, i motsats till den kristna kanonen, de döptes och begravdes på nytt i tiondekyrkan, eftersom furstfamiljen var tänkt att vara enad även efter döden [28] .

Helgdagar

För den protoslaviska perioden rekonstrueras många festligheter, särskilt av karnevalstyp , förknippade med vissa årstider och minnet av de döda . Sammanträffandet av ett antal karakteristiska detaljer (medverkan av mummers , farsartade begravningar), tillsammans med en typologisk förklaring, i enlighet med hypotesen om V. Pisani , gör det möjligt att bygga dessa slaviska festligheter till mummers kalenderriter, etc. , rekonstruerad för den gemensamma indoeuropeiska perioden av J. Dumezil .

Redan tidigt medeltida latinska källor beskriver farsartade riter (inklusive begravningar) både bland västslaverna ( Kozma i Prag och andra) och bland de sydliga (på 1200-talet beskrev Demetrius av Bulgarien sjöjungfrorna och teaterföreställningar och danser som arrangerades på deras tillfälle, karakteriserad som obscent). I folkkulturen är dessa riter bevarade fram till 1800- och 1900-talen i alla slaviska traditioner: bland östslaverna ( skrattbegravningar av mytologiska varelser som Kostroma , Shrovetide , Yarila , Mary , etc., zoomorfa symboler som "kodöd" deltar också i säsongsbetonade riter), bland tjeckerna (umrlec-riten, moraviska vårriter på dödsveckan, när en fågelskrämma av Smrtna nedela genomfördes med framförandet av sånger som bokstavligen sammanföll med östslaviska), bland bulgarerna (Ryssland , Herman , etc.) [9] .

Prästadömet

Arkeologen V. V. Sedov trodde att ledaren ( prinsen ) av de forntida slaverna kombinerade administrativa, militära och religiösa funktioner [47] , vilket generellt är karakteristiskt för perioden av militärdemokrati .

Vid mitten av 1:a årtusendet e.Kr. e. Slaviska stammar bosatte sig över ett stort territorium, så deras nivåer av social utveckling varierade. Sydslaverna kom mycket tidigt under starkt inflytande av Bysans och följaktligen kristendomen, så det är inte möjligt för dem att prata om prästadömet. De västerländska slaverna var före de österländska när det gällde nivån av social utveckling, därför, som kan ses från källorna, uppnådde prästerskapet bland de baltiska slaverna betydande inflytande och koncentrerade ibland den politiska makten i deras händer. Förmodligen var prästadömet som ett stånd bland östslaverna bara under bildning [48] , vilket avbröts av kristendomens införande . Men östslaverna hade troligen präster av hedniska gudar under den förkristna perioden. Spåare, trollkarlar och medicinmän var också närvarande . Gamla ryska källor kallar dem trollkarlar , trollkarlar [49] , obavniks, grönsakshandlare, nauzniki, trollkarlar, trollkarlar, spåmän, "klanderliga kvinnor" etc. Deras huvudsakliga funktioner var kvacksalveri - behandling med konspirationer , ritualer och naturliga mediciner; hushållsmagi - kärlek och skyddande (med hjälp av ritualer, drycker , amuletter , amuletter , etc.); förutsägelser och spådomar - genom fåglars och djurs skrik, stelningen av tenn och vax, etc.; hjälp vid förlossning etc. [50]

Kristen period

Efter kristnandet bevarades den gamla trosuppfattningen i form av förfäderkulten och tron ​​på lägre andar (brownies, troll, sjöjungfrur etc.). Många förkristna element har bevarats i slaviska kalenderriter och livscykelriter [3] .

Inställningen till de dödas andar var ambivalent. Å ena sidan var familjens beskyddare vördade - farfäder, föräldrar som dog av naturliga orsaker, å andra sidan, ghouls (inteckningar) som dog en alltför tidig eller våldsam död, självmord , drunknade människor etc. ansågs farliga. till de döda - ghouls , mavki [9] .

Rysslands dop åtföljdes inte bara av förstörelsen av tempel och störtandet av idoler, vilket återspeglades i skriftliga källor. Vid sekelskiftet 900- och 1000-talet förändrades hela den materiella kulturen, inklusive konsthantverk och begravningsriter. Kremeringsriten försvinner. Barrowriten bevarades på landsbygden fram till slutet av 1000-talet, men de döda låg redan begravda under en vall på jordens yta och med huvudena i väster. I städerna håller en helt kristen begravningsrit på att vinna mark. Monumentala slaviska begravningsmonument - kullar - försvinner, de ersätts av låga " zhalniks ". De karaktäristiska föremålen för dyrkan förändras från tidiga kors gjorda av silverplåt till gjuten korsväst "skandinavisk typ" (en felaktig beteckning, dessa kors med tre kulor i ändarna spreds på 1000-talet i Ryssland och Skandinavien, men själva formen är av bysantinskt ursprung). Lyxig hednisk dekoration av dräkten från 900-talet, inklusive dekorationer i skandinavisk djurstil, ersätts av en mer blygsam klänning. Vissa delar av den "hedniska" klädseln förlorar sin semantik. Så, silverkornade skandinaviska amuletter-hängen ( Thors hammare ) ingår i ett halsband med silverpärlor och ett kors (Kiev-skatten från XII-talet) [28] . En urgammal rysk bälteset bildades, vars beståndsdelar fastnade för Sverige och Gotland [51] . Traditionella slaviska typer av dekorationer från den hedniska perioden är bevarade - halshryvnias , temporala ringar , olika hängen. Motiv av bysantinsk konst börjar användas för att dekorera traditionella slaviska smycken. På 1000-talet i Ryssland skedde en ny blomning av dekorativ och brukskonst både i städer och på landsbygden [28] .

I kulturen i modern och modern tid

Filologen Yu. M. Lotman skrev att många författare och historiker från 1700-talet, inklusive Mikhail Lomonosov , faktiskt litade på mer sena källor, som de senare utgåvorna av Chronograph , eftersom bevisen som rapporterades av The Tale of Bygone Years tycktes dem vara alltför lapidära. , snål, saknar romantiskt innehåll. Dessa vittnesmål berörde nästan inte ämnen som intresserade läsaren av slutet av 1700-talet i störst utsträckning - den förkristna, förfursteliga perioden och gav för få detaljer. Senare källor lockades också av sin inneboende sagofantasi, som enligt 1700-talets idéer var ett tecken på antiken. Således, mer fantastisk än informationen som rapporterats av The Tale of Bygone Years, uppfattades artiklarna i Chronograph som mer uråldriga [52]

Bilder av östslavisk hedendom användes i klassisk rysk litteratur, med hjälp av de estetiska idéerna från den romantiska eran . Således fick Vasilij Zhukovskijs ballad " Svetlana " (1813), där den europeiska litteraturens mystiska strävanden förknippas med slaviska etniska motiv, och ett antal andra litterära verk, framgång. Denna process underlättades av publiceringen av olika monument av forntida rysk litteratur (i synnerhet " Berättelsen om Igors kampanj " som upptäcktes i slutet av 1700-talet ) och uppkomsten av forskningsverk om rysk historia och slavisk mytologi, i synnerhet, verk av A. N. Afanasyev . Mikhail Lermontov i dikten "The Last Son of Liberty" (1831), hänvisar till tiden för Ruriks kallelse . Slaviska gudar fungerar som en symbol för frihet, slaviska fria män, som avslutades när "den fräcka Varangian erövrade de slaviska gudarna" [53] . Den ukrainske författaren Ivan Franko i berättelsen "Zakhar Berkut" (1882), om karpaternas kamp med mongolerna, visar en positiv inställning till slavisk hedendom, orsakad av författarens sociopolitiska ideal, anslutning till idén av ett kommunalt system, som motsvarar denna "fria, rena kommunala religion". Franko berättar i berättelsen några myter om östslaviska gudar av oklart ursprung [54] .

Under 1900-talet fortsatte dessa trender. Silver Age of Russian Poesi , en av de kulturella koderna som anses vara de gamla slavernas värld, producerade ett stort antal dikter som återspeglade idéer om slavisk hedendom. Så 1907 publicerade Konstantin Balmont en diktsamling "The Firebird. Pipe of a Slav", genomsyrad av slaviska hedniska och folkloristiska motiv. Perun blir en populär karaktär i poesi. Bilderna av den lägre slaviska mytologin återspeglas i Sergei Yesenins arbete ("Ljus brinner bortom floden", 1916), som gick med i gruppen av poeter "Krasa" som skapades 1915. Denna grupp försökte återuppliva den poetiska världen av folkvisor, sagor och legender "som vänder blicken mot det avlägsna förflutna, till slavisk mytologi, rysk antik, hednisk Ryssland" [53] .

I den tidiga sovjetperioden blev religiösa litterära verk irrelevanta och malplacerade, men förrevolutionära avsikter fanns kvar i emigreringslitteraturen. Temat för slavisk hedendom återvänder till sen sovjetisk litteratur. Dess symbol är fortfarande Perun. 1971 publicerades en diktbok av Igor Kobzev "Knights". Den särskiljs från förrevolutionära dikter genom en uttalad antikristen inriktning och en tydlig sympati för den hedniska antiken. Anledningen till att skriva ett antal verk var firandet av 1500-årsjubileet av Kiev 1982. Ett annat skäl till att spegla hedniska teman i sovjetisk litteratur var millenniet av Rysslands dop (1988). Vissa författare påverkades också av de rekonstruktioner av slavisk hedendom som föreslagits av akademiker B. A. Rybakov i monografierna "The Paganism of the Ancient Slavs" (1981) och "The Paganism of Ancient Russia" (1987) (till exempel Rod som den högsta guden och ett antal kabinettgudar ). Ett antal verk var direkt påverkade av förfalskningen av Veles-boken och den romantiska historien om dess förvärv (den nämndes i den sovjetiska vetenskapliga pressen sedan 1960, först publicerad i Sovjetunionen 1990) [53] . Den huvudsakliga genren inom vilken allmänhetens intresse för de antika slavernas kultur för närvarande används är slavisk fantasy [53] .

Bilderna av den östslaviska hedendomen inspirerade ryska författare från den förrevolutionära, sovjetiska och postsovjetiska perioden, trots de olika religiösa och politiska konjunkturerna. Före revolutionen var inställningen till hedendomen motsägelsefull och försiktig. Under sovjettiden rådde en positiv attityd. Denna inställning har ärvts av den samtida ryska litteraturen. Populariteten för den nya genren, slavisk fantasy, för vilken slaviska hedniska gudar och andra mytologiska karaktärer har blivit oumbärliga attribut, indikerar att läsekretsen (för fantasy, särskilt ungdomar) har ett positivt intresse för östslavisk hedendom. Den slaviska hedendomens motiv tränger också in i stor litteratur, och en ny kulturell kod håller på att bildas, delvis efter silverålderns idéer och ideal. Dess originalitet ligger i att moderna författare mer använder icke-vetenskapliga källor och neo -hedniska filosofiska och religiösa konstruktioner [55] . Om 1800-talets etnografer ofta åtföljde sina fältanteckningar med anmärkningar om de seder som de beskrevs vildhet och till och med utsatte sina iakttagelser för självcensur, och den upplysta allmänheten sökte bli av med dessa traditioner så snart som möjligt, så i 1900-talet blev dessa försvinnande reliker föremål för konstnärligt omtänkande och viss romantisering [56] .

På film berörs i de flesta fall temat slavisk hedendom endast indirekt. Bilder av östslavisk hedendom används i filmer om historiska teman, i filmer som spelar på etnografiska realiteter och, under den postsovjetiska perioden, i filmer inom genren slavisk fantasy. I den berömda sovjetiska historiska filmen Andrei Tarkovsky " Andrei Rublev " (1966), i novellen "Holiday", hamnade huvudpersonen av misstag på en hednisk sommarsemester. Vissa andra sovjetiska filmer återspeglar Rybakovs konstruktioner eller idéerna om de hedniska slavernas "folkstyre". Paganism har ofta romantiserats, framställts positivt, som mer patriotisk och demokratisk än aggressivt påtvingad kristendom. Det finns några nyhedniska klichéer (omnämnandet av förkristen skrift eller demonstrationen av "slaviska runor"). I filmerna från den postsovjetiska perioden uppstod en omvänd trend i bedömningarna av hedendom och kristendom. Kristendomens progressivitet och dess förenande roll betonas, medan hedendomen skildras på ett neutralt positivt eller negativt sätt. Förutom filmer av den historiska genren , är temat slavisk hedendom närvarande i filmer av den slaviska fantasygenren, där, som ett allmänt följe, bedömningar av hedendom vanligtvis är positiva. Sovjetiska filmskapare tog en mer rigorös inställning till rekonstruktionen av historiska verkligheter, och forskare var nödvändigtvis involverade som konsulter. När man skapar postsovjetiska filmer är konsulter sällan involverade [57] . På TV berörs ämnet slavisk hedendom sällan, främst i olika fiktiva intrig av "dokumentär" filmer och serier, som också innehåller för närvarande fiktiva slaviska gudar, myter och traditioner, och nyhedningar själva, som är positionerade som äkta slaviska hedningar och trollkarlar; Den slaviska hedendomen kan fyllas med mystisk realism, romantiseras; i ett antal fall populariseras pseudohistoriska neo-hedniska idéer som genuin kunskap som " officiell vetenskap " döljer. Temat för slavisk hedendom har blivit en del av informationsmiljön för ryska tv-tittare och samhället som helhet [58] .

I det förrevolutionära Ryssland, där statlig och kyrklig censur verkade, var rehabiliteringen av den slaviska hedendomen omöjlig, trots det uttryckta intresset från den utbildade allmänhetens sida i samband med införandet av monument från forntida rysk litteratur i den kulturella miljön och den betydande utveckling av arkeologi, folklore, etnografi, filologi och källstudier. Under sovjettiden ansågs studiet av hednisk överlevnad av vissa vetenskapsmän (inklusive etnografen S. A. Tokarev [59] ) endast som ett medel för deras fullständiga utrotning. I den sena sovjetperioden, inom litteratur och film, karakteriserades det hedniska arvet ofta som en viktig del av den ryska kulturen, mer värd sympati än kristendomen. I det moderna Ryssland, under inflytande av politiken för att stärka traditionella religioner, i synnerhet ortodoxin, finner denna synvinkel inte stöd på officiell nivå, vilket framgår av filmer gjorda med statligt ekonomiskt stöd. TV-kanaler som klarar sig utan statliga subventioner är dock mer fria att visa berättelser om hedniska ämnen. I allmänhet, i det offentliga informationsutrymmet, finns det en tendens att rehabilitera den östslaviska hedendomen [60] .

Förfalskningar, pseudovetenskapliga och nyhedniska rekonstruktioner

Ett separat problem förknippat med slavisk mytologi och hedendom är detta ämnes popularitet bland den allmänna befolkningen och skapandet av många gissningar, pseudohistoriska konstruktioner och bluffar om detta ämne för att förhärliga enskilda folks förflutna. Så, på grundval av en bluff känd som " Book of Veles ", såväl som andra källor och verk inom genren folkhistoria , skapades olika fiktiva kulter och mytologier inom ramen för slavisk nyhedendom (rodnovery) [ 61] .

Samtidigt inser den tjeckiske etnologen, en specialist inom området tjeckisk etnografi och Rodnovery, Jiří Machuda, verkligheten av rekonstruktioner av det slaviska hedniska ritualkomplexet av moderna Rodnovers. Samtidigt konstaterar han att grunden för att återskapa riterna i dem i högre grad inte är historiska källor, utan folklore och människors världsbild [62] [63] .

Gissningar förekommer också inom historisk vetenskap. Många gudar som har blivit fast etablerade i moderna idéer om slavisk mytologi är senare folklorekaraktärer ( Yarila [64] , Kupala , Kolyada ), eller till och med en skapelse av " kabinettmytologi " - en vetenskaplig fiktion ( Lada , Lel och andra).

Se även

Anteckningar

  1. ↑ Tolstoy, 2003 , sid. tio.
  2. ↑ 1 2 Tolstaya, 2012 , sid. 616.
  3. ↑ 1 2 3 Petrokhin, 2015 , sid. 389.
  4. ↑ Den felaktiga översättningen "bara Gud" gav upphov till många spekulationer om "monoteism" bland de gamla slaverna (till exempel: Klimov E.V. Monotheism of the Eastern Slavs Arkiverad 12 oktober 2011 på Wayback Machine // Questions of History. 2007. Nej 12.) Den korrekta översättningen är "en av gudarna" (i originalet, inte θεόν, utan θεῶν).
  5. ↑ 1 2 Sagan om svunna år (Textförberedelse, översättning och kommentarer av O. V. Tvorogov ) // Litteraturbibliotek i det antika Ryssland / RAS . IRLI ; Ed. D. S. Likhacheva , L. A. Dmitrieva , A. A. Alekseeva , N. V. Ponyrko SPb. : Nauka , 1997. Volym 1: XI-XII århundraden. ( Ipatiev-kopian av Sagan om svunna år på originalspråket och med simultanöversättning). Elektronisk version av publikationen Arkivexemplar daterad 5 augusti 2021 på Wayback Machine , publicering av Institute of Russian Literature (Pushkin Dom) RAS.
  6. ↑ Om det indoeuropeiska ursprunget till slavisk mytologi, se: Ivanov Vyach. Sol. , Toporov VN Forskning inom området slaviska antikviteter. Moskva: Nauka, 1974.
  7. ↑ Ivanov S. V. Rets. på: Paralleller mellan keltiskt och slaviskt. Proceedings of the First International Colloquium of Societas Celto-Slavica som hölls vid University of Ulster, Coleraine, 19-21 juni 2005. Arkiverad 13 maj 2016 på Wayback Machine
  8. ↑ Vasmers etymologiska ordbok . Tillträdesdatum: 26 februari 2017. Arkiverad från originalet 2 maj 2017.
  9. ↑ 1 2 3 4 Ivanov, Toporov. Slavisk mytologi, 1988 .
  10. ↑ Iranska gudar i Kievs panteon . Tillträdesdatum: 26 februari 2017. Arkiverad från originalet 8 januari 2017.
  11. ↑ 1 2 Toporov, 1995 , sid. 213.
  12. ↑ Moszyński Leszek. Die vorchristische Religion der Slaven im Lichte der Slavishen Sprachwissen schaft. Böhlau Verlag, Köln-Weimar-Wien, 1992.
  13. ↑ Trubachev O. N. Tankar om slavernas förkristna religion i ljuset av slavisk lingvistik // Språkvetenskapens frågor. 1994. Nr 6. S. 8.
  14. ↑ Trubatjov. Tankar om slavernas förkristna religion ... S. 11-12.
  15. ↑ Polycephaly i sin ursprungliga form förknippas av forskare med en offentlig organisation: Trubachev O.N. Historien om slaviska termer av släktskap och några av de äldsta termerna i det sociala systemet. M. : Publishing House of the Academy of Sciences of the USSR, 1959. S. 8-9.
  16. ↑ Tillhörigheten av denna idol till östslaverna är fortfarande kontroversiell. Mer sannolikt är den västslaviska tillhörigheten till Zbruch-idolen, medan det till och med finns åsikter om dess tillhörighet till stäppnomaderna: Klein 2004, sid. 196-212. Vissa moderna forskare anser att idolen är en förfalskning av romantikens era: Komar A., ​​​​Khamaiko N. Zbruch idol: ett monument från romantikens era? Arkiverad från originalet den 9 december 2012. // Ruthenica. Kiev, 2011. T. 10. C. 166-217.
  17. ↑ Bilden av den förmodligen idol av Perun (med mustasch och stående på ett moln) är ingraverad på en benförmögenhetstal från Staraya Ladoga : Chernov A. Perun och Odin: Tre hedniska lotter från Staraya Ladoga Arkivexemplar daterad 13 november , 2019 på Wayback Machine .
  18. ↑ Lyssna, Mosenkis, 2006 , sid. 21.
  19. ↑ Vissa forskare hittar bilder av förkristna tempel och idoler i ryska broderier: Dintses L. A. Rysslands förkristna tempel i ljuset av folkkonstmonument Arkivexemplar daterad 14 augusti 2020 på Wayback Machine // Soviet Ethnography . 1947. Nr 2; Denisova I. M. Bilden av ett gammalt slaviskt tempel i rysk folkkonst Arkivexemplar av 30 oktober 2020 på Wayback Machine // Ethnographic Review . 1992. Nr 5. Kanske bevarades relikerna av hedendomen i den senare traditionen att bygga "vanliga" (på en dag) tempel och kapell: Zelenin D.K. "Vanliga" handdukar och "vanliga" tempel Arkivexemplar av 8 augusti 2020 den Wayback Machine // Levande antiken . 1911.XX. sid. 1-20.
  20. ↑ Rybakov B. A. Paganism of Ancient Ryssland. Kapitel 9. Den hedniska reformen av Vladimir. Arkiverad 23 september 2011 på Wayback Machine
  21. ↑ Tolochko P.P., Borovsky Ya.E. Yazichnitsko-templet i "staden" Volodymyr // Arkeologi i Kiev. Uppföljning och material. Kiev, 1979. S. 3-10.
  22. ↑ Klein 2004, sid. 160-164.
  23. ↑ Sedov V.V. Gammal rysk hednisk helgedom i Peryn Arkivkopia daterad 10 oktober 2011 på Wayback Machine // Korta rapporter från Institutet för materialkulturens historia. Problem. 50. S. 92-103.
  24. ↑ Det finns ingen anledning att betrakta fynden av V.V. Sedov som Peruns tempel - detta är troligen bara en grupp kullar, se Klein 2004, sid. 152-157.
  25. ↑ Rusanova I.P., Timoshchuk B.A. Zbruch Sanctuary (preliminär rapport) Arkivkopia daterad 14 december 2008 på Wayback Machine // Soviet Archaeology. 1986. Nr 4. S. 90-99.
  26. ↑ Svirin K. M. hedniska helgedomar i nordvästra delen av det antika Ryssland under VIII - tidiga XI århundraden. Arkivexemplar daterad 14 oktober 2011 på Wayback Machine // Novgorods historia och arkeologi. 2006. Nummer. 2.
  27. ↑ Till exempel anses Blue Stones vara en toponymisk markör för Marias tidigare närvaro : Matveev A.K. Proper Russian toponymy som en källa till information om den antika befolkningen i norra delen av den europeiska delen av Ryssland Arkiverad 24 september 2015 på Wayback Machine .
  28. ↑ 1 2 3 4 5 6 Petrukhin, 2014 , sid. 362-363.
  29. ↑ Levkievskaya, 2000 .
  30. ↑ I de tidigare listorna över annalerna, i stället för att stjäla "begravningsbål" är ordet för skatten "däck, kista".
  31. ↑ Mansikka, 2005 , sid. 94.
  32. ↑ Mansikka, 2005 , sid. 96-97.
  33. ↑ Belova O. V., Petrukhin V. Ya. "The Funeral of Sovius": en bokintrig och begravningsritens realiteter i ljuset av slaviskt-ryska paralleller // Folklore och bokaktighet. M.: Nauka, 2008. S. 128-136.
  34. ↑ Mansikka, 2005 , sid. 98.
  35. ↑ Ulukhanov I. S. Old Russian bydyn // Det ryska språkets historiska grammatik och lexikologi: Material och forskning. M., 1962. S. 196-200
  36. ↑ Gritsenko Z. A. Mystisk "bydyn" // Ryskt tal. 1978. Nr 6. S. 107-109
  37. ↑ Gritsenko Z. A. Mystisk "bydyn" (06 en diskrepans i verken om prinsessan Olga) Arkivexemplar daterad 23 januari 2022 på Wayback Machine // Hermeneutics of Old Russian Literature. lö. I.M., 1989. S. 264-290
  38. ↑ Aleksandrov A. A. Old Russian bydyn // Ladoga och vikingatiden. Fjärde behandlingen till minne av Anna Machinskaya. Staraya Ladoga, 21-23 december 1998 Läsmaterial. St Petersburg: SIAAMZ, 1998. S. 59-61
  39. ↑ Mansikka, 2005 , sid. 99-101.
  40. ↑ B. A. Rybakov menar dock att bydyn  är en pelare ovanför gravplatsen eller en liten domino i trä. Samtidigt argumenterar Rybakov inte för sin synpunkt på något sätt, och han förklarar inte heller ordets etymologi, vilket skulle vara mycket intressant med en sådan tolkning.
  41. ↑ Mansikka, 2005 , sid. 101.
  42. ↑ Mansikka, 2005 , sid. 102-103.
  43. ↑ Anuchin D.N. Släde, båt och hästar som tillbehör till begravningsriten // Antiquities. Tr. Moskva arkeol. samhälle. T. 14. M., 1890.
  44. ↑ Zelenin, 1995 , sid. 58-69.
  45. ↑ Church of the Mother of God of Tithes i Kiev. K., 1996.
  46. ↑ Mikhailov K. A. Kiev hedniska nekropol och jungfrutiondekyrkan // Rysk arkeologi . 2004. Nr 1.
  47. ↑ Sedov V.V. Östslaver under VI-XIII århundradena. M.: Nauka, 1982. S. 268.
  48. ↑ Se ett försök till rekonstruktion av arkeologiskt material: Timoshchuk B. A. Det hedniska prästerskapet i det antika Ryssland (baserat på material från antika bosättningar-helgedomar) // Russian Archaeology . 1993. Nr 4. S. 110-121.
  49. ↑ Se även V. E. Rudakov . Vedun // Encyclopedic Dictionary of Brockhaus and Efron  : i 86 volymer (82 volymer och ytterligare 4). - St Petersburg. 1890-1907.
  50. ↑ Mansikka, 2005 , sid. 197-210.
  51. ↑ Mikhailov K. A. Gamla ryska typsättningsbälten under XI-XII-talen. // Rus' under IX—XIV-talen. växelverkan mellan nord och syd. M., 2005. S. 132-144.
  52. ↑ Lotman, 1962 , sid. 401-402.
  53. ↑ 1 2 3 4 Beskov, 2015 , sid. 9 och följande.
  54. ↑ Beskov, 2016 , sid. 12.
  55. ↑ Beskov, 2015 , sid. 17.
  56. ↑ Beskov, 2016 , sid. 7.
  57. ↑ Beskov, 2016 .
  58. ↑ Beskov, 2017 .
  59. ↑ Tokarev S. A. Religiösa övertygelser från de östslaviska folken under 1800- och början av 1900-talet. 2:a. ed. M: Librokom Book House, 2012, s. 4.
  60. ↑ Beskov, 2017 , sid. 17-18.
  61. ↑ Shnirelman V. A. Arisk myt i den moderna världen Arkivexemplar av 1 augusti 2021 på Wayback Machine . M.: New Literary Review , 2015. Bibliotek för tidskriften "Inviolable Stock".
  62. ↑ Macuda J. Ideologie rodnověří v názorech a praxi jeho čelních představitelů (se zaměřením na genezi a proměny obřadu)  : [ Tjeck . ]  : Doktorska disertační práce. — Brno : Masarykova univerzita , filozofická fakulta, 2013.
  63. ↑ Machuda J. Tjeckisk gemenskap "Native Faith" - en återgång till förfädernas andlighet  // Colloquium heptaplomeres: Scientific Almanac / Research Laboratory "New Religious Movements in Modern Russia and European Countries". Nizhny Novgorod State Pedagogical University uppkallad efter Kozma Minin . - Nizhny Novgorod : NGPU , 2014. - Nr 1. Paganism under XX-XXI århundradena: ryskt och europeiskt sammanhang . - S. 101-109 . Arkiverad från originalet den 1 augusti 2021.
  64. ↑ Yarila / Petrukhin V. Ya.  // Slavic Antiquities : Ethnolinguistic Dictionary: i 5 volymer  / under det allmänna. ed. N. I. Tolstoj ; Institutet för slaviska studier RAS . - M .  : Interd. relationer , 1995-2012. - T.  5 . - S. 637.

Litteratur

Referenspublikationer Forskning

Länkar

  Gå till Wikidata-objektet  Ordböcker och uppslagsverk
I bibliografiska kataloger